50 år

 

Ett halvt sekel! 50 år! Kom på det för några dagar sedan... det är femtio år sedan som jag gick ur gymnasiet. Man tog inte studenten på den tiden, man avslutade sina tre år på gymnasiet. Inte så konstigt att det var så, eftersom man bara några år tidigare tagit studentexamen genom att avlägga kunskapsprov på studentdagen. Tack och lov att man slapp det!

Mössa eller ej? Det var frågan bland oss som slutade gymnasiet 1972.  Jag valde studentmössa. tror att mer än halva klassen avstod. 

Utspring? Inte då. Vår klass gick till Immanuelskyrkans restaurang och åt en landgång. Sen tog vi våra egna bilar ( om vi hade sådana) hem. 

Jag tycker att det var hur bra som helst. Enkelt, men ändå lite festligt. 

Väl hemkommen, så var det uppvaktning kvällen lång. Min mamma sa alltid att det var det roligaste dagen i hennes liv. 

Bal hade vi, någon vecka för avslutningsdagen. På Statt i Borås. Hotellet som började brinna under en studentfest sex år senare. Tror att det var närmare tjugotalet ungdomar som omkom i branden.

Långklänning ( sydd av mammas kusin) gällde förstås på balen, men vita kläder på avslutningsdagen, det var inte vanligt.

Måste få tycka att dagens studentfiranden är alldeles för storslagna. För de alla flesta. Och en sak är säker; att ta studenten det är inte det bästa i livet, så som dagens studenter får det att låta,  Oj, vad mycket kul man hade under gymnasietiden. 

Igår hade jag och en av mina allra bästa vänner genom livet, från högstadiet och tills nu... 53 år... bestämt att träffas för att äta lunch på Åsundsholms golfrestaurang. ( Om någon läst Birgit Th Sparres "Gårdarna runt sjön"-serie, så är det just i det huset hon skrev sina böcker. En av gårdarna runt yttre Åsunden, Ingemar Stenmark ägde granngården, Sjörred, under ett antal år. Hofsnäs, ytterligare en sommarrestaurang som vi ofta besöker, är en annan av gårdarna)

Vi brukar ofta prata om våra vänner från gymnasiet, då vi ses. Vi blev en lite sammansvetsad grupp bestående av Adele och mej, samt tre killar, under våra tre gymnasieår. Efter gymnasiet hade vi ett par träffar, den senaste för 35 år sedan. Sen har vi inte träffat våra gamla gymnasiekompisar,

Så fick jag av en händelse veta att en av killarna bor bara några hundra meter från Åsundsholm.  Skickade ett meddelande till Adele i början av veckan; " Ska vi messa Ingvar och fråga om han vill träffa oss?" En superbra idé, tyckte väninnan. Varvid jag skickade ett SMS... telefonnummer är enkla att fåå fram idag....och ställde frågan till vår gamla kompis, Han ringde upp direkt, och svarade "Jag kommer".

Ett sådant trevligt möte det blev! Vi hade så otroligt mycket att prata om, både gammalt och nytt!

Fyra timmar satt vi på restaurangen. Ingvars sambo jobbar dessutom där, så vi blev väldigt väl omhändertagna.  Efter det åkte vi till Ingvars  vackra timmerstuga och fick en visning av hus och trädgård. 

Så otroligt kul att ses efter alla år. 

Messade vår båda "absent friends" i går kväll. Undrade om de ville komma med när vis ses igen, framåt hösten. Den ene killen svarade direkt "Jag kommer". Den andre tackade för hälsningen. Tror inte att han är intresserad av att prata gamla minnen..... 

 Vi pratade lite om att försöka fixa en träff för hela klassen. Vi var inte så många, då vi slutade trean. Många hade hoppat av, gått om eller bytt klass. Och några, som gått om en klass, hade tillkommit.

Få se vad vi känner för, då vi ( förhoppningsvis)  träffas i höst igen. Skulle vara kul att träffa alla ... men allra roligast är det ju att träffa dem som tillhörde vår lilla kvintett.

Minnenas march

Klockan brukar bli halv fyra, fyra innan jag är klar att lämna skolan för dagen. Ofta brukar jag då ringa till C, som jobbar på den stora kabelfabriken i samhället, och fråga om han tänker flexa ut och vill åka med hem.

Jodå, idag kunde han gå halv fyra.

- Då kan vi väl gå ut och gå när vi kommer hem, tyckte jag.

- Jag tänkte åka till Dalstorp och hälsa på tanterna (modern och fastern som bor på servicehuset), svarade han.
- Men då kan vi ju gå runt Dalstorpssjön!!!!, sa jag förtjust.

Och så fick det bli.

Skolan i Dalstorp fick ett kvart sekel av mina bästa år- från det jag var 24 tills dess jag snart skulle fylla 50. Åtta klasser följde jag helt eller delvis från 4an till sexan.

