Chosefri celibritet

Vi tog en förmiddagspromenad, C och jag, för att undersöka om gammelskogens chosefria celibritet, linnean, stod i blom. När jag flyttade ner till de djupa skogarna från hagar, öppna fält och lövskog, visade C med stolthet den naturligt anspråklösa lilla klockan, som var blomsterkungens egen favorit. Han visade på en plats där den blommade, och under trettio år av skogspromenader har jag funnit den gracila, bittermandeldoftande blomman på ytterligare några platser.

Under de senaste åren så har det blivit allt svårare att hitta linneorna. De är försvunna från de flesta av de gamla växtplatserna, detta trots att den gamla skogen står oförändrad. Idag hittade vi ( C) en enda blomma. Kanske det funnits fler, som redan var överblommade - linnean har ju en kort blomningstid. Jag försökte fota, men det blev inte så bra..... och allra helst skulle jag velat förmedla den milda bittermandeldoften, som den enda blomman omgav sig med.

I år verkar det vara väddår. Dikesrenarna är alldeles blålila av åkervädd. Blåklockor, gulmåra och johannesört blommar också rikligt. Riktigt nationalistiska dikesrenar....

Träffade K på promenaden. Vi pratade om hennes hästar. Hon hade problem med att hästarna inte ville äta tillräckligt mycket. Inte för att de matvägrade, utan för att hon hade så mycket bete, så att de inte hann äta av allt. Vilket gjorde henne "kriminell" - om EUs kontrollanter kom på att hennes marker inte var avbetade, så skulle hon få böta. Varvid jag undrar vad det är för värld vi hamnat i.....!!!!

Passerade kalhygget . För fyra, fem år sedan plockade vi hinkvis med blåbär här. Idag har kruståtel tagit över. Läste en gång att kruståtel är en av de växter som med all sannolikhet skulle överleva den totala katastrofen. Kom att tänka på en studiedag som vi hade i början på 80-talet. En medelålders man, Bengt nå´nting, talade om för en tämligen ung lärarförsamling att forskare 1975 kommit fram till att det var 25% chans att jorden skulle "överleva" milleniumskiftet. Snacka om att skapa ångest! Min ångest satt kvar i många år, och jag skrev bl.a. ett förtvivlat brev till Stockholmskonferensen ( -83, 84?), där jag bad stormakterna att nedrusta. Jag skickade också brevet till flera stora tidningar. Blev publicerad och fick ett antal personliga brev som tröst och uppmuntran. Det var fantastiskt vad folk engagerade sig....

Idag har jag ingen katastrofångest - och katastrof är inte inne idag.... Å andra sidan så tycks folk numera vara mest engagerade i oviktigheter --- som Jackos död....... Riktigt oetiskt med alla sörjande "fans" tycker jag.

Många unga bryr sig om miljön. Det är positivt - det gäller bara att få de stora elefanterna att inse att levnadsvillkor har ett värde, ojämförligt med dollar!

Nedrustningen startade och det kalla kriget tycktes ta slut, efter mitt brev till de mäktigas församling. Om nå´n läste det maskinskrivna brevet, det har jag inte en aning om, men ibland kan jag tänka..."Det var JAG som räddade jorden från kärnvapenkatastrof" Snacka om hybris!

Läste ut Camilla Läckbergs "Sjöjungfrun" vid Gussjön i eftermiddag. En spännande berättelse - och ett överraskande slut. Läs den! C premiärbadade idag - jag lät också det svalkande vattnet ta mig i sin mjuka famn. I morrn lär vi få ett mer normalt sommarväder - jag tror att det är risk att man fryser då, efter en så här lång värmeperiod.