... tycks det vara på de allra flesta ställen, utom på kustnära platser.
Alla vill till havet, när sommaren är som bäst.
För egen del, så fick jag, efter närmare två års paus, till ett insjöbad idag.
Åkte till favoritbadplats nummer två, Gussjön. Där var det i det närmaste stiltje. Såväl i vatten som på land. Högst 15 personer delade stranden med mej, under de tre timmar som jag njöt av simturer i det mjuka vattnet och läste ut en bok som var "så där". "Bränd himmel" heter boken, och kan avhämtas hos mig om någon vill läsa. ( Vilket väl ingen lär vilja göra, med den korta - men klargörande recension som jag nyss gjorde...)
Insåg, under de härliga baden, det jag redan visste--- jag är mera lik braxen än makrillen. Jag föredrar sötvatten framför saltvatten.
Men, som tidigare framgick, så har jag inte badat i insjö sedan sommaren 2014. Förra sommaren var så kall och regnig, att det aldrig blev läge för några bad här hemma vid.
Under veckan som gick , så var det saltvattendoppen som dominerade.
Fyra av fem dagar - onsdag till söndag- tillbringade vi vid havet.
I fredags var vi på begravning och sa hej då till C-Es moster Margareta.
Det var en fin begravning. När vi lämnade minnesstunden, så undrade jag om det var ok att ha det så trevligt på en begravning, som det blev, då man gavs tillfälle att träffa många av dem man lärt känna under åren lopp, men som man numera nästan bara träffar då det är begravning.
Antagligen är det så.... livet ska gå vidare utan Margareta.... och även om hon bara blev 73 år, så var hon ingen ungdom hon lämnade det jordiska.
Det blev en hel del strandtid under de fina högsommardagarna i Halmstad.
Jag är en sådan där som badar ner till femtongradig vattentemperatur, ungefär. För mig hör strand, sol och bad i hop. Det tycks inte vara självklart för alla, för de allra flesta så är det bara strand och UV-strålning som gäller.
- Jag badar inte förrän det är 25 grader i vattnet, sägs det.
Nähä,gör inte det, men du vet inte vad du missar. Igår var det 23 grader i vattnet och ren kontemplation för lättflytande tant att ligga på rygg och bara njuta av att vattnet bar, av fågelskrik, vattenkluckande och klarblå himmel.
Strandlivet har förändrats. Det är ingen vanlig östra strand längre, det är en ganska så mångkulturell strand.
Jag kunde inte låta bli att tänka på Sarah Muhammeds sommarprat, som jag lyssnade på under veckan som gick.
Hon var tvungen att som sjuttonåring rymma från sitt hem i Kurdistan, för att inte tvingas gifta sig med en äldre man. En man som var en del av broderns äktenskapsarrangemang, och som hon hade sagt ja till under dödshot från den samme. Hennes egen bror satte sitt gevär mot hennes huvud !
Sarah kom så småningom till Sverige, och upptäckte att det inte var enklare att vara en muslimsk flicka i vårt land. Familjerna tar med sig sina traditioner hit, och framförallt så är flickorna utsatta
för hedersbetingat våld, fysiskt och psykiskt, även här.
Politiska partier som säger sig stå på invandrarnas sida, som t.ex mp och v, gör det ännu värre. De säger sig vilja stödja den kultur som våra nya svenskar tar med sig, i stället för att jobba för att även de muslimska kvinnorna ska ha rätt till egna liv.
Det är svårt att smyg-fota... men ni kanske kan se den heltäckta badaren till vänster. ( Sen är kvinnan som blåser upp badringen, en lite rolig bild)
Min tanke om tjejen som badar med långbyxor, långärmat och slöja är så här....
Jag har fullständig förståelse för att man inte vill klä sig i våra minimala bikinis... men man kunde väl "få" ha en hel baddräkt,,, och få ha ben och armar nakna.
Tänker också att de som kommer till vårt land måste lära sig att i Sverige, så badar tjejer och killar ihop, och när man har gympa i skolan, så byter tjejerna om med andra tjejer och killarna om med andra killar. Det finns inga möjligheter att bygga separata omklädningshytter och duschar för alla.
Det är intressant detta "krav" som kommit med syrier, afghaner, somalier....
Under många år har vi haft muslimska barn från Kosovo i skolan... de har aldrig bett om egna omklädningsrum. De bara skakar på huvudet när de "nya" muslimerna säger att Muhammed kräver enskildhet då kroppen exponeras. - Det är ingenting som kommer från Koranen, säger de, och kollar noga med sina pappor som kan sin skrift. Det är bara en tradition....
