TV-kväll

Fredag och lördag, det är tv-kvällar.  Man är kräsen, det medger jag, men det är nästan bara fredagutbudet på gratis-kanalerna som "duger"  åt denna tant. I kväll börjar melodifestivalen
( vägrar säga mello, avskyr fåniga förkortningar), och har jag inget annat för mig, så kollar jag gärna på det programmet. Intresset ligger nog kvar sedan barndomen. De gamla melodifestivallåtarna kan jag många av, de nya rinner av som vatten på en gås. Men en stunds underhållning är det !

Funderade lite över fredagskvällens TV-program, under dagens promenad. Blev inte så långt idag, bara en runda på dryga tre kilometer. Försöker ju hitta nya foton  till bloggen på promenaden.... det var svårt idag.... bara de tre första är färska, de andra är dagsgamla eller veckogamla.

TV-kväll var det. Fredags tv-kväll:

Go kväll: Inte så ofta man hinner till tv-fåtöljen så att man ser hela programmet. Igår såg jag nästan från början. Melodifestivalsmikrofon bakades i rutan. Såg inte så gott ut. Miriam Bryant pratade och sjöng. Hon har absolut trevligare sångröst än pratröst. Synd bara att sångens artikulation var så dålig, så att orden inte riktigt gick fram. Trots att hon sjöng på svenska.

Regina Lundh var med och pratade om viktiga personer i sitt liv. Har alltid tyckt att hon varit en provocerande kvinna,  har inte riktigt kunna med henne. Förstår henne bättre då hon berättade om sin uppväxt hos farmor och farfar, längtan efter de alltför upptagna föräldrarna ( varav fadern hade ensam vårdnad) och hur viktig hennes son är för henne.

Som gravt medelålders, så har blivit mer "vanlig", mer lätt att förstå och identifiera sig med.

Rapport tog mest upp Coronavirus och Brexit. Samt 2019 vanligaste namn på nyfödda.
Har inte riktigt förstått om man ska vara bekymrad över att viruset ska  fortsätta sprida sig i Sverige eller ej. Litar inte på myndighetspersoner när de försäkrar att kvinnan i Jönköping isolerat sig självmant, då hon fått hosta.
Det är väl så med många av oss, vi stänger av och tänker att det rör inte mej.... ända tills man står för fullbordat faktum.
Några av mina yngre spinmixkollegor skämtade efter torsdagens pass: - Vi har druckit så mycket Corona, så att vi är säkert skyddade. Nu gillar jag inte blasköl, smak ska det vara , så jag har bara smakat den fadda drycken en enda gång. Förresten så tyckte jag inte att  försöket till skämt var så kul.
Varvid frågan uppkommer: Vad får man skämta om? Men det tar vi en annan gång!

Brexit är ett faktum. Efter år av käbbel hit och dit. Även om jag tycker att beslutet är heltokigt, så ska han; Boris Johnson, ha heder av att ha fått fram ett avslut. Resa till favoritlandet ( ja, ett av dem ) kan vi göra med eller utan deras medlemsskap i EU. Under alla år så har ju Storbritannien varit det enda EU-land som krävt uppvisande av pass vid ankomst... och  även vid in och utpassering ur Sverige.

Vanligaste namnen för barn födda 2019: Alice och Lukas. Så charmlöst att döpa sina barn till vanliga namn. Eller inte.... tycker man ett namn är fint, så ska man förstås ge sitt barn det.

På  spåret: Relativt lätta resmål. Blandat vad det gäller frågorna. Imponerad när de tävlande kan svara på sådant som jag inte har en aning om. Ibland är det tvärtom, jag kan svaret på - i mitt tycke - en superlätt fråga, medan de tävlande svarar helt by - west.
Ett  av resmålen igår var vår närmaste stad, Ulricehamn. Insåg vilket resmålet var på åtta-o
poängsnivå.
Stockholmsfolket/skånemänniskorna hade inte mycket koll på den vackra staden vid Åsunden.
Följdfrågorna var rätt bedrövliga, tre av fyra hade bara lite anknytning till staden. Där hade man kunnat göra bättre ifrån sig, från programledningens sida. Tänkte att det säkert skulle komma någon Änglagårdsfråga.,. men det gjorde det inte...
Hade nog spelat ganska jämt med de tävlande, om C-E och jag varit ett lag....

