Halmstad och Hallebäcken

-De är lika bra att vi tar med ryggsäck och termos, sa C-E, då han i går  packade bilen för de sista semesterdagarnas behov. Ingen vet vad du hittar på!
Lite förvånad blev jag allt. Var C-E cachingsugen!? Han som varit lite smått skeptisk till hela företeelsen, ja, det är iallafall så han har uttryckt sig.Kul, kul!
För egen del så kändes det som om jag blivit lite burkmätt efter åtta dagars skattjakt... men OK, visst kunde jag stå ut med ytterligare någon dags letande.
Gick in på den eminenta sidan "Geocachare i Sjuhärad" på FB och kollade deras rundor. Det hade nyss kommit in flera olika Hallandsrundor i "rundor-filen". Flera hade vi/jag testat, men Hallebäcksrundan var ny. Det fanns inte ens en länk till startcachen... men jag hittade den, en bit norr om Simlångsdalen.
- Jag har hittat en bra runda meddelade jag till C-E.
Han väntade tåligt, medan jag lade in de cacher som fanns utmed de dryga tre kilometrarna, i gpsen.

 Vädret var ljuvligt, denna sista semesterdag, för de alla flesta av landets lärare.
Satt utanför stugan och ömsom läste, ömsom löste Aftonbladets fredagskorsord.
Funderade på att gå det 300 metrarna ner till havet och ta ett dopp.
- Vi kan väl cykla en runda, sa C-E. På Prins Bertils stig.
- Vi kan väl försöka leta upp några nya cacher där, sa jag.
C-E sa inte emot. Vilket betyder samtycke. :)
Cykel fram, mobilapp med och tramp i motvind från Östra stranden, genom centrala Halmstad till den Västra Stranden.
Utmed Prins Bertils stig finns det MASSOR av cacher.
Tidigare i sommar hade vi tagit oss fram till den gamla boulebanan.
Där stannade vi nu och kopplade upp mobilappen.
Vid Örnäsviken fanns det en cache där hinten var "Här kan du mata änder"

Hittade lådan på superbra koordinater under bron, gick ner mot stranden... och se, där kom mamma And med alla sina barn.
Tyckte att de såg så vuxna ut nu, att det var dags för dem att pröva sina egna vingar.
Men tydligen tyckte inte barnen And detsamma - eller var det mamma som var hönsmamma ( f-låt, andmamma) och inte lät dem flyga iväg.

Örnäsviken var en fin plats denna vackra sensommardag.
Vissa  cacher var ohintade, och alla som läst min blogg, vet ju vad jag tycker om sådant.
Inte alls.
Kollade i loggarna och såg att det var flera som inte funnit.
Sannolikt fler som inte hittat än vad loggarna visar. Ärligt talat, så bryr jag mig inte alltid om att logga didn´t find. Speciellt när det är ohintat.
För då vet jag ju inte var jag skulle ha letat och inte hittat.

Tyckte att det räckte med fem fredagsfunna burkar. Vände cyklarna hemåt igen och insåg att nästa gång
( nästa år ?) så blir startsträckan ytterligare någon kilometer längre, då vi sannolikt fortsätter att leta gömmor utmed de osannolikt vackra omgivningarna vid tvåmilastigen, längs vilken Prins Bertil tydligen gillade att promenera.

Hemkommen från den Västra Stranden till stugan på den Östra dito, så blev det saltbad i ljumma vågor ... och sedan en bit mat på Timmerstugan.

Molnen hopade sig över Halmstad i dag på morgonen. Vi åkte åt sydost. Molnen hann inte riktigt ifatt oss. Vi hörde åskan mullra på avstånd, när vi parkerade bilen vid Simlångsgården och begav oss ut på den gula slingan. Nu var det dags att gå Hallebäcksrundan.
Det var flera cacheägare utmed rundan.
Vildmannen hade en häftig gömma, här vid sitt högkvarter, med utsikt över sjön.

Urzus var pappa till de flesta gömmor. Danne 100 till någon. Feather till ytterligare  en.

Det märktes att stigen började användas för längesedan, det fanns ett antal fikabord, där det tidigare fortfarande varit sjöutsikt.
Idag fanns det bara sly.
Och en cache.

Jag gillar stora raka tallar.
Beror sannolikt på att jag känner mig hemma i den miljön.
Vi har gott om stortall hemma i Moghult.
Kändes som om vi var på väg på en storfavoritrunda... de första cacherna var lätthittade, och naturen omväxlande och underskön.