Traditioner av detta slag får de allt lämna om de ska fungera i vårt land... tycker jag.
På stranden råder full aktivitet under de härliga sommardagarna som varit.
Morgonpromenerande vardagsmotionärer rör sig som ett pärlband längs vattenbrynet under morgontimmarna, under kvällarna kommer festande ungdomar till stranden.... en del med konstnärliga anlag.
I stugområdena råder heller ingen sommarstiltje, de flesta stugor var bebodda under veckan som gick.
Även i vår lilla stuga var det full fart, bror och svägerska, dotter och svärson avlöste varann.
Roliga dagar!
Till och med Tipspromenaden på området gick bra i går. Tolv rätt fixades lätt. Skiljefrågan avgjorde.
Jag var den som var bäst på att beräkna snäckskal, och fick andrapriset.
Idag råder stiltje i vår stuga. Inte en själ på plats. Bara Martins nattlysande blomma.
Sommarstiltjen på bloggen är slut för denna gång. Det samma gäller i luftrummet. Tor är på ingång och lär komma med lite svalare väder. Efterlängtat av många, tror jag.
Härligt att fått uppleva några riktiga sommardagar.
Skolan startar om tre veckor. Längtar lite....faktiskt, I morgon är det förhoppningsvis dags för nya äventyr.
Eller inte. För det var ju inte så jag menade med rubriken....
Brukar f.ö. aldrig använda det där uttrycket, "På G".... Man kan ju lika gärna säga "På gång" .... lika många stavelser... så man vinner liksom inget på förkortningen.
Men det ska väl vara lite coolt, kanske, att använda uttrycket "på G".
Nä, jag tänker använda rubriken för att sammanfatta helgen på ett bra sätt.... för där var det mycket på G. ; )
Geocaching
Att leta burkar var absolut inte det primära med weekendresan, men ändå fick vi ihop trettiotre stycken loggningar under helgen, lördag, söndag.
Tittar man på geocachingkartan, så finns det ju så mycket burk som helst, på alla möjliga och omöjliga ställen. Burkar så att det räcker och blir över.
Fördelen med detta, är att man verkligen kan välja och få ut det allra bästa av geocachingen om man ger sig tid att läsa cachebeskrivningar, och sedan stannar till på de mest intressanta ställena längs den tänkta resrutten.
Blev bara en "ingenting speciellt att se"-cache på resan.... i en vägskylt, vid en liten väg som vi skulle svänga in på. Annars var det bara burkar, som visade något speciellt.
Vägen till Taube-spelen på Orust, gick på delvis outforskade vägar, då vi tog rutten Alingsås, Sollebrunn, Lilla Edet, Stenungsund.
Vid Hedareds stavkyrka blev det ett stopp. Den byggnaden tröttnar jag aldrig på. Tredje eller fjärde gången, som jag loggat en cache där... och burkarna byter plats för varje gång. Mycket otyg i farten kring den gamla kyrkan, tycks det, oknytt som plockar bort det som folk söker efter.
Såg den första virtuella skattsökaren i området kring kyrkan, en kille som gick med sin mobil framför sig och letade Pokemonfigurer. Jättebra att hitta på något som gör att ungdomarna vistas ute .... och jättebra när man har föräldern med, så den kan se vilka faror som kommer i de skärmstyrda barnens väg. Här var det en mamma med.... och man gick på glest trafikerade gator.
Läste att den första olyckan, i Sverige, med Pokemonjagande ungdom skett. Lätt gjort.... pokemonjaktens baksida.
Resan fortsatte genom Alingsås, och strax därefter visade gpsen oss denna fina sjö, Fjällsjön.
Tack gps för det, utan geocachingens möjligheter, så hade vi bara kört förbi.
Utan hjälp av geocachekartan, så hade vi missat detta möte med bräkande får. De var väldigt noga med att tala om för varandra, att nu hade det kommit in sådana där tvåbenta tokar i hagen igen. Men dom var inte farliga, de tvåbenta, de gick till samma döda ekstam, som alla andra och hämtade något där.
Måste vara ett heligt träd, den där gamla trädresten.
Jag tror att det var det man pratade om, det var ju ett himla bräkande i hagen...
Om man vill äta den godaste bulle som man kan tänka sig, åk till Brobacka kaffestuga.