Skavlan: Rolf Lassgård som första gäst. Lite prat om hans kommande film, Min pappa Marianne. Mest pratades det om Lassgårds storvuxenhet. Kände mig nästan kränkt, där jag satt i TV-fåtöljen. Jag har alltid varit storvuxen, på gott och ont...Man ser ju bra i en folkmassa, man kan kliva över höga stängsel då man är lång.... men många gånger har det varit jobbigt också. När man var ung och ute på dans.... små spinkiga killar bjöd ju inte upp den storvuxna tjejen. Har fortfarande kvar en del av komplexen... skulle t.ex aldrig ge mig ut på pensionärsdans... men däremot gärna på gammaldanskurs...

För mycket fokus på storvuxenheten, istället för att låta det vara ok att se ut hur som helst.... ens grundkroppsform, den är ju som den är.

Carina Bergfeldt har jag följt på Instagram, alltsedan hennes otroligt gripande sommarprogram. En sådan härlig människa det är, hon tog över programmet och bara pratade på. Om allt som Skavlan möjligen tänkt fråga. Har följt hennes graviditet på Instagram, och känner mig lite orolig inför förlossningen... precis som jag gjorde med mina egna döttrar....det är så mycket babyförberedelser... men att allt ska gå bar är inte självklart.

Önskar förstå henne och hennes danske make - som hon pratar engelska med- allt gott!

Danska är svårt - var med i EU-projekt i skolan under några år,  och träffade flera danskar. De tyckte förstås att de skulle prata danska med kvinnan från Sverige. Var glad när de som kom från övriga Europa vad med i samtalet, så att engelska blev det naturliga språket.

Så kom polisen från Utöya. Det är fortfarande svårt att ta in, det som hände där. En sådan där " jag lyssnar, men stänger av känslorna-grej".

Svenska nyheter: veckans favoritprogram. Under vårens tio program så är det Kristoffer Appelgren som raljerar över det som hänt i veckan. Blir så imponerad över deras utförliga nyhetsbevakning och den research som görs, för att hitta klipp från tidigare nyhetsprogram som står i kontrast med det som sagts i veckans nyhetsflöde.  Många skratt blir det under det halvtimmeslänga programmet.
Lillasyster till Greta, Beata Ernman ( varför har töserna olika efternamn) fick komma fram i rampljuset. Hon har ju alltid stått i sin systers skugga.  Jistantanes vilken pipa Beata har, vete sjutton om den inte är bättre än mor hennes.

I maffians mitt: en ny brittisk thriller. Gillar verkligen brittiska TV- serier. Danska också. En del svenska. I maffians mitt så skulle en av mina favoritskådespelare, David Dencik, ha en huvudroll.
Vad som menas med huvudroll kan du funderas över, då halsen hans blev avskuren redan i första avsnittet. En annan favoritskådespelare - den riktiga huvudrollen ( ?) - James Norton, överlevde del ett - så jag kommer att ge serien ytterligare en chans, även om den ligger lite för sent för mig, är slut en halvtimme före midnatt.

I kväll blir det melodifestivalkväll, som sagt. Fram tills dess så är sannolikt husets enda tv-apparat ockuperad av brittiska fotbollsspelare. Händer f.ö. ganska så ofta på vardagskvällar också...tror inte att Brexit påverkar betalkanalernas bevakning av Premier league.... och andra ligor också.
Men jag är van, önskar bara ibland en film från samma betalkanal  eller annan betalkanal Sådant händer bara när jag är ensam hemma en kväll - och det tycks jag aldrig vara nu för tiden.

