Trist

 

Med samma hastighet som de ofta förekommande tjurrusningarna över öppna fält, rusade Fransson över till de sälla jaktmarkerna igår morse. Han åt lite frukost, lade sig ner och fick en konvulsion under det att  han försvann från denna världen. 

Nu hade vi bara en hemmasnickrad diagnos efter hans svåra symptom i tisdags, vingelsjuka, och enligt denna var prognosen för en längre överlevnad riktigt dålig.

Ändå så ville man inte riktigt ta till sig de dåliga framtidsutsikterna för katten, då han piggnade till och nästan var sig själv igen under ett par dagar.

Jag är absolut ingen större djurälskare, i den meningen att jag gullar med dem och sysselsätter mig så mycket med dem. Men visst saknar man ändå den store svarte katten som funnits i huset i mer än tio år. 

Husdjur har alltid funnits med i mitt liv. Hund och katt som barn, katter som vuxen. Även om det är maken som varit den som ägnat sig mest åt katterna, så har de funnits där.

Några har blivit överkörda, flera har vi tagit bort p.g.a ålderskrämpor eller åldersrelaterad sjukdom.  Jonny och Konny dog  riktigt unga efter att ha fått kattpest, då de kastrerades hos veterinären. Det är många år sedan, men det var riktigt otäckt, så ont som de hade innan de dog.

Fransson var tio år, och borde haft fem-sju fina kattår kvar.  Det känns extra trist och sorgligt.

När vi var tvungna att åka till veterinären för att avliva vår gamle Fritz, förra sommaren, så kändes det inte lika tungt och trist. Katten var bortåt tjugo år gammal och hade blivit sämre och sämre under en tid. Han hade svårt att gå och svårt att sköta sin hygien. Det var en gammal katt som tycktes bestå av enbart päls och ben. Det är en lättnad att kunna ge ett sådant djur en spruta och veta att han slipper lida mer.

Man kan ju se det så att det var bra att Fransson fick ett så snabbt slut och slapp uppleva att vara så sjuk som han var i tisdags, någon mer gång.

Konstig sjukdom. Funderar på att skriva ett mail till den veterinär som vi brukat anlita, så att de kan  få information om att det kan finnas vingelsjuka i våra trakter. Enligt googles olika källor så tycks den vara ganska begränsad, till Mälardalen.

Försökte leta upp bilder på Fransson, men fann inga i mobil eller i datorns bildmappar. Har nog knappast tagit några bilder sedan de var kattungar. Man tar sina katter för givna. 

Så det blir bilder från dagens promenad ( den vanliga långpromenaden) samt från gårdagens fram och tillbaka-vandring på byvägen.

Ska vi skaffa en ny katt? ( Jag vet att det är en ko på bilden... men häftigt att se kor ligga ute i snön...) Vi har ju Freddie kvar. Han är mycket mera social än vad Fransson någonsin varit. Lite orolig för att han ska ha fått i sig viruset från sin bror är jag allt, men här måste jag också tro på det positiva i sjukdomsbeskrivningen av vingelsjuka: sjukdomen tycks inte smitta från katt till katt.

Har redan kollat lite på katter på Blocket. Det finns raskatter för tiotalstusen kronor att köpa. Nej tack!

Helst skulle jag vilja ha en vuxen katt, på 6-8 år. Vet att jag tänkte- eller kanske uttryckte- då vi tog Freddie och Fransson: Nu krävs det att vi är friska i femton år, så att vi kan ta hand om katterna. Då var vi 57 år. Tio år senare, så känns femton år framåt ångestfyllt gammalt.... Så jag är tveksam til en kattunge..... Men vi får se....

För att ta upp ett trevligare ämne, så är det trist att lördagens väder inte hållit i sig. Vintern är härlig då solen skiner, men väldigt trist då det är grått och kallt.... Som idag....

Körde upp ett skidspår på närmaste åker, bakom det ( oftast) öde grannhuset i lördags. Trehundra meter mätte jag upp rundan till.  Körde tolv varv, vilket då blev ungefär samma sträcka som längs ett normalt elljusspår. 

