Skavanker

 

Tittar  ut över perennrabatten, den som går runt altanen, och konstaterar.... Nu är det bara höstflox som står i blom. Samt lite rester av den insektstilldragande lavendeln. Den senare har rätt stora skavanker, många av de små välluktande kronbladen är borta.

Under våren och sommaren, så har det verkligen varit full blom i rabatten. Till stor glädje för den ( mej) som gillar när det blommar. 

Men nu är det bara fröställningar kvar. Blommor och bladverken är vissna eller på väg att vissna ner. 

Gräsmattan är full av skavanker. Mest beroende på lång torka, men också beroende på att gräsmattan är gammal....

Pelargonierna har producerat blommor under hela sommaren, speciellt som de haft sol en hel del av dagen.  De senaste dagarnas regn har gjort illa.  Visst kommer det en del nya knoppar, men den rikaste blomningen är antagligen ett minne blott.

En del perenner klarar sig bättre än andra. Fänrikshjärtana har blommat sedan i slutet av maj. Och dessutom växt till sig...

För bara någon vecka sedan stod vallmon i full blom.  Den blomningen gick snabbt,  men nog är fruktämnena/fröställningarna också vackra. 

Naturen har sin blomningstid. Sen går det "utför". Vissna blommor, det är inte så vackert. Men vackra fröställningar, de kan vara nog så fina som själva blommorna.

Tänker ( ja, nu blir det riktigt djupt och allvarligt...) på att vi människor också har en blomningsperiod. Den kan vara ganska länge, inte bara vara en kort tid i ungdomen. Men så småningom kommer skavankerna. Inser om att jag inte är ensam om att ha en del sådana. Många har någon liten skavank, redan efter fyrtio. Muskler, leder, skelett börjar göra sig påminda redan då. Och när man passerat sextio-- finns det någon som inte har lite ont eller lite besvär någonstans i kroppen, vid den åldern?

Man få vara riktigt glad så länge skavankerna är sådana som man kan leva med. Utan alltför stora handikapp.

Maken tyckte att det var dags att leta upp några av de resterande kontrollerna i Ljungsarpsskogarna. Absolut! Superbra initiativ! Hade ändå tänkt försöka mig på en lite längre vandring ( 5 km), och utmana skavanken i högerknäet.

Vilken skillnad det var, sedan vi var ute på första "rundan" i Ljungsarpsskogarna. Den gången gjorde varje steg riktigt ont. Idag var det bara lite stelt.  Så visst går det att reparera en del av ålders-skvankerna. 

Men man  behöver ge det tid, och man behöver man träna.

Bloggvännen walkaboutsweden  har i flera inlägg och i flera kommentarer berättat om hur otroligt viktig träning är för att hennes kropp ska må bra. Jag är helt inne på samma linje. De kroppsliga skavankerna finns där. De försvinner inte helt. Men träning hjälper till att återuppbygga, och framförallt behöver musklerna kring de åldersslitna områdena hållas så starka som möjligt.

Inte bara kroppen behöver träning då man åldras. Hjärnan behöver också sin gymnastik. Korsord, sudoku, läsa, formulera sig.

Blev ett konstigt inlägg det här. 

Men vad jag ville säga, det var att skavanker det får vi alla under tidens gång. Det gäller bara att lära sig leva med dem, och att hjälpa sig själv genom att röra på sig och engagera sig, så mycket som man kan och orkar.

Och när man inte längre orkar....ja, hur det blir då, den tanken ger mig lite ångest.....

Märkligt

Om ett drygt halvår, så ska det återigen bli val till ett av världens mäktigaste ämbeten.
Den tredje november är det dags att välja president i USA.
Hur valsystemet fungerar, det har jag en gång fått lära mig, men har till stor del glömt bort. Men visst är det märkligt att man väljer vilka som ska få välja president och att dessa specifika väljare har olika stor makt, utifrån vilken stat man tillhör.

Än märkligare är den ålder som presidentkandidaterna har.
Trumpen hinner fylla 74 år innan det är val, och hans utmanare, Joe Biden och Bernie Sanders,  uppvisar den respektabla åldern på 78 respektive 79 år.