Känslan

Känslan av fredagsledighet, den har jag inte riktigt vant mig vid ännu, trots att jag kunnat avnjuta - eller onjuta - den känslan ett bra tag.
Jobbade en fredag för någon vecka sedan. Det var en skön känsla, den där fredagsjobbarkänslan. Genom hela mitt skolliv, så har jag försökt lägga ett fredagsschema som innebär lite nedtrappning inför helgen, både för mig och för elever.
Det är lite speciellt, på ett positivt sätt, att jobba på fredagar. Trots att fredagstårtan aldrig har funnits på den skola jag jobbat de senaste sexton-sjutton åren.
På tidigare arbetsplatser så var fredagstårtan/kakan en självklarhet. Det förhöjde definitivt fredagskänslan.

Känslan av halkig snösörja, då jag kom ut på morgonen, gjorde att jag tog mig till bilen med små, försiktiga steg. Jag är så rädd för att ramla, och känner mig så osäker så fort underlaget blir halt. Två gånger har jag ramlat ordentligt, en gång med handledsbrott som resultat och en gång med en riktigt otrevlig stukning av fot. Trots att det var länge sedan olyckorna hände, så finns rädd-känslan i kroppen, när det blir snö,

Känslan man får av att sitta i vårdcentralens väntrum, den är väldigt speciell.
Trots att det var en väldigt enkel åkomma som skulle bedömas - https://www.webmd.com/melanoma-skin-cancer/picture-of-actinic-keratosis-solar-keratosis - så bultade hjärtat snabbare och hårdare än normalt, då jag hade bokad tid klockan 8.30.
Jag går på världens bästa vårdcentral, Tranehälsan, och har bara positiva erfarenheter. Ändå så finns vita-rock-obehaget kvar.... trots att ingen av personalen någonsin burit vita rockar. 

 Känslan av behovet att röra på sig, det är en go känsla.
Igår kväll så var det spinnmixpass. ett riktigt jobbigt ett. En del jobbiga styrkeövningar och ett spinningpass med superfart, 150 - 160 bpm. Det innebär två och ett halvt varv med trampan per sekund!
Känslan av att kunna hänga med i tempot, var både glädjegörande och trötthetsframkallande.

Känslan efter gårdagens pass var att dagens promenad skulle bli en kort en, men så blev det inte,
Den blev ovanligt lång, ganska så exakt en mil.
Tog en helt ny väg, en bit längre bort än där jag brukar svänga av från byvägen.

Känslan av att gå på nya vägar, gör att vägen känns kortare än vad den är.
Nya vyer visar hela tiden, och ger en nyfikenhetskänsla av vad som döljer sig bakom nästa "krök".

Känslan var att den välskötta skogsvägen var trygg att gå på.
Nattens klabbsnö hade smält bort i hjulspåren.
Som extra säkerhet, och framförallt som en sätt att hjälpa den stundtals dumma ryggen att må väl,  så använder jag alltid stavar då jag går  längre sträckor i skog och mark - inbegripet alla former av grusvägar.

Känslan av att den  här kusen var en ensamgående häst, kändes inte bra.
Trodde att det var lag på att hästar ska ha sällskap.   Kanske var det så att det fanns någon kompis inne bland träden, någon som jag inte uppfattade då jag skyndade förbi.

Känslan av ensamhet, den kan både vara god och  förskräcklig.
Självvald ensamhet  är understundom riktigt njutbar.
Att känna sig ensam då man är tillsammans med andra, det är en sorgesam känsla.
Har nog aldrig varit riktigt ensamt ensam. Är tacksam för att sluppit känna hur det är.

Känslan av att möta asfalt efter en halvmil på grusväg, det är ingen go känsla.
Så hårt för kroppen.
Dessutom använder jag inte stavar på asfalt....vet inte riktigt varför, mer än att det låter så illa.
Ryggen blir vresig ganska snabbt, utan stavar.... och det är ingen bra  känsla. Men en känsla som jag är väldigt van vid....

