Låga förväntningar, bra i bland

 När man ska se en fars, som går under epitet buskis, ja, då har jag inga höga förväntningar. Tvärtom! Och då kan man ju undra varför jag /vi överhuvudtaget går på en föreställning, som vi tänker kan uppfattas riktigt dålig.

Svaret är: Micke.

Mikael Riesebeck, född Albertsson. Uppvuxen i byn, med en mamma som var en av mina bästa vänner, ( Tyvärr borta sedan tre år tillbaka) Mamma och mormor var de viktigaste personerna för Micke. När han blev arton tog han mormors efternamn. Mormor Erna, hennes man och Mickes mamma flydde från Östtyskland, med en liten båt över Östersjön, 1953. Då var mamma Karla fyra år.  Så småningom hamnade familjen i våra trakter, Karla mötte Ingemar, som var uppvuxen i vår by och gifte sig och så föddes sonen Mikael 1976.  

Karla hade sin häst med sig, och på morgnarnas ridturer träffade hon den "evige" ungkarlen Bengt. Kärlek uppstod, ett äktenskap upplöstes och ett nytt  inleddes. Micke flyttade med mamma till bonuspappan och trivdes bra med där. Tyvärr gick Bengt bort bara drygt 50 år gammal. Karla överlevde honom med tjugo år. 

Jag sa alltid till Karla att vi borde skriva en bok om hennes liv, men så kom sjukdomen emellan....

Micke var nog  ingen större stjärna i skolan. Men han hade en stor talang. Sin förmåga att teckna och måla. Dessutom var han en riktigt bra trummis.  När han skulle börja gymnasiet flyttade han till Göteborg, till bonuspappans bror, för att gå på en skola med konstinriktning. Han fortsatte sedan på folkhögskola, bodde i kollektiv  och blev där upptäckt för en helt annan talang, sin skådespelartalang. Som han "ärvt" efter sin farfar, påstås det. Jag minns bara hans farfar svagt, men det var visst en riktigt rolig man.

Micke kom med i en tv-serie som hette Glappet. Därefter blev han huvudperson i ett barnprogram som hette Kosmos. Där spelade han en kille, hitkommen från rymden, i gröna kläder och med en kastrull på huvudet.

Ganska snart fick han mindre roller hos buskis-duon, Stefan och Krister, på deras scen på Vallarna i Falkenberg. Gissar att han varit med där i över tjugo år och gjort massor av olika gubbar och grabbar. Han har även gjort en hel del tv, flera adventskalendrar,  samt "Familjen Adams" på Lorensbergsteatern  Dessutom står han bakom en hel del kulisser och framförallt specialeffekter i olika tv-sammanhang. Spela och sjunga kan han också... och rida... hans mamma födde upp hästar, bl.a. vår dotters första häst. Ja, det är en riktigt mångsidig kille som kommer  från vår lilla by. Hans kroppsspråk är nästan oefterhärmligt, det är väl bara Ola Forssmed som kan utföra liknade akrobatiska övningar....

Annika Andersson har varit motspelare/medspelare i de flesta av produktionerna som spelats på Vallarna. Annika är en superb komiker 

Jeanette Capocci, är en annan av skådespelarna, som ofta figurerat på Vallarna. Sedan många år tillbaka är hon Mickes sambo och mamma till deras dotter Gry.

I farsen som vi såg igår, så spelar Nettan Affes ( Mickes) mormor. Micke har varit med och skrivit manus, och jag kan se väldigt mycket av Mickes kärlek till sin mormor, i den allt annat än vackra rollgestalten. Mamma och mormor var inte alltid de bästa vänner, och så är det också i farsen. Det var många tankar som flög genom huvudet under den två timmar långa föreställningen av "Skrot, hopp och kärlek".

Hur var föreställningen då?

Jag tycker att den var bra. Micke var superbra, Annika likaså. Jojje Jönssons roll var kanske inte den lättaste, men han gjorde utmärkt. Busen "Slaktar-Lasse",  Bertram Heribertson, hade många roliga  och tänkvärda repliker. Och de tre , för mej okända skådespelarna som bildade familjen Svensson, var helt ok. Det var bara Nettans roll som jag inte gillade. Och då menar jag rollen. För det var en riktig "buskisroll" med en riktigt "äcklig" mansfixerad mormor. ( Och det var inte mormor Erna....) Vad jag ogillade allra mest, det var att Jeanette gjorde en roll som liknar den som Siv Carlsson, ( Augustina) brukade göra. Och de rollerna avskydde jag verkligen. Men ingen skugga ska falla över Nettans jobb, hon gjorde sitt "skitjobb" på bästa sätt, och många gapskrattade åt hennes sätt att agera och åt hennes halvsnuskiiga/helsnuskiga repliker. 

I stort var det en jätterolig föreställning, med många leenden och en del skratt från min sida. Oftast på "fel" ställe. Typiskt mej....

Sen är det alltid kul att träffa bekanta i publiken. Träffade flera stycken i paus och efter föreställningen, 

- Vad tyckte du? undrade jag. - Ja, egentligen gillar jag inte buskis.... blev svaret från två..  Jag kan sälla mig till den skaran. Och ändå var vi  där!

Kulturdamen från Brämhult, Eva, vår gamla skolläkare, var också på plats. Hon som hörde till dem som man uppmärksammade i samband med finkultur, förr i tiden. I år, liksom förra året, då Micke och gänget framträdde på Åhaga,  satt hon på första bänk.