Själv är jag fortfarande 66 den 3 november, och har jag förmånen att få vara med så långt, så har jag gått i pension. Jovisst, jag har "rätten" att som offentliganställd jobba ytterligare två år, men jag känner att dels så är det så mycket i skolans värld som jag reagerar starkt emot och dels så kommer det - faktiskt- att finnas övertalighet av lärare i vår kommun, så det är dags att tacka för sig.

Hur tänker de som är betydligt äldre än jag, och som vid den åldern står beredda att ta över ett presidentskap? Visst är ålder och erfarenhet underskattat, men när man kommit upp i sjuttioårsåldern, då kanske man borde ägna sin tid till att bli någon form av konsult, om man känner att man krafterna kvar.

Jag tycker det är så märkligt att de röstberättigade i ett land, överhuvudtaget supportar någon i den åldern.

Sen tycker jag också att det är märkligt att man i Sverige har valt "flicksnärtor" till partiledare.
Den ena "flicksnärtan" tycker jag har vuxit in i sin roll, medan den andra har flippat ur totalt.
För visst är det märkligt, att den som leder ett parti med kristet förtecken, allierar sig med den som står för värderingar, som ligger  helt i motsats till det kristna budskapet.

Rätt ålder, för att bli vald till ledare för ett politiskt parti, en inflytelserik post, ett land - vad skulled et kunna vara?

Jag har ju en klar idé om det. Någonstans mellan 40 och 60 år. Plus  minus några år. Naturligtvis beror det på vem man är och vilken ledande post man ska ha.
Olof Palme var 42 år då han tillträdde som partiledare, Ingvar Carlsson var 52 då han plötsligt fick ta över partiledarrollen, Fredrik Reinfeldt var 38 då han blev partiledare, 41 år gammal blev hans  statsminister.
Tre exempel - enligt mig - på väldigt goda ledare.
Kanske inte ledarskap har enbart med ålder att göra, men  jag tycker ändå att man behöver komma upp i 40-årsåldern för att ha den erfarenhet som man som ledare behöver.

En av våra partiledare reste iväg till Turkiet för att hindra flyktingar att komma till Sverige. Ett synnerligen märkligt sätt att bete sig på. "Sverige är fullt" hävdar han. Helt fel, här finns massor av space- bara det att vi, om vi ska ta emot nya flyktingar måste ta hand om dem på ett människovärdigt sätt.
Hur i hela friden kan man bete sig som Jimmy Åkesson, och hur i hela friden kan en fjärdedel av alla röstberättigade människor i Sverige säga sig vilja ha honom som vår ledare?

Åldern - enligt mitt sätt att se -har han visserligen inne, men  det är väl också allt.

Tänker mig en framtid i Sverige, där hans parti får flest röster av  alla, och där han sedan allierar sig med henne som säger sig ha kristna värderingar, men tycks fara med osanning om det. Undrar om de moderata väljarna är beredda att hoppa på de tåget - tänker att det finns en maktlysten falang i toppen- men att många moderater har högre ambitioner än att slå sig ihop med en samling lågutbildade, mindre vetande människor - de som jag inbillar mig är de som stöder  SD.

Jag säger inte att det är så - men jag tror att det är så - att SD samlar dem som inte vet bättre.
Men visst är det skrämmande, att en sådan människofientlig/främlingsfientlig svensk regering skulle kunna komma till stånd om några år....För mig känns det som rena skräckscenariot.

För egen del så anser jag att det här med migrationen inte är riktigt enkelt.
Vi har ju misslyckats så kapitalt, oberoende vilket demokratiskt parti som haft regeringsmakten, under så många år.
Jag tänker på alla de segregerade områden som finns i de flesta städer. Områden där vi inte lyckats ge de unga tillräcklig utbildning, ej heller deras föräldrar de möjligheter till arbeten, som de borde ha.

Det blir mycket frustration, det blir våld och kriminalitet, för man hittar inget bättre sätt att hantera tillvaron på.
Kontentan av det hela är att de "som inte vet bättre" drar alla invandrare över en kam. Samt försöker hindra fler att komma hit.
Visst finns det "skit" i invandrargrupper också, men de allra flesta vill bara få lugn och ro och bo i ett land där de slipper att vara rädda.