Fick ett mess från dottern att jag kunde ta med skidor till mormorsdagen i morgon, för där fanns ett riktigt spårat skidspår över deras åkrar. Det ska jag absolut göra. Känner "så där" inför att åka till ett "offentligt" spår. Fel klädsel ( hittar inga gamla skidkläder i klädkammaren, jag måste ha sorterat bort dem), fel stil och fel hastighet. Samt plogande i nedförsbackar... Jag passar på  flacka åkrar mes lite lagom lutning. 

Lite

 

Utsikt från sovrumsfönstret 

Lite längre har dagen redan blivit. Fem minuter, närmare bestämt. All tid förlagd till eftermiddagen. 

Trots den vackra soluppgången, så övergick dagen snart i en grådaskig historia. Tio minuter efter det att bilder tog, så kom det en snöby. En liten en...och väldigt mysig. 

Så här fem minuter före solnedgångstid, så är det ordentlig skymning. Fast klockan bara är tjugo över tre. Lite hade vi väl kunnat få njuta av de fem extra minuterna.

Lite sol fick vi i alla fall igår,  på juldagen. Var riktigt härligt att ge sig ut på en promenad mitt på dagen. De bleka solstrålarna kunde till och med ge lite värme. Och så gnistrade det så fint i det frostiga gräset. Synd att de  många små ljusbrytningarna ska vara så svåra att fånga på bild....

Dagens promenad blev en "tvinga mig ut"-historia. Har gett mig den på att minst en halvtimme per dag, eller minst tre kilometer, ska det promeneras. Ingen större utmaning, men idag, i det stora grå, kändes det som en sådan. 

En stor del av dagen ( med tanke på att dagen bara är sex och en halv timme läng) tillbringades i bilen, med uppgift att hämta den här lilla krabaten och sedan överlämna den till nya matten.

Ena dottern, som bor på landet, med hästar, hönor och katter - och man och två små pojkar - ville gärna ha en kattunge. Det är inte riktigt lätt att få tag i en kattunge nu förtiden. Annat var det förr, då fanns de i parti och minut. Jag vet inte hur många kattungar som min mamma tog ihjäl, En alldeles nyfödd en hade hon inte svårt att ta livet av, men när kattmamman gömt undan sina kattungar, så att de kom gående för egen maskin, då var det värre. Jag skulle inte ens ha kunnat ha ihjäl de nyfödda, men förr så hade man inget val.... man kunde ju inte ha hur många katter so helst på gården... och alla hade ju katter, så vem skulle man ge dem till?

Numera så finns det knappast en katt med intakta könsdelar, och då blir det problem med kattavel. 

Åtminstone om man vill ha en katt av europeisk ras. Raskatter finns väl att få tag på, men de kostar ju minst lika mycket som en hund. Våra  snart tioåriga katter, kostade tio kronor styck. Idag har inköpspriset för en gatukorsning av katt gått upp med ganska många tusentals procent. 

Nu har Rut kommit till sitt nya hem utanför Värnamo. Matten och jag möttes på ungefär halva vägen. Har fått bilder på de nya små-hussarna och lilla Rut. De tycks redan ha funnit varann.

En liten road-trip till en liten by norr om Borås, blev det alltså på förmiddagen. Kul att  åka till nya platser och bara se sig om, tycker jag. 

Lite till får den här husvaktande tomten stå ute. Men bara lite. Tveksamt om han får lov att stanna ute tills nyår. Utverkar han tillstånd att få vaka in det nya året under bar himmel, ja, då blir det marsch tillbaka ner i pannrummet på nyårsdagen.

Lite gott är det att slippa höra jullåtar på radio. Kollade lite när jag var  ute och körde. Megapol körde fortfarande sin eviga jullåtslista idag vid middagstid. Andra kanaler spelade "vanlig" musik.  Kändes som ett renhetsbad att höra "vanliga" låtar, efter att ha varit helt nersmetad av jullåt efter jullåt. 