En riktig liten pärla, med färskt och hembakat fikabröd, samt försäljning av produkter framställda i närområdet. Köpte med fyra kg vetemjöl, så kanske jag också kan baka sådana goda bullar.
Kom förresten på att margarin ger betydligt godare och saftigare bullar än smör.
Detta slog mig då vi tog en bulle till dagens fika. Den smakade bra, trots att den varit frusen. Senast jag bakade bullar, så hade jag margarin som jag behövde använda.Ska alltid använda margarin till bullbak fortsättningsvis.
Från Brobacka kaffestuga, så kunde man ta trätrapporna ner till järnvägsperrongen.
Nu var det länge sedan det gick något tåg, hela sträckan, på den smalspåriga järnvägen längs sjön Anten.
En plastburk fanns där iallafall, och i den fanns det mynt från olika länder.
Tyvärr hade jag ingen utländsk peng att lägga dit. Om jag läst cachebeskrivningen lite bättre innan jag åkte hemifrån, så kunde jag säkert hittat något gammalt ogiltigt myntslag i någon låda.... peseta, lire, d-mark, gulden.... Nog var det roligare när pengarna såg olika ut i olika länder?
Och tack och lov att vi röstade bort euron! Gräfsnäs
Gräfsnäs var en vit fläck på min karta, ända tills i lördags. Nu är fläcken ifylld.
Kanske vi ändå inte fick en riktigt rättvis bild av platsen, för när vi kom till slottet och dess park, så var där ett sjuttonhundratals-spektakel på gång.
Det kostade en slant att komma in på området, men då jag understundom är lite ekonomisk, och inte alls tänkte betala något inträde, så sa jag att vi skulle leta upp en geocache och sedan skyndsamt avlägsna oss från event-området. Detta gjorde att vi blev avgiftsbefriade.
Gräfsnäs är berömt för sitt slott och för sin ännu fungerande museijärnväg. Från stationen kan man åka rälsbuss till samhället Anten och tillbaka. Det var inget tåg ute denna regniga dag.... men en enkel multi-cache ... eller var det kanske myst... skillnaden är ibland väldigt liten..... gav en kort liten resa per apostlahäst.
Golfklubb
Nä, golfspelare, det blir jag aldrig. Passar inte mig alls, för jag och bollar,vi passar inte så bra ihop. Jag förstår mig bara inte på dem.... och de förstår sig inte på mig. Samarbetssvårigheter, helt klart.
Men på golfklubb hamnade vi för där åt vi en utmärkt lunch, ( Golfklubbar är bra på det sättet, de kan ligga mitt ute i ingenstans, och de har - i allafall då det är 18-hålsbanor- alltid en restaurang med bra mat. Bra för den som kommit en bit från allfarvägarna)
Det var mannen på bilden, Rodney Sjöberg, som tipsade oss om att det fanns bra mat, alldeles i närheten av hans kyrka.
Kyrkan heter Betelhöjden, och ligger i närheten av Koberg. Rodney har byggt kyrkan på egen hand och fått den välsignad av biskopen. Den fungerar som en vanlig kyrka, och skulle nog kunna vara lagom stor på de en del ställen, en del söndagar. Sittplatser inomhus är svårt att få till, men ståplats för präst och 5-6 personer, det funkar.
Rodney berättade att kyrkan är en populär plats för såväl bröllop som dop.
Golfrestaurangens kyckling med paprikasås och ris, smakade alldeles utmärkt.
Gnäll
Anledningentill resan i västerled, det var Taube-spelen på Orust. Sa till C-E redan på vårkanten att det skulle vara kul att besöka detta årligen återkommande evenemang. Kollade på hotell i närheten, och upptäckte att det var fullbokat både på Tjörn och på Orust.
- Nä, då struntar vi i detta, tyckte jag. Tycker att det skulle vara en utflykt med övernattning, om vi skulle åka dit.
C-E hade funnit behag i tanken på att höra Taube-melodier framsjungna av kända artister, och började leta boende.
Han fann ett B&B- boende i Ucklum, nära Stenungsund. -Ok, då sa jag.... bokar du boende, så bokar jag biljetter.
Snacka om Bed och Breakfast-boende.
Vi blev tilldelade denna lilla stuga på 7-8 kvadratmeter. De enda möblerna i stugan var en säng - 150-160 cm bred - och en stol. Den var redan upptagen, för där låg det två handdukar.