För egen del, så har jag en favoritgrupp, vad det gäller nya svenskar. Det är de som kommer från Afghanistan. De elever som jag mött under senare år, och som bara för en kort tid sedan kom från det landet, har varit helt otroliga. Otroliga i sitt bemötande, otroliga i sin vilja att lära, otroliga i sin vilja att bli en del av det svenska samhället - och samtidigt hitta ett sätt att behålla traditionerna från hemlandet.
Jag blir så heligt förbannad, då jag läser om och hör om hur välfungerande familjer och ensamkommande, vägras uppehållstillstånd i Sverige, fast de bott här så länge så att de känner sig mer som svenskar än som afghaner. Gäller förstås även asylsökande från andra länder...
Jag tycker att det är så märkligt att  myndigheter i vårt land, kan ta beslut som helt förstör livet, för den som verkligen skulle kunna bli en tillgång för oss, som medmänniska, som arbetskraft.

Ja, det är mycket som är märkligt i världen - så även att den ständigt lögnaktige och plumpe Trumpen, får sitta kvar som president. Men det gäller väl att omge sig med rätt personen, då man kommit i en sådan position.
Och som sagt, så märkligt att så många människor som bor i vårt välmående land, inte kan dela våra tillgångar med dem som ingenting har.
Det är mycket som jag inte förstår - det är tydligt! Det vore intressant om någon kunde hjälpa mig till att komma till insikt.

Bilderna är - som så ofta - tagna på dagens promenad. Visst är det märkligt att tidig mars-natur har så mycket vackerhet i sig. Stengubbarna- de symboliserar USAs presidentkandidater.

Förfall

 "Gamla människor är vackra"  Så tycker en del. Vilket man förstås  får tycka.  Men frågan är vad det är man bedömer; människan eller utseendet?

För inte blir man vacker när man blir gammal ! Förhoppningsvis har man blivit vis nog att bli en bättre människa men inte ens det är en självklarhet....

Under de senaste veckorna har jag haft anledning att titta på gamla foton, och genom de gamla bilderna bli medvetandegjord om det kroppsliga förfallet. På  fotona från åttiotalet ser jag en snygg tjej med glada ögon och smal midja.
På nutida foton är allt detta borta, det kroppsliga förfallet är så uppenbart.
Det är så livet är, jag vet.... men man blir ändå lite vemodig av att erfara skillnaden...

-

Vi var på Lorensberg och kollade på "Macken" igår.  Den uppskattade tv-serien från åttiotalet hade, trettio år efter sitt ursprung, gjorts om till scenföreställning. Det var de gamla kända låtarna, det var de gamla välbekanta sketcherna.  Aktörerna var till två tredjedelar de samma som 1986.
Det kroppsliga förfallet var tydligt på några av dem... på några inte alls lika tydligt.
Tidens tand undgår inte någon, men den biter hårdare på en del. Genetiken har sannolikt en avgörande roll. Mat/dryckesintag och graden av träning påverkar säkert också.

Sångrösterna hos de drygt sextioåriga herrarna, det var det inget fel på.
Min egen pipa, den har väl aldrig varit något att skryta med, men förfallit,  det har även den gjort.
Underhållet av den har varit alltför dåligt.



Något som har förfallit, det är vårt sociala nätverk. Speciellt alarmerande är det för oss som börjar komma till åren.  Man vet ju att man själv förfaller alltmer, och kommer att behöva hjälp att klara sin vardag, så småningom.
När hus och trädgård blir för mycket att orka sköta, då vill man ha en trygg plats att tillbringa ålderdomen på.
På åttiotalet var detta en självklarhet, idag så finns inte den tryggheten kvar längre.  Man hör veckoligen talas om  människor på mer än 90 år som nekas äldreboende eller multisjuka åldringar som får nöja sig med  några korta besök av hemtjänsten per dag.

Hörde på radion en kvinna, nybliven pensionär, som hade hört av sig till de sociala myndigheterna i sin kommun, för att ställa sig i kö till en plats på ett äldreboende. Hon räknade med att det kunde vara "lagom"  att ställa sig i kö vid 65 för att vara säker på att ha en plats då hon blir 80. Så klokt tänkt!
Om det var möjligt? Inte då, inte i ett socialt nätverk i förfall och sönderfall.

Tänkte mig en promenad på grusvägen idag, men då den var alldeles nedisad bitvis, så blev det skogsväg och asfaltsväg i stället.
Passerade detta område och funderade på om det handlade om förfall.
Naturligtvis inte! Det är ju tvärtom ett föryngringsområde.
Är väldigt glad att den genetik som jag själv bär inom mig, också har fått möjlighet att föryngras.
Och att förädlas.