Känslan av elakhet kommer över mig då och då.
Under en period har det blivit mer än vanligt.
Jag blir elak i uttryck och- framförallt - i tanke, mot många i min omgivning.
Faktum är att jag förstår varför, även om jag inte på något sätt vill försvara elakhet, arrogans och ignorering.
Just nu är jag i en brytningstid, jag ska lämna arbetslivet inom ett halvår. Ett arbetsliv som blivit 44 år långt. Jag trappar ner, mina kollegor trappar ner gentemot mig, hemma finns det en som haft ensamtid i huset under dagarna, i snart fem år.
Vad ska hända nu? Jag tror att den oron, den nedåtgående trappan påverkar mitt känsloliv, mitt sätt att vara.

Känslan av att möta eleverna är fortfarande väldigt positiv. Jag känner att de gillar mig, och jag skulle aldrig kunna vara elak mot ett barn. Arg kan man bli, och säga fel saker, men det är en annan sak.  Min känsla är också att barn är mycket mer villiga att ta en ursäkt, ett förlåt, än vad vuxna människor är.

Känslan av att vid 66 års ålder kunna ta långa promenader och att kunna dela spinmixpass med flera generationer, det inger en känsla av tacksamhet.
Även om jag känner av ett ordentligt "träningspass" i kroppen, mer än vad de unga sannolikt gör, så kan jag röra mig.
Jag har flera vänner som inte längre har  den förmågan, jag har vänner som inte heller fick leva så länge så de fått känna hur det är att gå från arbetsliv till pensionärsliv.

 Känslor av ensamhet, elakhet, rädsla.... de behövs nog för att man ska känna livet.
Goda känslor, glädje, tacksamhet, förnöjsamhet hör också dit. Med rätt balans , så blir livet bra.
Den bästa känslan, den får jag känna varje gång jag träffar mina små barnbarn.
Känslan av det lilla barnet i mormors knä, lutandes sig mot mormors mjuka, trygga barm. En bok att läsa, en film att titta på eller bara få vara.
Den känslan kan inte uppskattas nog.

Lite vinterkänsla blev det idag. Helt ok om den fortsätter en månad till ... trots halkrädsla.
Sen är jag absolut redo för den speciella känslan av vår.

Jätte

Lite geocaching, en mulen söndag, utan något speciellt på agendan.
Fanns några cacher på en liten runda i Ambjörnarp, bara ett par mil bort.
Det är roligt att leta geocacher,  men det känns lite så där i bensindyrtider och med miljötänk, att ge sig i väg många mil bort. För det är ju en bit bort, som de rundor som vi inte redan besökt, finns.
Man kan åka bil och leta cacher också, men det är inte roligt, tycker jag. Vill kombinera den dagliga motionsrundan med burklet.

Men som sagt,  den lilla rundan i Ambjörnarp, den hade inte blivit av att besöka.
Så idag blev dagen då vi begav oss till Jättens domäner, i skogarna utanför lilla Ambjörnarp.

En gömma fanns vid Jättens likkista.
Jag hade ju tänkt mig ett gigantiskt stenblock, en stenformation med plats för en jätte. Eftersom jättarna verkar vara utdöda, så låter det ju logiskt med en jättekista av kolossalformat.

Men så var inte fallet. Stenen på bilden ovan har formen av en gammaldags kista, påstås det. Visst är det en ovanlig sten, speciellt som den ställts på högkant. Så vem vet, en jätte kanske har haft ett finger med i spelet.

Stigen till Jättens grotta var skyltad från byvägen. Lite dåligt med markeringarna utmed stigen var det dock.  Inte konstigt, långt där ute i skogen, att  det blir lite dåligt med snitsel- omvårdnad. Så vi tog fel väg, men fram kommer man ju till sist, då man går efter gps.