Toalett och dusch fanns i ett uthus en liten bit bort.
Snacka om att denna tanten gnällde.... jag hade ju tänkt mig en lite lyxigare tillvaro. En hylla att lägga glasögonen på.... en liten radio... och toa i huset.... och rejält med plats i sängen.
Nu funkade det ganska så bra ändå, för vi skulle ju bara sova.
I väntan på att frukost skulle serveras, så fick det bli en backig morgonpromenad till den fina sjön, vid Älgbergets fot.
Det ska ju vara nyttigt att ge sig ut och promenera före frukost. Jag tycker mest att det var jobbigt!
Frukosten serverades i Älgbergets B & Bs huvudbyggnad, det hus som visades då C-E bokade övernattningen. Ser väl någorlunda trivsamt ut.... och jag är säker på att det fanns något mer än en säng och en stol med handdukar på, i husets 5-6 gästrum.
Frukosten var bra, nästan om hotellfrukost. Så det fanns väl ingen större anledning till gnäll, Bed fanns det ju och Breakfast fick vi.
Göksäter
Årets Taube-spel genomfördes i Göksäter, mitt inne på Orust.
Vi hade köpt de "dyra" biljetterna och fick jättebra platser, nära scenen.
Det var en minifestival vi kommit till, med mat och öl-tält och en del försäljning av godis, fika och lite "krafs".
Publiken var av blandade årgångar, med övervikt av den äldre.
Inledningsvis var det lite allsång, med komp av den stora orkestern. Härligt att få upphäva sin stämma tillsammans med alla de duktiga proffsmusikerna.
Jenny Berglund framförde tre-fyra Taube-låtar, bl.a "Flicka i Havanna".
Varje artist fick dessutom framföra en egen låt.
Ebbot Lundberg sjöng den hemska sången om den förlista briggen "Blue Bird av Hull".
"Byssan lull" sjöng han också, i sista versen visade han prov en sjusärdeles djup basröst.
Simon Zion var en ny bekantskap för mig. Jag har inte alls hängt med i Idol-svängen under de senaste åren. Det hade han gjort. Jag tycker att han hade en jättefin röst och tror att vi får höra en hel del från honom framgent.
Välklädde Ola Salo sjöng låtar med massor av text. Fattar inte att han kan komma ihåg allt... men det ligger väl i hans jobb att göra så. Han sjöng bl.a. om Fritiof Andersson och om Pepita i Valparasio.
Hans egna sång var en låt i 3/4-takt om en flicka som hamnat på sjöbotten, och som han räddade från att drunkna. Hörde inte vad låten hette, men vill gärna veta det, för jag vill ha den otroligt vackra låten på någon av mina ostrukturerade Spotify-listor. Får lyssna igenom låtarna på hans soloalbum, helt enkelt, och hoppas att den finns där.
Huvudartisten uppträdde sist av alla.
En sådan karl! Åttiotvå år gammal och hur fräsch som helst.
Berättade små anekdoter kring alla de sånger han framförde.
Rösten är inte ett dugg åldrad, ej heller gitarrspelandet.
Sven- Bertil ackompanjerades till en del av suveräne pianisten Curt-Eric Holmqvist... oj, vad det var bra!
Alla killarna sjöng om prästinnan på Prästgatan när det närmade sig finalen..... och jag tycker att det är häftigt hur lätt det är att sjunga med i nästan alla Evert Taube-låtarna.... det man lärde sig som ung... det sitter kvar i hårddisken....
Gravplatser
Ucklum har en lång historia. Ödekyrkogården tillhör en av de senare kapitlen.
Fem meter långe Vidrik Verlandssons grav såg ut så här. Han har besjungits i flera visor där man berättar om hans hjältemod, då han besegrade jätten Långben Rese, Skulle gärna velat ha träffat denne man.... måste vara lik de stora krigarna från norr som förekommer i Games of thrones.
Geologi
Earth cacher brukar vara intressanta. De ger kunskap om vår geologiska historia.
Bockstenen är ett gigantiskt flyttblock, bestående av kvarts och fältspat. Omkretsen är ca 25 meter och höjden 6-7 meter.
Gunnarsvattnet
En av resans höjdpunkter var den geocachingrunda som vi traskade runt denna skogsjö, Gunnarsvattnet.
Den lilla vackra sjön är belägen mellan Lilla Edet och Ucklum, i ett geologiskt intressant område.