Skitig och stadd i förfall, ska den här snöskulpturen tillbaka in i kretsloppet igen.

Det är trots allt en ynnest att få vara människa och ha ett bra liv, även om man tycker att ens spegelbild ser lite konstig ut, Fast... ibland händer det allt att jag blinkar lite finurligt åt den halvgamla tanten i spegeln och tänker - Du duger bra!

De vackra rosorna ( a 29 kr från Lidl -otroligt billigt!) har en kort vackerhets-tid.
Förfaller, det gör allt, även om det tar olika lång tid.

Det är bara att inse att vi alla har en plats i ett kretslopp och bör ta till vara  vår tid på ett sätt som vi blir nöjda och glada av.
En glad människa, det är en vacker människa - ung som medelålders som gammal. Hos en glädjespridande person, så noterar man inte det naturliga förfallet på samma sätt, man smittas av gladhet och positivitet i stället.

Ännu äldre

,,, har jag blivit sen senast..

Jovisst, alla åldras en vecka på en vecka... men jag har  blivit ett helt år äldre....

När årshjulet har fullbordat sitt varv, då går det inte att komma undan längre. Då kan man inte säga att man är 62.... vilket jag kunnat göra ett helt år bakåt i tiden.

Ålder, är det viktigt?
För många är det nog det...eller  är det kanske förmodad ålder som är viktigast?

Vi har en kultur som är både åldersfixerad och utseendefixerad. Helst ska man inte vara gammal och skulle man nu vara det, så ska man inte se så gammal ut som man är.
Inte lätt, bara att göra som grodkungen... vända ryggen åt alltihopa.. och inse att åldern kommer ingen ifrån... och inte heller genetiken. För trots allt, så är det väl den som styr en hel del hur man åldras.

Men visst har jag både åldersångest och åldersnoja. Av och till. Mest när det nya åldersåret inleds. Det sextiofjärde.
Kommer ofta på mig själv att på något sätt framhäva att jag är gammal. Tanten, den gamla, åldern till trots... På födelsedagsdagen var jag på två olika möten - IKT-möte och förstelärarmöte..... Visst nämnde jag min ålder ( ja, inte att jag fyllde år, utan att jag är gammal) i samband med att jag uttalade mig på båda mötena.
På seneftermiddagen gick jag på Spinmix ( spinning och styrketräning) och använde de tyngsta vikterna.

Det här med ålder är knepigt. Man kan vara i ganska bra form, trots att man har kommit en bit upp i årsräkningen och fått en del yttre skavanker.
Faktum är jag är mera uthållig styrkemässigt i dag, än är jag var ung.Spänsten har försvunnit,  men den fysiska styrkan tycks inte ha minskat alls lika mycket. Sen tror /vet jag att det är bra att träna sin kropp, så länge den ställer upp på att bli tränad.

Man pratar sällan  om det här med att bli äldre. Hur det känns psykiskt... och ter sig fysiskt.
Många påstår ( har jag läst i tidningar)  att man har alla åldrar i sig. Jag håller inte med... barndomsåldern har jag inte kvar. Däremot den rebelliska tonårstiden.... och den tycks jag aldrig bli av med... på gott och ont.  Den oroliga hönsmamman, en tid som spänner från det att barnen var små och framåt, tycks också bita sig fast.
Tänk, så mycket mindre oro de känner, de som inte har några barn... men tänk så mycket tråkigare deras liv är.... fast det vet de förstås inte om....

Det gäller förstås att göra det bästa av varje dag man har. Vad man tycker det bästa är, det är  ju olika för var och en.
Jag mår bra av att göra saker, att vara utomhus och röra på mig, av att jobba.....
Andra mår bra av att inte göra så mycket....Inget är fel, bara olika.

Ibland önskar jag att jag kunde stanna upp, ta det lite lugnare...
Men då börjar jag bara fundera, oroa mig, låta negativa känslor ta över. Så det bästa är att se till att fylla dagarna med roliga och för mig meningsfulla saker.