Jättens grotta skulle näppeligen kunna rymma en jätte. Skulle storvuxen tant komma plats därinne, och skulle hon klara att ta sig in? Den eftersökta lådan med sin loggbok, den fanns där inne.
Skam den som inte försöker! Ett ordentligt kliv och så var  tant därinne. Kunde inte riktigt stå rak, så som sagt, det där med jättestorlek, det har ambjörnarpsborna fått om bakfoten.

Fast. återigen, bygget kunde vara gjort av en jätte.
Eller av inlandsisen.
En häftig plats var det iallafall.
En fin stig tog oss från platsen - den som vi missade att ta oss dit på.

Vid jättestenen hade det funnits ett torp, mellan 1820 och 1910. Alltid lika spännande att hitta rester av gamla torp eller backstugor, långt från alla ära och redlighet.
Äran och redligheten som jag då syftar på, den fanns inte då torpen uppfördes. De flesta små samhällen i våra trakter har uppstått utmed järnvägar. Så ock Ambjörnarp. Och Grimsås. Genom  Grimsås finns järnvägen - Kust till kustbanan - kvar, medan järnvägarna som band ihop mindre orter är borta. I Ambjörnarp finns en liten bit järnväg kvar. Där kan man åka dressin på sommaren.

För att ta oss till torplämningen, så fick vi gå över ett blött kalhygge. Riktigt surt blev det om fötterna, men det problemet var ett spott i havet, mot de umbäranden som torparna sannolikt fick vara med om.

Fika med jul-överlevd lussebulle smakade väldigt bra här uppe på åsen.

Jättens sten var grön och vacker. Fint med grönskande frisk stensöta i slutet av januari.

Innan vi åkte hem, så letade vi upp en gömma närmare Ambjörnarp.
Käringakullen har en spännande historia den också.
En kvinna som inte helgade söndagen, genom att gå i kyrkan, blev förstenad, och återfinns på toppen av kullen.
Träffade en man som bor alldeles bredvid kullen. Han var van att se käringar där, berättade han. Idag fick han se en till.

Geocaching... ja, det är jättekul! Många spännande platser på de mest omöjliga ställen får man se.  Motion får man på köpet!

Intron

Eller historien om hur en "sopa" kan vinna första pris....

Eller vikten av att omge sig av rätt personer.

Det var quiz-kväll i Glasets hus igår. Den första för säsongen.
Vi har varit med på de flesta quiz-kvällar under de sex år som de arrangerats.
Oftast har vi varit ett fyrmannalag, bestående av svägerska Helena, svåger Roger, make Claes-Erik... och så jag.  Roger och Helena är superallmänbildade.  C-E och jag har kompletterat deras få akilleshälar och gjort så att vi nästan alltid varit i topp tre vad det gäller placeringar. Förstaplaceringar har det blivit lite då och då.

Igår var det publikrekord vad det gäller QUIZ i Glasets hus.
144 personer hade bänkat sig för att inledningsvis äta en libanesisk buffé ( mycket god) och därefter "quiza" , helst i lag om fyra personer.
Sedvanlig svarstalong med plats för sexton svar delades ut till varje lag. Dessutom fick varje personen en egen liten talong med tio numrerade rader. Det skulle bli kvällens överraskning, berättade frågesportsledaren. En tävling i tävlingen, där första pris var en vas,  som man blåst i glashyttan.

Efter närmare halvtid i quizet, kom så "överraskningen". En intro-tävling!

Min första reaktion var - Den tävlingen struntar jag i!
Jag har sannolikt något kopplingsfel i min gamla hjärna, för den klarar inte / klarar väldigt sällan att kombinera intro  och låt.  Jag måste liksom nynna mig fram genom en text, för att  hitta rätt. låttitel

Nåja, det var ju dumt att sitta där och titta på.... och förresten så kunde jag ju använda mig av de förmågor som mina medtävlare besitter.... vi kom ju ändå till Glasets hus som ett lag.