Jo, jag gillar jullåtar också. Men nu vill jag inte höra något mer av sådana, förrän i slutet av november 2021.  Eller, jo, ett vanligt år hade jag velat det. En julkonsert i en vacker och fullsatt kyrka, brukar höra trettondagshelgen till. Men denna jul blir det inget sådant. Inte utan att jag saknar den upplevelsen...åtminstone lite....

Fiskfrosseri, fest och friskluft

Till Tiraholm var vi bjudna. Vi skulle få avnjuta ett annorlunda julbord, ett julbord baserat på insjöfisk och viltprodukter.
Klockan sex skulle maten stå framdukad- Vi startade hemifrån redan före halv fem. Vägen till Tiraholm går via den väg där jag var och geocachade på novemberlovet och där vi var på julmarknad för bara två veckor sedan.
På Tiraholm har vi varit flera gånger, men aldrig på vintern.
Kunde inte komma ihåg att det var så långt mellan Reftele och Tiraholm. Vid avtagsvägen mot Bolmsö, fick vi stanna och ta fram den gamla hederliga atlasen, för att försäkra oss att vi verkligen  var på rätt väg.

Det var vi, och hade fortfarande en dryg mil kvar.

Var ändå framme i god tid. Fiskbutiken var fortfarande öppen, vilket gav anledning att köpa både gädda och lax. Halva gäddan är just avnjuten. Tillagad i ugn med pepparrot, dill och grädde. Mums.... trots en del benplock.

 Det dukades upp många intressanta saker på bordet.
Inlagd braxen, kokt och stekt inlagd mört. Knappast någon fisk som man vanligen tar till vara. Sån´t man gav katterna, då man var barn/ung och metade i Viskan därhemma  i Rångedala.
Här hade man verkligen ansträngt sig för att ta till vara det lilla som fanns att ta tillvara, på det som jag hittills ansett som skräpfisk. ( Grymt för fiskarter att få det epitetet....)
Tiraholmskockarna hade  fått till välsmakande inläggningar av alla sorters fisk En favorit för mig var göskinder. De hade samma smak och konsistens som en nykokt kräftstjärt..

Mycket lax i olika former fanns på bordet. Alltid lika gott.
En del kött fanns också, allt från vilda djur. Vildsvinsskinka smakade helt ok och viltköttbullarna var riktigt goda. Kål i olika former kunde också avsmakas, och jag fick en ny favorit, brunkål.

 

Ja, det var en spännande och smakfullt julbord, där det  gällde att ta lite av varje på tallriken och avnjuta varje rätt långsamt. Tror att det blev tre besök vid bordet.
Tänkte på det då jag vaknade i morse: tänk så mycket bättre fiskfrosseri är jämfört med traditionellt julbordsfrosseri. Efter ett "vanligt" julbord brukar jag ha svårt att sova, för magen vill inte ge mig det lugn som behövs för en rofylld sömn.

Anledningen till att vi var bjudna på julbordet i Tiraholm, var att Johanna och Martin gift sig på alldeles egen hand, för fyra veckor sedan.

 Nu ville de bjuda sina allra närmaste på en liten festlig tillställning, med anledning av detta.

 

Martin mamma och pappa, Arne och Kerstin, hans syster Jenny och hennes make Göran, hade via lite krokiga vägar tagit sig från Östergötland, ända ner till mörka Småland... eller rättare sagt ända ner i Hallands län, för det är där Tiraholm ligger.

 Efterrättsbordet gick väldigt bra ta för sig från, trots att magen var ganska så fisk- och viltfylld.
Mandelmusslorna var rena nostalgin för en tant. Ostkaka har aldrig varit någon jättefavorit för mig, men saffranskakan som också fanns på efterrättsbordet,  var supergod.

Lite konfekt gick också ner.
Nästan lokalgjord även denna, importerad från Markaryd.

 Arne hade förberett ett tal för "brudparet".

Det handlade om Martins barndom och unga ungdom.

Kände mig lite socialt handikappad, då vi inte ens funderat på något liknande - tal eller sång eller bildbok.