Under veckoslutet har jag lyckats bra med det, tycker jag själv. Quiz i Limmared ( glasets hus)  med superallmänbildade svåger och svägerska.  Och visst vann vi, bland fyrtiotalet lag....  Vi får tacka Helena för det, hon bestämde svaret på skiljefrågan och skiljde oss på ett positivt sätt från det andra lag som också hade femton rätt ( av sexton).
I lördags var det lussebullsbakning, promenad, resa till Hjälshammar, promenad där, hästinsläpp, mat på Rosegarden, spela nya födelsedagsspelet med C-E, kolla "Så mycket bättre" och sticka på strumpa.

Idag var det att vakna i detta  röda hus, ( C-E skötte morgonens stallsysslor) , tvätta den superskitiga bilen när vi kom hem till Stockremma, ta promenad, åka en kort tur till julmarknaden på torget där sexorna hade kaklotteri ( lyckades efter många försök vinna ett fat kakor) och så hamna här framför  datorn.

En sak känns lite bra för den som har lite åldersnoja.... nu är det nästan ett helt år tills jag blir ännu äldre.

En fin adventstid önskas alla. Tycker att det är en fin tid, med ljus i alla fönster.

Lite stickningsarbete väntar,  efter avsmakning av vinstkakor tillsammans med en kopp kaffe. Babyfilten är klar, så nu tänkte jag försöka mig på en babytröja, modell liten. Riktigt roligt arbete.

Sån´t som sakta smyger sig....

Åldern t.ex.

Igår smög den sig över 61. Länge sedan man var femfemma nu. 

61. Smakar på det ojämna talet. Känner inte så mycket. Varken sötma eller sälta. Lite avslaget.

Man hinner inte riktigt med i ålderssmygandet. Känner fortfarande inom mig som om jag vore  20 år yngre och 20 kg lättare. Det gäller att smyga förbi spegeln, så att den inte får syn på en... för då blir man avslöjad.

Tänker på att 30- 40 årsåldern är den bästa tiden i människans liv. Man är inte riktigt ung längre, man blir tagen på allvar, samtidigt som man är tillräckligt ung för att fortfarande göra många livsval.

Tänker på att döttrarna är i den bästa åldern.... klart att jag måste vara gammal då.

Ålderssmygandet är iallafall rättvist. Alla blir lika mycket äldre för var dag som går.  Och visst får man vara glad för varje ny dag som man får smyga in i. Försöka ta till vara den, för man vet inte hur länge man får någon dag att smyga omkring i.

Solen smög fram idag. Den vågade sig inte högt, men den gjorde dagen betydligt ljusare och jag kunde till och med känna värmande strålar komma smygande då jag gick över skolgården vid lunchtid.
Skyndande mig hem efter skoldagens slut vid kvart i tre, för att kunna njuta lite mera av de livgivande strålarna.
Det var då som dimman sakta smög sig fram på längs marken, medan solen smög sig ner bakom horisonten.
Den lilla värmen som funnits var borta, men vackert, vacker var det där ute i den till några plusgrader uppvärmda luften.

Förkylningen smög ju  sig på mig förra helgen. Den passade på att ta sig en liten tur ner i luftrören ett tag. Det har inte varit läge för lite mer ansträngande träning på ett tag.

Promenad går bra, så jag tänkte mig en tur fram och tillbaka till Kroken. Fyra kilometer. Nu smög de gamla fötterna iväg med tanten dubbelt så långt, ut i skogen, över järnvägen och tillbaka upp till Kroken.

Under tiden smög sig skymningen och mörkret på. Fast klockan bara var fyra!

De där korta dagarna har heller inte aviserat sin ankomst ordentligt. De bara är där. En sådan där sak som sakta smyger sig på....

Tomtarna börja smyga fram ur vrårna då jag har musik med småklasserna. Tomtesånger är favoritsånger. Glada sånger är favoritsånger för barn. Får barnen sjunga med lust och glädje, så smyger sig ofta ett musik och sångintresse fram.
Tänker på berättelsen om när Gud drev ut människorna ur paradiset efter syndafallet. En enda ängel erbjöd sig att följa med människorna ut i den kalla världen. Musikens ängel. Visst är sång och musik till glädje, vid alla tillfällen.
Tycker den som just nu låter "så mycket bättres" spellista på Spotify gå dagligdags. Årets artist och musikutbud tycker jag har varit outstanding. SÅ mycket bra musik som får en renässans genom TV-programmet. Och som sakta smyger sig in i och fastnar i våra hjärnor igen.