Så OK, jag försöker väl då. ( Fast en sådan tråkig "överraskning" , bland det sämsta man kan överraska mig med... )

Första introt: Piccadilly Circus, skrev jag.... sneglade på C-E som skrivit Fångad av en stormvind.... kollade över lite på Helenas papper.... där stod det samma låttitel. Så det blev att ändra.
Andra introt: Välkänt.... In a cold... där bröt man: Såg att C-E skrev ... ja, förstås: In the ghetto.
Nummer tre: Jag kunde alldeles själv! Idas sommarvisa
En dragspelslåt kom som intro:  Benny Anderssons fru, sa C-E. Får jag sådana ledtrådar, då framstår allt glasklart i min hjärna: Födelsedagsvals till Mona
Två takter piano, enbart diskant : Sov på min arm, trodde Helena. Ja, då skriver jag väl det, kände inte alls igen...
Jailhouse Rock, den var  rockexpert Roger säker på. Jag skrev det samma... och visst hörde jag att det var Elvis-stuk.
- Vad heter låten i Såsom i himlen, undrade Helena. Titlar har jag inga problem med, om jag bara slipper tampas med enbart ett intro... Gabriellas sång.
- Låten ur Chess? frågade Helena. - Athem förstås.
Let it be kunde jag nynna mig fram till för egen hjärna,
Två toner ? Pam-pam... - Du gamla du fria, trodde Roger.
Smart tänkt, tyckte jag. Vilken annan låt skulle man nöja sig med två toner på?

Efter pausen så gick frågeledaren igenom rätt svar. Nio rätt hade jag. den jag inte alls kände igen, det var Memory.
Elva personer med nio rätt. Namnen på de elva räknades upp, och förärades med var sitt presentkort till en lunch på Glasets hus. C-E fick ett, jag fick ett. Roger och Helena...? Nä, de hade inte tagit fasta på den egna idén om Du gamla du fria...
Kändes lite snopet, det var ju Helena som känt igen introna, och så fick vi skörda vinsterna.....

En av de elva skulle få första priset. En ung tjej ur publiken drog en av svarstalongerna.
Den med mitt namn på....!

Jag mottog verkligen varma applåder, då jag lite småyr av ett och ett halvt glas vin, tog mig fram till scenen för att hämta ett av de finaste priser som någonsin delats ut i quiz- sammanhang på Glasets hus.

Som gammal lärare är man lite halvofficiell person, många känner igen en, och det fanns väldigt många bekanta ansikten bland "quizarna".

Det kändes lite falskt, att jag, sopan på intron, skulle motta finaste priset ... och framförallt motta de fina, hjärtliga applåderna. 

Här stod jag framför alla och mottog applåder för att jag var "intro-expert."... och så var jag egentligen  bara en simpel bedragare.

Kunde inte låta bli att fundera vidare på min orättfärdiga uppmärksamhet. Hur vanligt är detta? Kom att tänka på mitt eget gebit, där rektor - t.o.m skolchef, oftast står som mottagare för de rosor som ges då man lyckats med något inom skolans värld. Medan det till absolut största delen är goda lärare och annan personal som borde få ta emot ovationerna. 

Antagligen är det så inom många områden, med goda rådgivare, rätt personer omkring en, så kan även den som inte är så bevandrad eller har så goda kunskaper inom ett område, komma långt. Bara man vågar att ge sig in i spelet.... vilket jag ju gjorde... trots att jag tänkt stå över...

Hur gick quizet då?

Vi hade 14 rätt av 16. Det fanns ytterligare tre- fyra lag som hade det resultatet. 

Och så fanns det en vinnare, en värdig sådan, för det fanns åtminstone ett par svåra frågor. Vinnarlaget hade alla rätt. Bra jobbat och jättegrattis till de som var bäst på riktigt.