Kanske för att vi själva gift oss på samma sätt som Johanna och Martin, och att jag personligen tycker att stora tillställningar med tal och klädkod och "måstevaragladochtrevligfastviingetharattprataom" är .... milt uttryckt... inget som jag vill vara med på. Gäller både bröllop och stora fylla-årkalas...  ( sen har jag varit på något trevligt fyllaårkalas, det har jag.... tänker på när Inga fyllde år förra året... det var trevligt ... och utan krav att vara något annat än den man är..)


Trevligt var det iallafall... lite ovanligt.... säger tack till Johanna och Martin för en trevlig kväll, ( och födelsedagspresent till tantmamman), tack till Kerstin och Arne för present ( när man fyllt 61!!!) och sällskap och till lärarkollega Jenny och Göran för trevligt sällskap.

Konstigt var det, men hemvägen kändes mycket kortare än vägen till Tiraholm.... det var ju inte så långt hem till kända trakter ändå.

Första adventsöndagen inbjöd till långpromenad.
Längesedan jag gick den drygt 5 km långa rundan på landsväg, skogsväg och byväg ... den som vi kallar "Stockremmarundan".

Det har blivit en hel del avverkat utmed landsvägen också, inte bara hos oss.
Landskapet blir annorlunda och ljusare. Kan nog bli riktigt fint då man fått bort virkeshögarna.

Utmed skogsvägen finns det flera fina naturområden.
Som detta, där det växer tiotalet arter av lavar.
På träd, stenar och på marken.

Har länge tänkt lägga ut en  geocache här, en som man får svara på lite allmänbildande frågor för att hitta koordinaterna till. Få se om jag kan få till det ... snart... eller till våren.
Skulle vilja gömma en tomte här ute i skogen... skulle passa bra som cache-burk.

 Solen bröt igenom molnen, när jag var nästan hemma, inte långt ifrån Roberts tv-berömda stenmur,
Fick en bild med ordentliga skuggor på, både från tant och stolpe.

Julrosen blommar mer än någonsin tidigare.
Kommer att fortsätta blomma ända tills det blir många minusgarder eller den blir övertäckt med snö. Outslagna knoppar klarar vintern och slår ut till våren.
Såg att den gamla julrosen, som jag en gång fick av Karla som julblomma, nu spridit sig och satt två nya miniplantor med ett par blomknoppar på varje planta.

Åkte ner till skolan och fixade till den traditionella adventskalendern.
Fick den här kalendern då jag fyllde 50. Döttrarna hade fyllt den med godis och med lappar som hänvisade till olika paket i en medföljande kasse. En favoritpresent, som under alla följande år ( förhoppnigsvis) glatt mina elever.

 Det blev en promenad till, efter hemkomsten från skolan. Solen sken så inbjudande, så att jag bara kände att jag måste ta tillvara de livgivande strålarna.
Tog pumpstavarna ( istället för de vanliga... går nästan alltid med stavar, för det får tanten att räta på sin gamla rygg, så att den inte börjar bråka i onödan)
C-E  gjorde mig sällskap på den drygt 1,5 km långa rundan kring Flathult.
Tänkte att vi skulle träffa på vit katt ( Fredrik), och det gjorde vi.
Han brukar så gott som dagligen gå ut till landsvägen, passera den och sitta och spana efter sork (??) i närheten av Gunnars hus. Så gjorde han även idag.

C-E undrade om han ville gå med hem och äta Sheba.
Lite tvekade katten, för det var ju inte kväller och hemdags än.

Katter är inte så smarta. Sheba är ett fungerande lockrop.
Så katt bestämde sig för att få tidig måltid idag, och följde med hem.

Ser en del fruktansvärda trädgårds/hus-ljusdekorationer på bilder och irl.
Detta är vår lilla ljusslinga. Tycker att den är så fin och så lagom.

Smaken är ju delad vad det gäller det mesta.... så det får jag ju tycka.

Förstaadventsbloggandet avslutas med hemkommen katt på adventsduk, vid adventsriskruka.  Fin bild tycker jag.

Ute faller mörkret och lite skoljobb återstår inför veckan. Hög tid att sätta igång med det!