Något som sakta smyger sig framåt, det är mognaden och förändringen hos mina elever. Plötsligt har alla mina "små" fyror blivit nästan lika "stora" skolelever som de "stora" femmorna. Känns lite som ett hallelujamoment då man ser förändringen hos  eleverna. Det är så roligt!
Jag har världens bästa jobb.... synd att inte fler ungdomar med "huvet på skaft"  inser att lärarjobbet är skitkul. Förhoppningsvis ska väl lönen bli lite bättre för alla inom jobbet, iallafall har politiken lovat det.
Men politiken, det är förstås ofta en företeelse som sakta smyger sig bort från de löften den avgett.

 Kom tillbaka till Karlas julhus då mörkret fallit helt.
Vem kom smygande ur mörkret, om inte husägaren i egen hög person? Fick en trevlig pratstund och en vilopaus i det mjuka mörkret.

Jag lär mig aldrig. Efter en hel dags skolarbete ska jag inte ge mig ut på en 8-9 km lång promenad. För jag vet ju vad som händer; när jag gått tre-fyra kilometer så kommer ryggvärken sakta smygande. Långpromenader ska företas på förmiddagar, efter nattvila. Då håller den (ibland) dumma ryggen bra.

Månen smög sig fram ur dimman och den ostadiga tanten + kameralinsen gjorde den dubbel. Ganska häftig bild!

Dags att sakta ta sig upp för trappan och vila den trötta ryggen. Lite strumpstickning. Högen av färdiga strumpor smyger sig sakta större  och större. En del ska få bli julklappar. Tanken vad jag ska göra med återstoden av högen får sakta smyga sig fram.

Juletiden börjar också smyga sig på. Det får den gärna göra, för efter jul går det mot vår....  det känns ganska bra att veta att det är mindre än en månad till smygandet går från mörker till ljus igen.

Snart sextio

Det kom inte som någon blixt från klar himmel, det var inte som om det gick upp en talgdank, det kändes absolut inte som en dolk i ryggen..... nä, det var mer som en aha-upplevelse - att efter 50 kommer 60!

Så här gick det till:

De var lite uppsluppet på personalrummet - det blir gärna det så här års ... och vi satt och pratade om kända personer och deras ålder.

- Undrar hur gammal X är? Hon kan ju inte vara så ung, jag har sett att det syns genomgrått hår i utväxten efter toningen, sa någon.

- Men, genmälde en annan, det kanske beor på hennes make/sambo. Han lär inte vara så lätt att leva med.

Nu var det min tur att lägga mig i samtalet.

- Ja, titta på mej, sa jag och tog tag i hårmanen. Ni förstår hur jag har det, med tanke på allt det gråa..... Varvid tanken slog mej - C-E blev gråhårig när han var trettio! ..... !

- Du är ju snart sextio, sa den nästan jämngamla kollegan, då är det helt normalt med grått hår.

Det var då jag förstod .... snart sextio! Sextio!

Nej, det handlar inte om åldersnoja - det handlar om att tiden stuckit i väg med sådan raketfart, så man har inte hunnit med.

Har haft några dagar på mig att smälta min aha-upplevelse. Bara att konstatera ... så är det...passerade just 75%gränsen mellan 50 och 60.

Livet är iallafall rättvist i det att alla åldras en dag i taget, lika fort. Några av männen i bekanskapskretsen har uppnått sextiostrecket - men de har - klokt nog, tycker jag - avsagt sig all uppvaktning och firat i det lilla. Varvid man inte riktigt fattat att det finns en tid efter de stora femtioårsfesternas tid..... och den tiden är i stort förbi .... nästan alla vänner har haft sin halvsekelsfest.

Nä, åldern i sig är väl inget bekymmer - bara en sak tycker jag är tråkigt, och det är att livet går över och utvecklingen ( och då tänker jag nästan bara på den tekniska utvecklingen) fortsätter.

Det har varit fantastiskt roligt och intressant att få uppleva allt som hänt inom IKT - från den först Macen med två Kilobytes arbetsminne - till denna tid då allt tycks vara möjligt.
Från den första tunga mobiltelefonen till dagens apparater med oanade möjligheter.

Alla apparater som styrs via datorer - bilar, gräsklippare, kameror .... you name it!