Efterhand som vi gick vår 7 km långa vandring i de vackraste omgivningar man kan tänka sig, så hämtade hjärnan fram massor av minnen.

Vi gick först förbi skolan. Byggnaden ser likadan ut, som när jag lämnade den för sex år sedan, men omgivningarna har förändrats en del. Parkeringen är utbyggd, delar av skolan omgärdad av grönt nät.

Vid rastplatsen nere vid sjön har en liten brygga med bänkar och bord byggts upp.

Uppe på höjden, med utsikt över vattnet passerar man sedan kyrkan, en modern byggnad från andra hälften av 60-talet. Där inne har jag klinkat fram många ackompanjemang på pianot, på avslutningar, på lucia och på fredskonserter.

Där har jag fått många blommor, till jul och till sommaravslutning, och för 6 år sedan fick jag en bukett inlindad i gråpapper av kyrkoherden, som tack för alla år jag jobbat i skolan. Detta mitt under avslutningsgudstjänsten.

-Öppna den, teaterviskade han till mig. Det visade sig vara en stor bukett, lite halvhängiga maskrosor. Och sedan pratade S-E om hur vi bestämmer vad som är vackert eller inte, och maskrosor hör till det vi bestämt vara ogräs, trots att blommorna egentligen är otroligt vackra.

Vilket han hade rätt i ...

och under dagens vandring tänkte jag på alla de människor som vi bestämmer oss för att se som "dåliga" människor, dom vi utser till mänskligt ogräs. Detta fast vi aldrig sett dem ordentligt. Jag tror inte att någon människa vill vara elak eller djävulsk, i stället är det andra som gör dem sådana.

Vandringen fortsatte, förbi den plats där vintrarnas skidspår började och slutade. Tre eller sex km kunde man välja på. Tänk så många vintereftermiddagar som vi, barn och vuxna åkte runt i dessa spår - i en annan tid, då det fanns snö under den kalla årstiden.

Gökotta hade vi i personalen vid en liten sandstrand, i slutet på maj varje år. Nå´n gök hörde vi nog aldrig, för så tyst var det aldrig när en massa pratande, skrattande skolfolk kom samman.

Någon av de sista veckorna på terminen, så gick alla barnen runt sjön. Man gick ( och gör så fortfarande) i grupper med barn från ettan till sexan. De stora tog så väl hand om de små.
Längs vägen var det fyra stationer och så en tipspromenad.

Vi passerade spåren av vallgraven, som skyddat borgen i Borrarp på tidig medeltid och när vi gick förbi avtagsvägen till Ekered, så mindes jag en synnerlgen regnig "Gå runt sjön dag". Det var kallt och blåsigt och regnet forsade ner. Jag och K ville ställa in promenaden, men det ville inte våra kollegor. Vi hade en station tillsammans denna dag, det gällde att kasta hästsko, och jag kommer ihåg hur arga vi var och hur vi eldade upp varann mer och mer under det vi blev allt blötare. Barnen däremot, de tyckte att det var helt Ok med promenad, fast vi FÖRSÖKTE få dem att säga något annat. Så dumma vi var......

Framme vid hängbron bjöds det alltid på korv. Många barn ville ha hjälp över bron, och jag tänkte att det hade jag behövt idag också, jag hade glömt att bron kändes så ostadig.

Längs den breda skogsstigen hade träden vuxit sig höga, mot vad jag kom ihåg dem. Träd hade vuxit upp utmed sjön, och skymde bitvis utsikten

Den sista biten, innan man kommer in i samhället består av hagmark. På några skuggiga platser frodades fortfarande vitsipporna, tusentals och åter tusentals väldoftande blommor gav för en stund tillbaka den riktigt härliga vårkänslan.

I samhället var det stora gräsklippardagen. Det tycktes vara männens jobb - vilket det inte är i vår familj - det var många herrar ute och drog på en illalåtande grässlagningsmaskin.

Vi passerade udden, där jag flera gånger var med en barnkör och sjöng in våren. Sista biten gick vägen alldeles vid sjökanten, och jag sa till C:

-Undrar om man har tid och förstånd att utnyttja alla fördelar som en sjönära skola ger?

Jag kommer ihåg härliga bad, skridskoturer på blankis, salamandrar, malar,blåmusslor, skräddare och dykare. Och måsar, vars äckliga bajs träffade en och annan på kläder och i hår.

Slutligen passerade vi gravfältet från vikingatid. Här hade vi offerfest, drack äppeldricka och offrade en slav, en gång när vi hade Storyline om vikingatiden. Kanske gick vi över gränsen till vad som är Ok, vid denna makabra dramatisering. Men jag kan försäkra er att flickan som blev offrad lever och har det bra. Snart tar hon studenten.

Rundan tog 80 härliga minuter, fyllda av minnen. Från Dalstorp finns bara härliga minnesbilder - och jag förstår, när jag befinner mig i det vackra samhället - att här har jag för alltid lämnat kvar en liten bit av mitt hjärta.