Upplevelsen av en sådan här plats, är något som jag önskar alla. Lugnet, vackerheten, ljud av vind, vatten och fåglar.
Vägen till sjön gick på smala, regnskadade grusvägar.
Vägen runt sjön gick på breda stigar och lite leriga skogsvägar.
Tyvärr framgick det inte av cachebeskrivningen hur lång rundan var... men den kändes som 4-5 km. 11 cacher + två mystar fanns på rundan. En hade jag löst hemma, den andra hörde till Lake-rundan.
I åtta av burkarna/rören fanns det frågor om allt mellan himmel och jord.
Svaret på frågorna skulle vara ett tal.
Ex, Hur många tänder har en mygga?
Hur många avlider årligen av att ha satt en penna i halsen.
Hur många månader av sitt liv ( till ca 80 år) tillbringar man på toaletten?
Google har ju alla svar förstås. Sen är jag inte så säker på att de alltid stämmer.... har inte så stor tilltro till en del webbplatser.
Svaren:
47
100
6
Rundan var iallafall riktigt bra, och bildminnet från den vackra sjön, det vill jag bära med mig länge. Gunnebo
Efter god lunch på ett värdshus i Lilla Edet, ett besök på Lödöse förnämliga museum samt en felkörning i Göteborg, så var det dags att sammanstråla med Johanna, Martin och C-Es syster Helena, för att, traditionsenligt, bevista Gunnebo slott och dess sommarteater.
I år byggde föreställningen på ett commedia déll art- stycke som skrevs på 1700-talet. Huvudrollsinnehavaren har en ganska fri rollgestaltning, och det är ju en grej som Claes Malmberg verkligen vill och kan utnyttja.
Själva storyn var tunn och kunde spelats upp i en akt. Men nu var det mycket roligheter och skämt, snubbel, akrobatik och en del sång och musik, som gjorde att det blev en 3 timmar lång föreställning. Feel good-känslan fanns med hela tiden, absolut.... men det var långt ifrån den bästa uppsättningen av Gunnebo-teater som vi sett.
Men,men.... om livet vill oss väl, så lär vi vara på plats nästa år igen.
Glädje
Det slog mig under den roliga weekend-resan, hur otroligt otacksam jag egentligen är. Jag tjatar om att mitt liv är glädjelöst.... men det är det förstås inte.
Glad och tacksam är jag för att kunna se allt det vackra, kunna lyssna till ord och toner, få uppleva det fantastiska sommar-Sverige, kunna äta av den goda maten som serveras, få smaka på skogens överflöd av röda och blåa bär, känna solens varma strålar, kunna röra mig långa sträckor, kunna dra ner tillräckligt med syre i lungorna för att orka klättra upp för en tung backe, få träffa och umgås med dem som står mig nära, veta att de jag bryr mig om lever ett bra liv.
Jag känner så med min vän som tillbringat helgen på sjukhus för att förbereda sin tuffa behandling.
Jag tänker på Margareta, som var med mig, Johanna och Helena på den allra första Gunnebo-föreställningen vi bevistade, för tio år sedan. Margareta lämnade det jordiska förra veckan.
Visst är det glädje att få vara med i livet och få uppleva det. Skäms på mig som understundom är så onöjd, trots allt detta.
Idag var det äntligen dags för sjöturen som Johanna och Martin flaggade för, redan för ett år sedan. Det handlade om en cachingtur på Algutstorpasjön, i en båt med hemmahamn vid det fantastiska aktivitetscentret Isaberg/ stugbyn.
Även om ( medges det) jag kände mig lite pirrig innan vi började vår flytande resa, så kändes det häftigt att vara på den aktivitetsplats, där vattenmänniskor, cykelmänniskor, höghöjdsmänniskor och vandringsmänniskor blandade sig med varann.
Flytväst för tung tant togs på, äntringen av den något instabila farkosten var allt annat än avspänd och balanserad .. men i väg kom vi ...och efter en stund kändes det helt underbart att befinna sig på den rofyllda resa, som en roddtur på en relativt stillsam insjö innebär.
Det var betydligt lättare att ta sig ur och i en båt, då man gjorde det i nivå med farkosten, och inte uppifrån en brygga.
Första landstigning var på Storön, en ö som är ett resultat av inlandsisens sedimenterande isälvar. Det blev ett rejält backpass att ta sig upp till toppen på den ganska sockertoppsformade ön.