Göra glad, Gates, galet

Skrev så här på FB igår "Idag har jag varit glad flera gånger."

Det blev många gillanden på det konstaterandet. 

Varvid man då kan fråga sig: "Är det inte så att man oftast känner sig glad flera gånger varje dag? .....Vilket bedrövesamt liv man har om man inte får uppleva den känslan dagligdags..."

Igår var det nog så att jag kände  lite extra glad vid flera tillfällen...

Anledningar till extraglädje var att 

• de för terminen nya lässtrategierna funkade så bra, nu när eleverna för första gången fick jobba med egna texter, två och två. De tar så seriöst på uppgiften att bli så goda läsare som möjligt, diskussionerna får många vinklingar och uppgifterna blir klart och tydligt dokumenterade
• Eleverna kunde genomföra en hel laboration två och två enligt skriftlig instruktion, textläsning och faktainfångande enligt lässtrategier och systematisk undersökning med god dokumentation..Jag bara gick omkring och njöt.
• På konferensen ( där dagens irritation uppkom) fick jag veta att det kommer gamla kollegor med på det försenade födelsedagsfirande som jag ska få vara med om i början av februari. Jag blev så glad att känna att det finns så mycket vänskap kvar från flera håll.
• Spinnmixen var ganska så jobbig, men sextioårig tant hängde med riktigt bra.

Hela dagen hade jag haft den vackra Bella i tankarna. Hennes matte, Johanna, var på besök i sitt barndomshem (vilket är mitt, hennes mors vuxenhem) i lördags. Hon åkte hem vid halv sjutiden så att katterna som bor med henne och sambon, skulle slippa vara ute för länge i kylan.

På söndagskvällen ringde J och berättade att Bella inte varit hemma när J kom hem, och heller inte på hela söndagen. J hade gått omkring och letat både i by och i stall och på loge. Ingen Bella.

Denna vackra och stolta katt! Tänk om det hänt henne något!? Jag kände mig ledsen då jag tänkte på den möjligheten. 

Hörde inget från J på seneftermiddagen igår, vid den tid som hon beräknades komma hem från sitt jobb. Ingen Bella hemma, alltså, för då hade hon säkert hört av sig och berättat.

Tänkte på Bella under spinningspasset. Inget meddelande på telefonen då jag kollade efter passet.

Men ... J hade ringt sin far och meddelat att den vackra katten med namnet som betyder att den är vacker, hade kommit hemrusande vid halvåttatiden i går kväll. Sannolikt hade Bella varit instängd någonstans, för hon var inte på något sätt nedkyld.

 Tänk att tanten här bakom datorn kan bry sig så mycket om en katt, så att hon inte kan få den ur tankarna på hela dagen..... Det kunde man inte tro för tjugo år sedan, då tyckte jag att katter var väldigt onödiga. Men när fan bli gammal, så blir även han religiös....

Glad blev jag i morse då jag hörde att Bill Gates är den störste private bidragsgivaren  till människor i nöd. Nog för att han har outsinliga källor att ösa ur, men det finns ju fler som har gott om det. Så borde alla miljardärer göra - vara tvingade att göra - att dela med sig till de som inget har. Något för Kamprad t.ex.

Måste nämna något om irritationen på gårdagens konferens. Det pratades meritvärden. Från hösten åk 6!
Hur viktigt är det att analysera ett första betyg, satt av lärare som inte har erfarenhet av betygssättning.
Dessutom analyserar och jämför man statistik som inte utgår från samma grundförutsättningar, och är inte villig att ( på ett enkelt sätt) räkna om denna statistik så att den kan bli någorlunda likvärdig för alla skolor, oberoende på hur många ämnen man satt betyg i eller hur många elever som fått betyg, utifrån att man haft tillräckligt underlag för att sätt betyg.Man blir mörkrädd ... för att fritt citera en kollega: " Här ska vi lära våra elever att var källkritiska och så ska de själva analyseras utifrån ett källmaterial som visar något helt annat än sanningen."

