Rädslor.... Risker?

År 1999 och 2000 gjorde vi två olika kryssningar på Medelhavet, båda med embarkering i Palma. För tio år sedan var det en enkel procedur att checka in på fartyget, pass skulle visas och så det allra viktigaste - ett VISA-kort, som alla inköp på båten skulle kopplas till.

Tio är senare var det ett helt annorlunda tillvägagångssätt när man skulle embarkera. VISA-kortet var det enda som var sig likt. Annars var proceduren den samma som när man ska gå i genom avgångshallen på en flygplats.

Visst är det bra, för nog skulle det vara enkelt att ta med sprängämnen eller vapen ombord på en båt.... vilket aldrig kollades innan det hemska skett den 11 sept - och innan dess hade inte rädslan, för det som inte fanns i sinnevärlden, skapats.

Väskor och jackor "röntgades" f.ö. varje gång vi gick ombord på båten, efter varje landstigning.

Vår estniska guide berättade att hon jobbat som guide och reseledare på Estonia under ett antal år. Hennes uppgift var, förutom att vara till hands på båten, att guida passagerarna i Tallinn och samtidigt se till att båtresenärerna inte besökte den enda pub, som vid denna tid fanns i den nygamla estniska huvudstaden. Dricka, det skulle man göra på båten!

Det hände att barn var med i hennes grupper, och det hände att de blev kissnödiga. Hon och ett par av hennes guidekollegor lät barnen gå in på puben, för där fanns det toalett. Någon förälder fick förstås också gå med in.

Att några av guiderna hade besökt den förbjudna platsen med sina grupper, kom till arbetsgivares kännedom och tre av fyra guider fick sparken.

Ett år senare hände det förskräckliga med Estonia. Vår guide, som väl kände denna sjöfarkost, var säker på att det behövdes mer än en storm att sänka skeppet. Hon var övertygad om att någon och något hjälpte till att spränga fartyget. Vi som bara läser tidningar och lyssnar på radio/ser Tv - vi tror ju på vad som sägs där - vi vet inte bättre. Men det var en intressant övertygelse, som vår guide framförde. Kanske vet myndigheter mycket mer än vad vi fått veta, och kanske är det därför ingen fått närma sig vraket....

Jag har absolut aldrig varit rädd på en båt, och är numera inte heller rädd för att flyga.( Det var jag förr, jätterädd - men jag har tagit till mig fakta vad det gäller olycksstatistik - och dessutom flugit en del - så den rädslan är borta.)

På kryssningsfartyget fanns det passagerare av många nationaliteter och i alla åldrar. En del åkte familjevis, ofta tre generationer tillsammans, andra åkte i små grupper, det fanns små barn, större barn, tonåringar, unga par, pensionärer - men allra mest ensamma par i den övre delen av medelåldern - precis som C och jag.

På båten fanns två matsalar. En finare matsal, där man på sitt embarkeringskort (kopplat till VISA, förstås) var tilldelat ett bordsnummer för tidig eller sen middag. Vi var sex vid vårt bord. Ett norskt par som var tokiga i tennis och som tillbringat två veckor i Båstad under Swedish Open. Det tittade på tennis hela tiden, men avskydde allt festande som var förknippat med Båstadveckan. Detta par gjorde oss bara sällskap den första kvällen - sen upptäckte de att man kunde äta buffémiddag på övre däck...

Det andra paret kom från Dalarna. Mannen hade ett fönsterföretag och hade handlat mycket med såväl de baltiska statena som med Ryssland och Ukraina.l Han hade mycket att berätta om sina affärsresor i dessa länder, historier som bekräftade korruption, maffia, mutor och vodka-förhandlingar. Hans fru förfasade sig hela tiden, under det att han berättade om hur han köpt års-visum för 50 dollar och hur han och hans affärsvänner blivit eskorterade av polisbilar genom Moskvas gator.

Frukost och lunch åt man i den stora buffématsalen, Windjammer, längst fram i fören på pooldäck. Tvåtusen passagerare fanns ombord, och de allra flesta var par. De flesta borden hade plats för fyra personer. När par om par slog sig ner vid borden, så blev det snart "fullt" - eller rättare sagt halvfullt. Vid ett par tillfällen erbjöd jag uppgivna par att ta plats vid vårt bord. Naturligtvis frågade jag själv efter lediga platser. Underligt tycker jag, denna rädsla att inte våga gå människor nära och fråga om det är OK att dela bord.... Eller att själv inte erbjuda plats.

Möten med andra människor är så givande.... genom att erbjuda plats vid vårt bord så träffade vi på det nyblivna pensionärsparet som var i färd med att sälja sin villa i Stockholms utkanter och skulle flytta in i ett nytt hus i Mariefred. Mannen knäppte upp knapparna i sin skjorta och visade ett långt välläkt sår på sin solbrända bringa. För något år sedan hade man tvingats göra en by-passoperation på honom - och nu var han pigg igen och redo för en omstart i livet. Sån´t inger hopp!

Ett annat Stockholmspar pratade mest om kryssningen och om vårt härliga resväder. De tipsade om sjudagarskryssningen nästa år och de visste också att det inte var självklart med vackert väder på Östersjön och i Finska viken. För någon vecka sedan hade fartyget inte kunnat gå in i hamn i St Petersburg, p.g.a. storm. En sådan missräkning för passagerarna - det största skälet för de allra flesta att åka på denna fyradagarskryssning, det var ju att se lite av St Petersburg.

Nä, några rädslor för att det ska vara risker med att dela bord under en måltid, det behöver man inte ha. Inte ens i svininfluensatider.

Innan vi gick ombord på fartyget fick vi fylla i en hälsodeklaration med avseende på H1N1. Om vi var krassliga, skulle vi bli undersökta av skeppsläkaren. I förebyggande syfte fanns handsprit utställt vid landgången och vid ingången till buffématsalen.

Bra óch föredömligt!

Ett av paren som vi mötte kunde berätta att deras äldsta barnbarn, tio år, drabbats av infuensan vid en semesterresa till Mallorca. Hon hade hög feber och värk i kroppen. Även mamman hade blivit smittad.

H1N1 är väl en av de rädslor som media hjälper till att sprida bland oss. Det är bra med information - men inte med skrämselpropaganda.....

Den tokigaste rädslan är relationsrädslan. Av någon anledning är det obehagligt eller rent av skrämmande att möta vissa människor. Vad är det som gör dessa människor skrämmande? Jo, de är vassa, avståndstagande eller har sagt sårande ord. Antagligen för att de själva är rädda och osäkra. Det allra värsta är att jag med all sannolikhet kan räknas in bland dessa relations-rädsle-resultast-relaterade personer. Jag är långt ifrån ensam.

Det finns också en grupp människor som aldrig skulle kunna vara obehagliga eller skrämmande. Vad är det som förenar dem? Självkänsla? Ödmjukhet? Prestigelöshet?

Jag är ganska övertygad om att man inte tar några risker när man närmar sig rädda människor på ett positivt sätt...

För vad vi alla vill- det är ju att bli sedda och bekräftade.

Blomman på bilden är en ringkrage från trädgården. Jag tycker att den är vacker och att den symboliserar rädsla - den instängda rädslan eller den rädsla som sprider sig som ringar.