Härhemma...

.... sitter jag.
Det blev ingen skoldag idag.
Kunde inte sova en blund i natt..... och det är alldeles sant.... var på väg att somna in några gånger, men då väckte jag mig själv, då jag gav i från mig en snarkning. Har kollat klockan varje timme under natten....
Helspänd var jag, det värkte i bröst och axlar av spänningen jag utsatte mig själv för....och mage och magnerver var heller inte riktigt sams....
Varför blir det på detta viset?
Det har nog varit lite för mycket på sistone..... betyg, bedömning, lucia..... och så allt det vanliga.
Julen för dörren... ja, det är ju alltid en del som ska fixas.... och jag klarar inte mycket numera, utan att känna av det som en stress.
Två dödsfall bland vännerna, planerat att gå på begravning på torsdag och minnesceremoni på fredag....ja, det framkallar egen dödsångest, absolut....
Idag var det pysseldag på skolan, jag skulle hålla i julsånger med elever i blandade grupper.... det var nog den vissheten som blev den berömda droppen...
Sov en dryg timme på morgonen ... efter det att jag skickat meddelande om att jag inte skulle komma till skolan i dag....
Under förmiddagen har jag hunnit läsa en bok "Jag kan se i mörkret" av Karin Fossum. Hon skriver intensiva, tämligen korta böcker med mycket inneboende spänning. Det är alltid något mord med i boken, och hon berättar ofta ur förövarens synvinkel. Nu har boken hamnat i kassen med de gamla BT som ska vidare till Hjälshammar, Tror att boken kommer att läsas med behållning även där.
Gick upp och slog in de sista julklapparna, försökte sedan sova, men upptäckte att jag var hungrig. Stekta potatisar, stekt ägg och ostkorv smakade gott .... och till efterrätt en halv påse skumtomatar....
Såväl make som jobbarkompisar har hört av sig, det känns bra.... och jag känner mig också så mycket bättre än i natt och i morse.
Ska lägga mig ner om en stund och se om John Blund kan ge ett par timmars eftermiddagssömn..... för egentligen borde jag ju vila i stället för att fortsätta vara uppe i varv....

 Helgen har varit speedad... och det är ju inte så bra. Fika hos Berith i fredagseftermiddags, sju sorters kakor och fika tillsammans med Kristina, Berith, Anna-Lena och Carina. En i det gamla dalstorpsgänget är borta, en annan är riktigt sjuk och dålig. "Vi får vara rädda om varann, så länge vi har varann" det var vi överens om.
Husstädningen tog i det närmaste hela lördagen... men så blev det bra.
Inga tomtar framme än.... tänkte ta det fram i veckan.

 Efter julgranssök och biltvätt och en snabbrunda till Borås åkte vi igår ut till fint julpyntade Backgården i Rängedala. Konstaterade att vi inte varit hos bror och svägerska i det ombyggda barndomshemmet sedan det var nationaldag. Vad gör man egentligen, det kan man undra????

Det finns så många fina ljusprydnader överallt. Min bror hade gjort sitt för att lysa upp tillvaron under den mörka december.

Tittade på en otäck film "Odjuret"  innan läggdags. Femårig flicka blir våldtagen och mördad, hennes pappa söker upp våldtäktsmannens gömsle och skjuter honom, blir frikänd i tingsrätt men dömd till fängelse i hovrätt. På fängelset tror en intagen att det är våldtäktsmannen som kommit till deras avdelning och därför dödar han honom.... i stället för att hylla den som vågat skipa rättvisa på egen hand..... ett rent missförstånd.

Filmen, sjungandet, dödsångest, speed .... ja, allt låg till grund för att jag varit härhemma denna måndag. Helt klart att det är bra att ta sig en dag off, när man behöver. Sjungandet hade löst sig, det fixade vår musiklärarrektor med bravur.... förstås.

Skoskav och skolstress

Tror ni inte att jag fick ordentliga skoskav efter att ha använt de rullande skorna. Det är väl så, att dylika fotbeklädnader behöver en tillvänjningsperiod. Jag började med korta promenader förra året, då jag använde dem ofta. Nu har jag sår både på häl och tår - vilket begränsar möjligheterna till långpromenader. Dessutom känner jag mig sur av att ha ont i fötterna. Tänk, vad viktigt det är för humöret att må bra!!

En vecka med elever i skolan, och de flesta av oss som jobbar där, känner oss redan trötta och stressade. Det är skillnad på att ha 25 elever, jämfört med 14. Man vill räcka till för alla, men man klarar det inte. Dessutom ska man skriva dubbelt så många bedömningar, så småningom, bara det är stressande i sej - för man vet att man inte orkar hålla så bra kvalitét, som man kan göra när man skriver färre. Det roliga vill man fortsätta med - e-twinning och nationella kontakter. Med lagom ambitionsnivå, ska det förhoppningsvis gå.

Jag är glad att vi fått en förstående och välvillig chef. Hans positivitet kan säkert hjälpa när det blir tungt. Likaväl som det är viktigt för humöret att må bra, så inser jag mer och mer hur viktigt det är att man har en bra chef, för att det ska fungera på arbetsplatsen. Likadant är det i klassrummet - för att klassen ska fungera, så måste läraren vara tydlig och ha en positiv inställning och bedriva arbetet i en positiv anda.

Det märks att vi blivit färre vuxna i skolan. Som tur är, så har vi jättebra barn. Hoppas bara att de orkar med oss lärare, allteftersom terminen går och vi blir alltmer trötta och konfysa.

Hoppas att skoskaven snart läknar också - för sen går det mesta lite lättare.