Jag är så nyfiken på hur allt ser ut i framtiden .....och den enda nackdelen med att bli äldre, det är att framtiden är kortare.

Bilderna tog jag på dagens promenad. Doften av blommande rönn, den kan man ännu inte lägga in på datorn och dela med sig av...

Åldersångest?

Slängde ett öga på den lilla ungen på tavlan, under det att jag dammsög i sovrummet. Kom på mig själv att räcka ut tungan åt henne.
Nu tror ni förstås inte att jag är klok - och en del vet väl att jag inte är det - en femtiosjuårig tant som räcker ut tungan till folk! Men ta´t lugnt, jag räcker bara ut tungan åt mig själv, men det gör jag ganska ofta - och varför jag gör det, ja, det är väl för att jag inte gillar mig själv så bra alltid. Har ställt till lite för många saker...... känns det som. Åtminstone känns det som jag veckoligen får skörda beska frukter av mitt dåliga sätt....
Klart omoget förhållningssätt till mig själv, men den här gången kom jag på mig själv att ha gått för långt. En knappt årsgammal liten unge är synnerligen oskyldig till alla dumheter....

Varvid jag vidare kom att fundera på det här med att åldras.Tiden går så extremt snabbt, så man hinner inte med. De senaste dryga fyrtiofem åren finns ganska välbevarade i minnet, mycket kan snabbt återkallas i och göras levande på hjärnans bildskärm.
Femtiosju har jag fyllt, det var ju gammalt när man var liten - men inte känner jag mig gammal. Känner ingen ålder alls, egentligen, och tycker också att det är riktigt dumt att ha definitionen ålder på människor i olika sammanhang. Tidningar framförallt, är ju riktigt åldernojiga.
Man är ju så gammal som man är.
Var med om två ålderfåniga saker under veckan:

• Fyrtioåringen sa: -Idag har jag fått en komplimang. X sa att jag såg ut som om jag var 23 år gammal.
• Kommentar på en blogg, ang. inlägg om förslag till höjd pensionsålder: " Stackars elever om de ska ha en lärare som är 66- 67 år gammal!"

Ungsdomskulturen råder! Det är positivt att se ung ut! Här gäller det för oss gamlingar att ta tillbaka värdet av erfarenhet, klokhet, visdom. För vad alla än säger, så finns det saker som man vet mer om när man är äldre -lika mycket som det finns saker som man vet och kan mer om när man är ung. Men alla åldrar har samma värde! Absolut!

Erfarenhetsmässigt så ser inte barn på sin lärare med åldersvärderande ögon. De gillar sin lärare vem den än är. Konstaterar att lärarn är lika gammal som mormor, och det inger trygghet, för vem kan vara mer trygg än den mormor/farmor/farfar/farmor som man har en nära relation med. Absolut ingen! Så att önska att eleverna ska ha unga lärare, det är rent trams. Alla har samma värde- de äldre inger mer trygghet och har dessutom skaffat sig en djupare kunskap och lärarerfarenhet. Unga lärare har säkert en massa kvalitéer också - vad jag vill säga är att ingen har större värde än den andre.

Nä, åldersångest har jag ingen. Man är där man är i det liv man har. Det är rättvist, dessutom, för så är det för alla.

Nu är det sportlov. Under en ganska lång period under döttrarnas uppväxt åkte vi till fjällen på sportlovet. Många gånger tillsammans med våra goda whistvänner och deras barn. Det var härliga utedagar, även för en dålig utförsåkare som jag. Två gånger har jag och C-E återvänt till fjällen (Sälen) på egen hand för en kortvecka.

Det är något jag skulle vilja göra igen - Sälen söndag till torsdag. Men det känns som om man inte är för gammal än på ett bra tag, för att sakta ta sig ner för "snälla" backar. Hoppas att det blir av att göra den långa resan till fjällen någon mer gång!

Detta lovet är redan "intecknat" med olika träffar. Om allt blir som planerat så kommer jag vid olika tillfällen från tisdag till lördag att umgås med människor som jag tycker om och trivs bra ihop med, från den 38 åriga kollegan upp till den 91-åriga makes fastern. Människor som är födda på 10, 20, 40, 50, 60 och 70-tal. Och, som sagt, jag tycker mycket om dem alla och känner att de har så mycket att ge mig - och jag något till dem.