Cachen hittades relativt lätt, Johanna tog en bild på sin mor.... och sedan påbörjades den besvärliga nedstigningen från toppen.... Tanten tycker att nedförsbackar är otäcka och jobbiga.... men ner kommer man alltid, även om det tar tid...
Fin skog, nästan klar att avverka, växte på sjöns största ö.
Lite besvärligt att föra virket iland.... speciellt som många vintrar är så milda, att isen inte är tillförlitlig för att använda för tunga transporter.
Det fanns en riktig körväg på ön, så det var inte så många år sedan som man var ute med något fordon här. Kändes märkligt att hitta denna fina väg på ön.
Fackelblomster välkomnade oss på nästa ö, Värö.
Ett nytt backpass blev det, för även här var cachen gömd på ön högsta punkt. en fortsättning på isälvssedimenteringen.
Svårighetsgrad 1,5, det betyder att den gömda burken ska hittas relativt lätt... att även en nästan blind höna(tant) ska ha möjlighet till detta. Nu var vi fyra par ögon, varav de flesta med god syn.
Den lilla burken ville inte visa sig.
Ringde Inga., min egen hållbara livlina..... och fick stöttning i att vi tänkte rätt. Och se där, där hittade Martin det eftersökta....och jag tycker inte att gömslet höll hönblindhets-svårighetsgrad.. nä, det var en gömma för betydligt mer skärpta ögon.
En fin grillplats/hikeplats fanns vid vattenbrynet... och längre bort på ön kunde vi se några stugor.
Fika smakade alldeles utmärkt.... det stämmer bra att sjön suger.... eller också var det de energikrävande backpassen som gjorde att en macka och en bulle smakade utmärkt.
Kapten Friberg hämtade båten från landstigningsplatsen en bit bort.
Vår rofyllda resa kunde fortsätta.
Närmare kilometern bort låg nästa planerade fastmarkskänning.
Favoritfotoobjekt. Gillar verkligen små ekor ( denna typ av farkost har nog en annan benämning än eka.... eka är väl gjord av ek-trä... eller....) och dess vattenspeglar. Lite ovanlig vinkel för mig att få fota från vattnet.
Ytterligare en liten burk som var svårfunnen.
När vi var på väg att ta kontakt med cacheutläggaren för att få lite sökråd, så fann Martin den.
Kan förstå, att när de som inte är invigda i det här med geocaching tittar på denna bild, så undrar de vad vuxna människor egentligen sysslar med... och det kan jag också fråga mig ibland.... men kul är det faktiskt.
Annorlunda platser, speciell växtlighet....
.... och fantasieggande naturinstallationer, det är något av det en geocachare kan få uppleva...
Det var ganska livlig trafik på sjön, mestadels av kanotister... eller vad det heter... ja, sådana som använder paddel istället för åror.
Roddare får en mera rofylld resa anser jag.... den årframförda farkosten känns mer stabil än den paddel-dito. Men det är lite enklare att paddla... för man ser vart man är på väg...
Undrar förresten hur man kom på det här med att ro baklänges.... ? Det hade ju varit bättre om man kommit på att man skulle ro med näsan i färdriktningen.... Tänk, en sådan elementär sak som ännu inte är uppfunnen.....Konstigt! Med något hjälpmedel på åran borde det väl funka....
Johanna lägger ut cacher som ligger i linje med hennes yrke, cacher om fobier.
Hon hade med sig ett rör som hon tänkte hänga upp i något träd, på en cachefri ö.
Ön hon valde, det var det vackraste av alla de öar vi besökte.
En ö som är ganska så flack, och som kan ligga under vatten under vissa perioder. Så att hänga upp röret i en tall, det är ju ganska så välbetänkt.
Men inte sju meter över marken.... nä, det var inte riktigt schysst...
Det blåste lite i bland, så jag var lite orolig att vår farkost skulle lämna oss strandsatta på den lilla ön. Som tur var, så låg den stadigt sand och stenförankrad.
Måsarna skränade och en storskrake försökte skrämma bort oss från denna ön, genom att spänna ut vingarna och titta riktigt hotfullt på oss.
Nu gillar jag inte närkontakt med fåglar.... men de vingförsedda varelserna gillar närkontakt med människor ännu mindre, så de flydde sin kos och vi kunde gå iland och ostört leta upp dagens enklaste gömma.
Tänk, här fanns det ovanliga ogräset krissla.... samma ogräs som i kalkrika rullstensåsar i falbygden.