Den enda gång jag känner för att lämna mitt jobb före 65 +, det är när man sitter på konferens och får höra alla galenheter som kommer från Skolverket .... och kanske också från ledningen i kommunens skolor.

Men den galenheten var ( nästan) glömd idag, då jag återigen kunde njuta av elevernas goda skolarbete... och att jag fick en hel del ur händerna under det att eleverna hade slöjd..... och att jag klarade av ett totalt pappersstopp i kopiatorn på egen hand..... och att som grädde på moset, Åsa funktionella träning och det nya programmet var  riktigt bra idag.

Lördagslunk

Hade lovat bror och svägerska att möta upp i Ulricehamn.
Tyckte att det kunde passa bra att samtidigt besöka monopol-butiken.
Semla hos Gunnars skulle också sitta fint.
Tänkte jag, då jag avtalade mötesplats med broder Roger.
Anki fyller 50 och tar med make, söner, svärdotter och bröder till Gran Canaria.
Katt kunde inte medfölja att fira, så vi hade lovat ta hand om kattfröken, syster till vår Fredrik och Fransson.
Bur med katt överlämnades .... och jag åkte hemåt med jamande liten katt. Var inte sugen på semla, helt enkelt.
Kände mig stolt och ståndaktig.

Tog sen eftermiddagspromenad under det att mörkret föll.
C-E bjöd på oxfile, stekta potatisar och wokad grönsaksblanding  när jag kom tillbaka.
Och rödvin.... eller rättare sagt... det hade jag ju själv köpt några timmar tidigare.
Så det kanske var jag som bjöd....
Katt vandrade omkring i huset och fräste åt de icke.manliga hankatterna. De följde henne nyfiket, men på behörigt avstånd.
Kattjejer kan vara vassa.
Efter avnjuten måltid var det TV-time. I väntan på "På spåret" tog vi med lite choklad till ovanvåningen. Några bitar, bara. De var snart slut.
Sötsuget var fortfarande uppslukande stort.
- Nu går jag ner och hämtar chokladkartongen som legat i matkällaren sedan före jul, sa jag till C-E.
Han motsatte sig inte idén.
Ett lager choklad försvann på en kvart!
Rödvin kan inte vara nyttigt, men tanke på vilka biverkningar det ger.
Men det är gott! Och det är choklad också!

Låg på mage och sträckte ut den svällande saken efter torsdagens spinn-mixpass.
Kände plötsligt att en våg av tacksamhet fyllde upp hela mig.
Tacksamhet över att vid 59+ fortfarande kunna hänga med i ett ganska så krävande träningspass.
Tacksam över att inte ha speciellt ont någonstans.
Tacksam över att må så förtvivlat väl efter genomfört pass.
Tacksam för att ha ett bra liv.
Konstig känsla, en magkänsla på blått liggunderlag.

Fick lite av samma känsla på dagens promenad.
En magkänsla, ett gott sug i magen av att vara tillfreds med tillvaron.
Tacksam att få uppleva den vackra dagen.
Det var allt lite vår i luften, även om det var kallare än vad det såg ut innifrån.

Tänkte på att det redan är februari, att det bara är en dryg vintermånad kvar, att  den riktigt mörka tiden är över för denna gång.
Var tacksam över den ( nästan) snöfria skogsvägen.
Var tacksam över ljuset.

Tänkte på att ( om livet går som vi hoppas) det är en fullspäckad vecka, den som kommer. En vecka med nationella prov, svägerska Helenas 50-årsuppvaktning, farmors begravning och sedan nästa söndag Take off för en vecka på Teneriffa.
När vardagen är tillbaka så är det den 18 februari och då är det snart vår och ännu  mer ljust.

Under veckan som gick var vi på teater.
Alla vi som jobbar i kommunens tjänst skulle se en teater om bemötande.
Jättebra gjort av kommunens outtröttliga kulturarbetarpar Mia och Stefan.
Men ändå ett stort ... och ....?
Inget nytt under solen.... men det kanske är bra att bli påmind....
Det spelar roll hur vi uttrycker oss.... tonfallet är viktigt...