Så jag anser att åldern är av underordnat betydelse. Finns ingen anledning att framhäva en viss åldersgrupp framför en annan.

Tyckte hon som räckte ut tungan till det lilla, lilla barnet hon en gång var. Hon ber om ursäkt!

Åldersåsikt

Det jag tänker skriva om idag, är faktiskt något jag tycker är ganska skämmigt.... Att jag reagerade på det sätt som jag nedan tänker beskriva.... Samtidigt så är detta ett fenomen som är synnerligen allmänmänskligt - samtidigt som det är något som borde motarbetas. För alla västerländskt uppfostrande människor skull....

Så är var det:

Vi har under en period jobbat med fredsaffischer, som ska delta i en årligt återkommande Lion-tävling. Alla femmor och sexor är med i tävlingen. Igår så blev ganska många klara och på det färdiga bidraget skulle man skriva namn, födelsedatum och skola på affischens baksida.

- Vad skulle jag skriva nu igen, frågade elev X.

- Du ska skriva vad du heter, och så ska du skriva när du och jag fyller år, svarade jag.

- Fyller du och X år på samma dag, frågade någon.

- Ja, vi och så Sven-Bertil Taube, sa jag. Fast det är förstås 44 års skillnad mellan mej och X.

- Är du 56 år, undrade någon snabbräknare.

- Ja, snart, var jag tvungen att erkänna.

- Men vad konstigt, sa en pojke. Jag har en granne som bara är 52 och han ser MYCKET äldre ut än vad du gör.

- Ja, jag känner också en som bara är 50, och han ser också gamlare ut än du, sa nå´n.

- Så konstigt, tyckte ytterligare någon.

Jag skäms för att mitt hjärta gladde sig över att befunnen vara ok i åldersjämförelse med yngre jämnåriga...... Varför ska man vara så inprogrammerad på att det är bra att se så ung ut som man bara kan, i jämförelse med den ålder man har. Varför är det inte åtråvärt att bli gammal och vis?

Naturligtvis därför att hela västvärlden framhäver ungdom, snabbhet, skönhet..... Men vore det av stort värde om vi kunde ändra den inställningen och se till insidan ( det som alla pratar om när man pratar värdegrund) och lovorda vishet, eftertanke, erfarenhet.

Långt är det dit, men man kunde ju iallafall jobba på att tycka det är ok att bli gammal och det syns att man är det. Tyvärr ha jag inte kommit riktigt dit än, MEN JAG JOBBAR PÅ DET...

Sen tror jag att mycket av ungdomlighet/ålderdomlighet sitter ganska mycket på insidan, när man väl känner personen. Därför tycker nog många barn att jag inte borde vara så gammal. Därför att jag är inte gammal inuti och beter mig ibland ganska "omoget" ..... och det är inte bara av godo. Men, tror jag, en bra egenskap i arbete med barn och ungdomar. Och säkert också en följd av att jag aldrig jobbat på något annat ställe än i skolan.... och det är en klar brist.....

Man skulle inte separera åldrar på det sätt som ofta görs. De allra roligaste tillställningarna, det är ju när alla generationer deltar. Nätet ger också möjlighet till delade intressen åldrar emellan. Tänkte på det speciellt i veckan då vi pratade om Facebook, där en elev spelade Farmville för fullt och en annan tyckte att Facebookspelen var ganska så störande. Jag har tittat på både Farmville och Akvariet och insett att det är inget för mig, medan jag i likhet med några av eleverna kan sitta och skjuta bollar i olika färger på ett för någon annan, helt ointressant dataspel, i flera timmar.

Vi är olika - men ändå lika.

Mitt eget visdomsord i sammanhanget är att vi alla är barn till viss del, därför att vi alla varit barn. Det inre barnet lämnar oss aldrig, för det var under vår barnatid som nästan alla egenskaper och beteendemönster grundlades. Vuxenlivet formar det inre barnet, och gör oss lite tråkigare.... och erfarenheten gör oss visare. Biologiska, kemiska och fysikaliska krafter gör att vi förändrar utseendet allteftersom åren går. Det gör alla - och det borde vara lika självklart och ok, som att det där med att man alltid bär sin barndom inom sig.....

Att vi dessutom är nära släkt med hästar, det fick jag belägg för i dagens nyhetssändningar. Och det har jag tydligt konstaterat i mitt umgänge med så väl barn som hästar....