Den dubbla känslan sedan igår kväll sitter kvar ännu.... en falsk förstapristagare som fick möta fantastiskt varma applåder....

( Bilderna är tagna... ja. alla utom vasen då... på eftermiddagens promenad)

Tack

Det finns ett enkelt litet ord på fyra bokstäver, som är så lätt att säga och som sprider så mycket positiv energi.
Ordet TACK!
Ändå tycks det användas allt mindre, kanske det är ett o-coolt  ord, sån´t förstår ju inte jag.
TACK- visst är det ett neutralt laddat ord, men ändå ett positivt gödningsmedel?
Även om man inte gillar en person, så kostar det ju inget att uttrycka ett TACK. Om man har något att tacka för, förstås.
Även om tjänsten som någon gjort en är liten, så är ett TACK helt gratis att de tillbaka.
Ett ärligt TACK är av så stort värde för den som får det.
Finns det oärliga TACK? Nej, för ett TACK kan inte vara oärligt, då har man inget att tacka för.

I skolans värld, så händer det att man bjuder eleverna på något. Det kan vara alltifrån en lite sötsak när man kommer tillbaka från en utlandsresa till en lite enkel julklapp. Det är absolut inte självklart för eleverna att säga TACK. Nästan lika vanligt är frågan HUR MÅNGA FÅR VI ? FINNS DET MER?

Vuxna borde ha vett att tacka, tycker man. Det är inte ett dugg självklart. Ibland känner jag mig ledsen över uteblivna TACK. Lika positiva ringar som ett TACK ger, lika negativa känsla sprider det uteblivna tacket.

Jag tror att jag är bra på att tacka. Jag hoppas verkligen det!

Mina små barnbarn, dom är riktigt bra på att säga uppriktiga tack. - TACK mormor! - TACK för maten!

Jag är så glad för att mina döttrar och svärsöner varit så noga med att lära sina små att säga TACK! Hoppas att de fortsätter att ta med sig det lilla viktiga ordet genom livet.

Bingo!

Svägerskan undrade om vi hade lust att åka med på trubadurkväll, innehållande någon typ av quiz, i Svenljunga. Hon hade mobiliserat en stor del av byns gravt medelålders  och nypensionärer  att bege sig till grannkommunens centralort denna lördagskväll. Visst ville vi åka med, det är inte så ofta man gör gemensamma byfolksutflykter.
Tony´s restaurang är en hamburger och pizzarestaurang.
Jag är ingen hamburgerälskare normalt, inte vad det gäller hamburgerkedjornas utbud, men här blev det bingo direkt, då jag valde en burgare med chévreost, valnötter och bacon från menyn. Med coleslaw till. Hamburgare i alla ära, men detta var en helt annan rätt än vad jag till nöds tvingat i mig på snabbmatsställen. Det var gott, supergott!

Quizaktiviteten, den bestod av ett bingo. Ett rutnät med nio rutor, det var bingoraderna, De var BINGO-giltiga enbart horisontellt.
Under rutnätet fanns en lista på 40 - 50 olika artister/band. Vart och ett lag fick sedan välja nio namn ur listan och  fylla de nio rutorna med.
Trubaduren spelade sedan låt efter låt, och spelades de artister som fanns på vår bingobricka, så fick man "kryssa" rutan.
Vårt lag lyckades få in alla BINGO-raderna, en rad, två rader och tre rader, först av alla.
Vinsten var rejält tilltagna presentkort på Tony´s. Räcker nästan till en hamburgare eller pizza till alla oss bybor.... för nu måste vi ju åka dit igen och använda vinsten.

En kul variant på quiz, tyckte jag. Här var det inte kunskap som gällde i första hand, speciellt som alla artister presenterades efter varje melodi, har var det rena slumpen som gjorde om man fick bingo eller inte.