Kommunalråd och kommunchef hade suttit med på alla fjorton föreställningarna ( !  ... har de inte en kommun- om än liten -  att sköta?)
Eftersom vår föreställning var den sista, så uppvaktades de tre skådespelarna med blommor.
Mia tackade så mycket och talade varmt om kommunalråd och kommunchef.....
- Jag blev så rörd vid ett tillfälle, sa hon, då du Crister  ( kommunalråd) stod och plockade upp galgar som ramlat ner då publiken tagit sina ytterkläder. Då förstod jag att du var en vanlig människa du också...
Varvid jag hajade till.
Jag har känt Crister och hans familj sen massor av år.
Klart att han är en vanlig människa!
Så dumt vi tänker... att vissa människor är upphöjda på något vis, bara får att de har vissa befattningar.
Nä, vi är bara människor vi alla, med bra och dåliga sidor.
En del har haft mer tur än andra, en del har varit smartare än andra, men alla har vi betytt mycket för någon och varit mindre omtyckt av någon annan.
Och alla har vi en begränsad livstid.

Ytterligare en av mina kollegor från Dalstorpskolan lämnade det jordiska i veckan som gick.
Hon har varit sjuk i flera år, så det var inget oväntat, men ändå tänker man efter lite extra då man får dessa definitiva besked.
Det är lite otäckt att leva, faktiskt... för man vet ingenting om framtiden.
Förr, när man var ung och odödlig, var det krig och kärnvapen som var det som skrämde.
Idag ligger det skrämmande på det mer personliga planet.....
Jobbade ihop med Inga nästan i 25 år i Dalstorpskolan.
Något år före det att jag flyttade från Dalstorp till Grimsåsskolan, flyttade hon till högstadiet i Tranemo.
Där jobbade hon fram till pensionen för 5-6 år sedan. Inga var en aktiv kvinna, det mest beundransvärda hon gjorde var att samla in pengar till en skola i Kenya och att sedan bygga upp denna under ett antal år.
Tyvärr kan jag inte gå på hennes begravning, den äger rum när vi är på Tenneriffa.

Lördagslunken forsätter så sakteliga.
Har några böcker som ska rättas.
Lite rygg/maggympa och lite hantlar, kanske.
I morrn ska jag ta fram sommarkläder och bestämma vad som ska med i resväskan söderöver.
Det finns en tredjedels flaska rödvin kvar....
... och en halv chokladkartong.
Lite lördagsgodis, alltså.

Halmstadshöstat

 Det är då som det stora vemodet rullar in.....
När det är dags att stänga till Halmstadsstugan för året, ja, då är hösten obönhörligen här....och det känns i den nordiska vemodssjälen.
Efter två dygns regnade, så var det dock rätt gott att komma till en plats där gräset var torrt och där solen gjorde försök att bryta igenom molnen. Även om det inte lyckades helt, så syntes det att solen gärna ville visa sig och lätta upp vemodshösten en smula!

Årets sista fika på Halmstadsaltanen blev det. Som så ofta med bröd och god kaka från Göstas konditori i Smålandsstenar.   Inte så nyttigt, men gott.
Läste förresten i dagens BT att det finns ett ställe i vår hjärna som kallas striatum och som styr vårt beroende av sötsaker. En kemikalie, kephalin, tillverkas där och den vill få oss att överkonsumera sån´t som vi ser som belöningar. Choklad och goda kakor i mitt fall, medan narkomaner inte kan motstå en drog.
Känns som min striatum vuxit till sig med åren, i takt med att resten av kroppen också vuxit.
Kan någon tala om får mig hur man gör för att lura det rackarns striatumstället? Vore gott att kunna lära sig säga nej till det som man egentligen inte behöver äta.....

 Brandröken från hamnbranden syntes tydligt från stranden. Röken drev ut över havet, och det kändes väldigt bra, för i rökens riktning hade vi inte velat vara, den var fortfarande tät och gulvit.
På väg hem, så hörde vi radion, att vinden vänt och blåste in irriterande rök över Östra stranden och sedan även in över centrum. Där hade vi tur som slapp undan det otäcka rökmolnet.