Vittnar om att berggrunden även här bör vara basisk.
Kan den basiska berggrunden förhindra försurning?
Efter att C-E hade rott en bit, så var det Johannas tur att ta över årorna.
Att framföra en årdriven farkost, det klarar ju alla, det är inte speciellt tungt, det kunde jag erfara då jag senare också fick pröva på. Svårigheten, det är att hålla riktningen och veta vart man ska, när man nu inte har ögon i nacken....
Fast det problemet skulle man ju kunna lösa med hjälp av en backspegel som man sätter fast i en keps t.ex.
Mot dagens sista landstigning på den lilla ön i bakgrunden bar det rakt och raskt, med den som genast blev roddarfrälst... och som numera önskar sig en egen eka att förlusta sig med.....
Tur att vi hade en spänstig och vig klätterkille med på vår resa.....undrar om ni kan se "klätterapan" som faktiskt syns upp till u,v, x....?.... z, å, ä, ö
Cachens ledtråd, om ni undrar vad som avses....
Tanten tog båten i land, Martin parkerade densamma... och sedan passade det bra att äta lunch på Höganloft. Vällagad mat, tämligen prisvärd.... speciellt som ett stort urval rätter på salladsbordet ingår till alla rätter.
En titt på de våghalsiga ... och de förskrämda... i höghöjdsbanan, blev det.
Tur att man inte är ung/barn och behöver känna press att ta sig runt där, tänkte höjdrädda jag.
Vid Slätteryds fältspatsgruva finns det en cache. Vi har aldrig vågat oss på den ,C-E och jag, för där varnas det för de livsfarliga branterna.
Men modige mugglar-Martin, han vågar han. ( Hoppas att hans mamma inte läser detta, för hon skulle inte uppskatta att han befann sig på det ställe som bilden visar.... 50 meter över det vattenfyllda gruvschaktet)
Äkta hälften står på behörigt avstånd och tillber alla makter som finns.
Visst har jag lite dåligt samvete, för det var faktiskt min idé att vi skulle besöka denna höjdskräckens högborg.
Som tur var, så slutade allt bra, med loggad remsa för både mig och Johanna... trots att vi aldrig skulle närmast oss stupet... iallafall inte jag.
Ska sanningen fram, så var det ganska många som loggat burken, och ingen olycka har hänt... det är bara jag som är så extremt sjåpig vad det gäller höjder...
Fältspatsgruvan var i bruk knappa tiotalet år, under 1950-talet. Här bröts fältspat som användes vid tillverkningen av IFÖs toalettstolar, badkar och handfat.
De roströda skikten är fältspat, de vita är kvarts... en mineral som också används vid porslins och glasframställning.
Intressant berggrund alltså.
Nedstigningen efter den ångestfulla upplevelsen blev ganska så bekväm, man kunde använda den lite lagom sluttande ängen i stället för att gå nära gruvschaktets kant...
Tillbaka till Hestra körde vi på mindre vägar och passerade flera små fina byar.
Våffla på Isabergs toppstuga annonserades det om vid stugbyn. Det lät som en bra avslutning på dagens äventyr.
Jag trodde att toppstugan var den nedre våningen på det torn som ligger på Isabergstoppen, men det var fel.
Toppstugan borde heta mitt-i-backen-stugan, för det är den restaurang som ligger i skidanläggningens centrum.
På sommaren säljer man hantverk där, och så serverar man våfflor.
Nu blev det så att jag körde upp till toppen, men det gjorde inget alls, utsikten där är fantastisk.... och några stup finns det inte heller....
Våfflan var god. Kaffe i plastmugg är aldrig gott... och nu var det dessutom lite dåligt varmt, då det stått i en termos under en stor del av dagen.
Men, men vad gör det... en rolig dag var det.... tänk, så mycket det finns att göra i närområdet, dels inom det nära närområdet på bara några mil... dels inom det utökade närområdet ... dagsresa ... 10-15-20 mil.
Tack för denna glädjegörande och energigivande dag, dotter och svärson.
Nu tänkte jag ta det lite lugnt ett par dagar....och ni stackare som känner er tvingade att klicka er in på min blogg...ni ska få lite vila.
Bärplockning och bokläsning får det bli under de kommande två dagarna.... sedan ger vi oss förhoppningsvis ut på en nöjesweekend. Till det återkommer jag, om livet vill mig väl, på måndag.