En enkel grej som man skulle kunna använda i skolan, i många ämnen. De allra flesta tror jag. Tänker att min lilla mattegrupp i tvåan kunde träna på addition och subtraktion via en liknande ruta i morrn. ...

Idag har vi absolut kunnat ropa BINGO, vad det gäller vädret. En sådan fin och solig dag det blev, när väl morgondimman lättade.
Tog två promenader efter det att jag bakat två sorters fikabröd.
En före lunch och en efter lunch.
Aktivitetsklockan signalerade BINGO på 10000 steg en bra  bit innan jag kommit hem från eftermiddagspromenaden.
Lite dumt att låta de där stegen bli så styrande. Vill ju gärna få till 10 000 stegs-bingo minst fem dagar i veckan. Samtidigt så är det jättebra, den där lilla datorn på armen, ser till att jag kommer ut och rör på mig.

Hälsade på väninna Karla på eftermiddagspromenaden. BINGO igen! Där fick jag se hennes omtalade, ovanliga amaryllissläkting " Äkta makar" i full blom. Så jättefin, och så roligt att se en så ovanlig blomma. Hon hade knopp i flera krukor, så har jag tur, så kan jag ropa BINGO vid fler hälsapåtillfällen.

Blöjor

Jo, jag hade nog tyckt att det kunnat vara OK med fria blöjor till barnen på förskolan. Om det hade varit förr. Ja, inte så långt bort i tiden som när vi tog med blöjor till våra barns dagmamma, utan så mycket förr som för... tja... när det fanns mer pengar i de kommunala  budgetarna. än vad det gör nu.
Fast då kanske man skulle fått gå tillbaka till förra decenniet,  för nog är det så att det länge känts fattigt för kommunerna.
Ibland har man dock, som kommunal anställd, sett stora summor specialanslås. Bara det att de oftast haft en tidsgräns innan de måst göras åt, och därför blivit lite tokigt använda. För att man inte fått tid att fundera.

Det här beslutet med fria blöjor till förskolebarn ( finns dagmammor kvar förresten...?) borde man kanske funderat lite längre på. Vad innebär det att föräldrarna ska slippa ta med blöjpaket till de små barnen?
Blöjor kostar pengar, och just nu så är kommunala budgetarna mer ansträngda än någonsin. Tror att alla som jobbar inom skola och omsorg fått bli varse detta. Blöjor ska betalas, och då måste man sannolikt byta blöjor mot personal. Varvid det blir heltokigt. Välutbildad, kompetent och tillräcklig personal, det är A och O i alla dessa verksamheter. Att bra mat serveras är också viktigt.
Sådant som man redan i årets budget måst dra in på, och som blir ännu mer utsatt, då pengar ska budgeteras till blöjor. Tror också att de allra flesta föräldrar föredrar välfungerande verksamhet före fria blöjor. Hur tänkte man?

I Borås Tingsrätt hade man igår ett förhandling, där tre män satt åklagade för att de hoppat över ett läktarstaket och tagit sig in på området vid fotbollsplanen, i ren glädje, då Elfsborg i absolut slutminut gjorde det avgörande målet mot Kalmar.
Åklagaren yrkar på att man ska dömas till ett rejält bötesstraff, eftersom man  tagit sig in på "otillåtet" område.
Vid nästan varje hemmamatch, så finns det ståplatspublik som bränner bengaler. Ibland hör man också smällare. Irriterande, lite småfarligt och inte något som är tillåtet. Är det någon som blivit åtalad för detta. Nix! Här borde man kanske funderat på om inte de som bara vill ställa till oreda fortfarande befinner sig i blöjåldern, mentalt sett, och förbjudit dem komma in på arenan utan "vuxens"/ansvarigs sällskap.
Men se det vågar man inte, för det är lite hotfulla, de som smäller och bränner... och dessutom skyler sina ansikten i balaklavas.
Glad så det förslår, det är man får man inte bli, inte på en fotbollsarena, för då kan man  bli kriminellförklarad.