 Under det att  vattnet tömdes ut ur systemen i den oisolerade stugan, så tog vi en promenad. Stranden vittnade om att det blåst ordentligt från väst under de senaste veckorna. Massor av tång, maneter, snäckskal och en och annan död fisk gjorde att det verkligen luktade hav där vi gick fram, över det som nyss var strandnära havsbotten. Jag gillar den doften/lukten....

 Det allra mesta var förstås igenbommat, det var inte många av sommarstugeägarna som var i sina stugor idag. Tänkte på det, att bara på Östra stranden, så finns det stugor värda sammanlagt flera miljarder kronor, och dessa används bara några veckor på sommaren.
Tänk vilket jättevärde och vilken mängd fritidsstugor som finns i hela Sverige, och som används på samma sätt. Medan det finns folk som inte har tak över huvudet, även i vårt land.
Helt tokigt!

 Inspirerad av gårdagens roliga event, så kollade jag om det fanns någon ny cache längs Östra stranden. Det fanns det, ca en och en halv km från stugan. Rishålan hette cachen, och det var mycket riktigt en massa ris, både levande och dött. Inte mycket att ta kort på alltså.... Men gömman hittade vi...
Grannstugas sista rosknopp får symbolisera Rishålan.

 Lade in några fler cacher längs vägen i natt, då jag satt vid datorn och väntade på att ag skulle bli uppringd för att hämta hem svägerska och svåger från en fest.
Känns bra att kunna ställa upp i bland, även om det just runt midnatt var lite tungt, jag ville ju hellre gå och lägga mig än att ge mig ut i regn och mörker. Men allt blev bra till slut, alla var nöjda och glada och kom i säng någon timme in på söndagsdygnet.

Förra sommaren var vi vid den fina stugan, Karl XIs stuga, utmed riksväg 26, alldeles utanför Halmstad. Vi letade efter en cache som skulle finnas på hustaket. Ett heltokigt ställe, man var ju rädd för att förstöra det vasstäckta taket, så vi gav upp ganska direkt.
Under förnattens sökande efter cacher längs Nissastigen, så upptäckte jag att cachen var flyttad en liten bit från huset.Hittades lätt, nästan för lätt...

Åt sen onyttig snabblunch på Spånstads kiosken....numera ombyggd och riktigt fräsch. Känns betydligt nyttigare med Scan-hamburgare än med hamburgerkedjornas dito...
Alldeles bredvid "korva-boa" fanns det också en ganska enkel gömma, åtminstone tyckte C-E det, eftersom det var han som fattade hinten.

 Har haft cachen vid Spenshult inlagd i c:geominnet hela sommaren. Idag blev det av att köra fram till denna imponerande plats. Det var som att komma till en annan värld, när man gick längs det palatsliknande reumatikersjukhuset och genom den vackert anlagda parken.

Cachen låg på dåliga koordinater men med bra hint, på andra sidan dammen.
Detta var verkligen en njutbar rekreationsplats. Hoppas att de personer som vårdas här för reumatism och andra led/muskelsjukdomar har möjlighet att röra sig i de vackra omgivningarna.

Körde hemåt och mötte regn igen. Letade upp en femte cache norr om Smålandsstenar. Ett riktigt häftigt ställe, mitt ute i skogen. Villstads brunn hette det, och här har det från mitten av 1800-talet fram till 1930, badats brunn. Linné har också nämnt källan i flera av sina skrifter. Så här måste det ha varit dåtida välbärgade personer som varit på den tidens spa. Superhäftigt!

Lite trött efter sen natt, flängande hit och dit under tre dagar, femton funna geocacher,  vemodskänslor och glad-känslor, så är det bara att se fram emot en ny vecka.
Ska försöka få kontakt med en veterinär i morrn, vår Fransson har nog fått skabb.... Han har kliat sig kal på en stor fläck mellan höger öra och öga. Annars är han pigg, men det känns som om han behöver behandlas för att bli en snygg katt igen....

Är tacksam för att jag har ett bra liv.... och vemodskänslor är ganska sköna... iallafall en stund.