Fylleån!
Den rinner ju ut i Kattegatt, alldeles där Östra stranden slutar.
Vi brukar cykla eller långpromenera i Hagöns naturreservat, ända bort till Fylleåns mynning.
Där finns också en burk.
Så kul att träffa på den lilla fina ån här ute i skogen.

Vildmannens gömma hade terrängranking tre... men gammal tant fann den lätt.
Nä, den var inte svår.

Ser inte detta ut som ett bra ställe att gömma en burk på?
Absolut!

Rundan började på ganska smal stig, övergick till skogsväg och smalnande sedan av igen.
Nedförsbacken var lång i början, undrade om det skulle komma en jobbig uppförsbacke så småningom... men faktum är att jag aldrig märkte av någon sådan.
Men, förstås, lika mycket upp som ner, det måste det gå... fast i olika branthetsgrad.

Här började svårigheterna.
Fattade inte hinten och gps snurrade.
Letade länge, läste loggar.
Flera hade inte hittat.
Gjorde inte vi heller. Men det är väl Ok att det finns en svår cache på rundan, tyckte vi och gick vidare.

Fikade vid en enkel gömma, mitt ute i helt vanlig skog.

Nästa gömma var en fyra-svårighetsgömma.
-Inte en chans att vi klarar, sa jag, då jag såg att de allra flesta letare gått bet.
Och att riktiga proffscachare fått ta kontakt med den som gömman gjort, för att gömman finna.
Myckt riktigt, vi gick bet.
Tror säkert att en del gillar utmaningar, men personligen tycker jag inte att det ska vara så svåra gömmor utmed en slinga. I allafall inte flera.

Svettig och lite sur gick jag sedan nästan vilse i en julgransplantering.
Såg inte en burk, det fanns ju bara barr på grenarna.  Samt under de samma.
Genombarrig och ännu  mera svettig irrade jag mig slutligen, med hjälp av C-Es rop, ut ur det stickiga buskaget.
Nä, detta var inte roligt längre, tyckte jag.
Är väl bortskämd med de fina och lätthittade rundor som jag/vi gått här i trakten.
Sista gömman var ohintad. Det fanns två saker att välja mellan.
Hade jag inte träffat på den typen av gömmor flera gånger under sommaren, så hade jag missat denna också.

För att hitta den sista cachen som jag lagt in i gpsen, så fick man lämna den gula slingan och ge sig ut på vägen mellan Simlångsdalen och Lidhult, alldeles vid infarten till Simlångsgården.
Där stod denna gamla ek.
Fem meter var omkretsen, och jag ska låta det vara osagt om den var trehundra eller femhundra år gammal.

En aktningsvärd ålder har den iallafall.
Funderade på vad den hade sett och fått uppleva under sin tid, stående där vid allfarvägen.
Fotvandrare, häst och vagn, så småningom velociped, omnibuss och automobil.
Långsamhet och stress.
Fattigdom och gottställtstid.
Krig?
Skulle vara en intressant uppgift för mina sexor att skriva om olika tiders upplevelser, som den gamla eken har fått bevittna.
Tar med bilden in i den hösttermin som startar på måndag.

Gömman hittades ganska enkelt.

Varför inte åka till Tiraholm och äta lunch, nu när vi ändå var ute och for på småvägar?
Sagt och gjort!
Åkte på fina vägar via Lidhult och Unnaryd och fick en smaklig måltid bestående av grillad regnbågslax ur egen odling, tsatziki och färskpotatis.
Besök rekommenderas.
Cache fanns vid Tiraholm också, men nu hade C-E blivit cachetrött och jag cachemätt, så blev inte jagad av oss.

Tio dagar i följd har jag aldrig tidigare letat burk. Så visst blir jag påverkad av alla dem som tar augustiutmaningen- den att cacha varje dag i augusti - på allvar.
Men nu är det nog. Förhoppningsvis så lägger vi ut vår egen runda i morgon.
Den blir inte så svår, så den som söker utmaningar har ingen anledning att gå den.
Men den som vill ta en promenad på fyra kilometer och uppleva naturen på västsidan av sydsvenska höglandet och dessutom hitta tio enkla gömmor, den är väldigt välkommen.

Tänker så här: Varför kan man inte ranka rundor, precis som man gör med slalombackar? Svarta backar skulle aldrig falla mig in att testa. Röda vet jag kan bli lite jobbiga. Men gröna och blå, de klarar jag, trots att jag är en ganska (väldigt) dålig skidåkare. Det borde kunna funka på cacherundor också.
Gröna, det  klarar alla, även nybörjare.
Blå, det klarar alla med lite erfarenhet.
Röda, här kan det vara knepigt på några gömmor.
Svart, inget för den som inte gillar utmaningar.

Vår runda, den blir blå.