Attans apparat

.. tänkte jag för mig själv, när jag skulle få gräsklipparen att börja arbeta. Det gick inte, trots att jag tryckte på de knappar som C instruerat mig att trycka på. Vid tredje försöket åkte i gångsättningssnöret ur sin hållare, och ner i sin trumma. Där satt det fast!

Jag som tänkt göra sädesärlorna glada och klippa deras gröna matbord. Ja, ni läste rätt. Sädesärlorna! På förmiddagen, då jag målade klart staketet, så fanns även fru ärla på plats i trädgården igen. Funderade lite på var hon hållit hus i ett antal dagar, kanske på välbehövlig husmorssemester - eller ute på vift och funnit gräset är inte mera kortklippt, ej heller mera grönt på andra ställen. Tänk, så härligt att ha en trogen make/sambo väntande här "hemma".

Skam den som ger sig... efter en stund försökte jag få igång den attans maskinen igen. Hittade en sladd som hängde lös - fann en plats för den. Höll in "död mans grepp handtaget" - och tänk, då kunde jag få ut snöret igen.... och STARTA.

Under klippningen var bara hanen på gräsmattan. Han såg lite gladare ut än tidigare dagar, men jag blev lite bekymrad, hade honan bara varit på besök.? När alla ytorna var nerklippta, så gick herr ärla där och tittade sig omkring. Väntade - han hade ju massor med mat på sin nyklippta tallrik.... Har ni sett något mer ensamt än en väntande sädesärle-kille? Det gjorde ont i hjärteroten att se på, och inget kunna göra....

Vips, så flög ärle-tjejen in, och dök ner i en brant landningsbana. Hannen blev över sig lycklig, rusade mot henne, men hon var varm och passade på att ta sig ett bad i några vattenpölar som bildats, när jag tvättade mattor. Hoppas att hon stannar kvar nu.....Om inte annat, så får jag se till att hjälpa till så gott jag kan, genom att ge möjlighet till god mathållning.

Igår träffade jag mina bloggkompisar Inga och Bobo. Så kul att träffas i verkligheten, att få ansikte, mimik och röst på den som man varit "bekant med" i flera månader. Att blogga ger så oerhört mycket - man lär känna nya, intressanta personer - och man lär känna sig själv.

Klar rekommendation till alla-- börja blogga!

Var hos J på kvällen. Promenerade, var hästkompis och plockade helt underbart goda körsbär. Körde hem framåt halv elva tiden. Höll en hastighet på 80 km/h och kollade noga utmed dikena - i stället för att, som i dagsljus - sätta farthållaren på 103 och lätt falla in i andra tankar.

Jag har respekt för djur i skymningstid. Vilket det visade sig att jag borde ha.....

Ett rådjur passerade framför bilen, två såg jag nära vägen. En älgko gick över vägen en bit framför bilen, och när jag sakta ner för att kolla om det kom nå´n mer, ja, då såg jag en stor ståtlig älgtjur stå och vänta på henne. Rena älgromantiken!

Lite senare såg jag konturerna av ytterligare en manlig älg, som gick över vägen. Så vackert! Synd, att jag inte kunde filma den majestätiska upplevelsen.

Två små harar satt på ett fält, nära vägen. Det kunde jag också urskilja i halvmåneljuset...

En härlig skymningstur alltså!

En rent andlig känsla föll över mig, när solen lyste igenom de svagt rosafärgade molnen över Vidöstern i går kväll. Så underbart vackert! Tyvärr hade jag inte kameran med! Men jag hade en känsla att NÅGON genom det starka- men milda -skenet som skar genom molnen kommunicerade med mig.... Häftigt!

För två år sedan, när livet sved ganska ordentligt i vår familj, vet jag att jag ofta tänkte: - Tänk om jag finge känna lycka och glädje igen.

Jag har ofta hft förmånen att känna glädje under en lång tid, och igår var absolut en glädjefylld dag.... och då kan jag inte låta bli att tänka, tänk, om jag - utifrån min erfarenhet - kunde hjälpa någon som har det jobbigt - ge hopp, och framtidstro....

Att blogga är en hjälp till självhjälp ..... man mår bra av att skriva av sig....och att ha mottagare ... även om inte alla är synliga genom kommentarer.

På bilden ser ni lilla fölet Wilmina - ett riktigt litet charmtroll. .... och ett klart alternativ till den attans apparaten..... och dessutom självgödslande.