- Jag hör lite dåligt, men jag får läsa textningen, när d en kommer på TV. sa hon, då jag pratade med henne en stund. Men jag hänger bra med vad som händer!

Blev både glad och lite skamsen. Här sitter en av Borås främsta kulturdamer och njuter för fullt. Då ska jag ju inte behöva skämmas för att jag skrattade åt det mesta.

'

Still going strong

 Jag kan allt känna mig sådan då och då, och vara ytterligt tacksamt över att kunna ha känslan. Än hänger tanten med, även om vissa kroppsliga förmågor försvunnit med åren.

Hade flera hallelujamoments igår på jobbardagen. Fyrorna spelade "Lille katt" efter noter. Helt underbart att höra en trio med gitarr, synt och panflöjt spela den enkla melodin tillsammans.  5-6or har gjort egna låtar. Utifrån vissa ramar. Det låter lite konstigt, men barnen tycker att det är BRA. Fick höra flera olika framföranden på xylofon och synt. Men att lyssna på trion med synt, gitarr och xylofon som spelade helt samstämmigt, det var nästan rysansvärt. Liksom att uppleva engagemanget hos alla elever. Man vill verkligen kunna framföra någon del av sin egen låt, men för vissa är det supersvårt att spela och läsa av noter. 

Efter gårdagens halvdagsarbete, så väntade en resa till Göteborg. Det är ingen större grej för oss att åka till Sveriges andra stad. Elva mil, fina vägar, det tar en timme och en kvart att köra till Liseberg, som ligger åt "vårt" håll.  fem-tio minuter längre tid att komma till den mest centrala delen av stan.

Igår var det Liseberg som var huvudmålet.

Kvällsmålet.. eller "middag" kanske man säger, det tog vi på en kinarestaurang på Södra vägen... 500 m från nöjesparken. Vi har ingen kinarestaurang i närheten här hemma. Det finns i Borås, men där är man sällan. Både Tranemo och Ulricehamn har thai-restauranger, och det är också gott... men det är något visst med kinamat. Kanske för att den, tillsammans med pizza, var den första "utländska" mat som tjejen som är uppfödd på lantlig husmanskost, träffade på. 

Jag var jättehungrig, så jag tyckte att maten var supergod, med smaker som var still going strong. Både vad det gäller de välbekanta smakerna, som att det var lite sting i en av de tre små rätterna som jag valde.

Liseberg var Halloweensmyckat. Nöjesparken var dock inte öppen på torsdagskvällen. Det är fredag till söndag som gäller just nu. Under "Halloweenveckan, då det också är skollov, är det öppet dagligen. Men vi väntar att åka dit med barnbarnskillarna tills det blir julprytt i parken och tomtelandet håller öppet,

Det var otroliga mängder pumpor som fanns vid parkens entré.  Man måste väl nästan ha egna odlare för allt som behövs. Pumpor tar ju PLATS att odla.

Vi skulle till Lisebergsteatern, vilken ligger i anslutning till parkentrén. Den här mannen, som verkligen kan sägas vara still going strong, har en monolog-förställning  ( kan det heta så?), tillsammans med  sex musiker. "Kontrabasen" hette stycket och tog upp kontrabasistens tankar... och framförallt hans kärlek till sopranen Sara. Hon som inte visste vem han var, för vem uppmärksammar något sådant som en kontrabasist, där i orkesterdiket. Duktiga musiker, varav Tomas von Brömssen också hör dit. Igår tog han inte en enda ton på klarinetten, dock. Han hade lärt sig behärska den stora kontrabasen, så att han kunde spela ihop med de övriga. Strongt!

Det fanns mycket som lockade till försiktiga skratt, i den annars ganska sorgliga handlingen. Lite Tomas von Brömssens signum, att kunna göra tragiska gestalter med ett stort mått av humor. Utan att det på något sätt blir plumpt. I sjuttiofem minuter, trollband den åttioårigen Tomas den stora publiken. En publik i ganska blandade åldrar. Det är inte bara pensionärer som uppskattar von Brömssens storhet.

 En riktigt bra föreställning!

Dagen idag började hos frissan. Hade klipptid sedan förra besöket där. Hade ju tänkt mig att bli naturligt grå, med ålderns rätt... men jag tröttnade på allt det gråbeiga och kollade hon hade tid att göra slingor. Det hade hon. Så tanten lämnade frissan, efter dryga två timmar, som en ny människa... eller nja, ialla fall med en gladare hårfärg. Nej... nej... ingen risk för rött eller någon annan tokig färg... jag skulle aldrig lägga i någon annan färg än brun i min hårman.

Stannade till i Nittorp, bara för att ta en bild på hösten vid Jälmån. Så vackert!

Väl hemkomen satte jag fart på maken. "Nu tar vi in trädgårdsmöblerna innan regnet kommer!" Våra trådgårdsmöbler är verkligen still going strong. De har stått på altanen från april till oktober sedan 1981.  Bra kvalitét. Och så jättesköna att sitta i, med en tjock och go dyna i. ( De är bytta, ett par gånger... förstås)

Tog en promenad, bynära, innan regnet kom. Hann precis hem, när det började regna.

Har kommit femton mm på några timmar.  Mer lär det bli. 

Perenn-fröerna som jag beställde i förrgår kom i postlådan idag. I morgon ska jag så fröerna! Så kul att kunna känna lite vårkänsla, trots att mörkret smyger sig på ,mer och mer för var dag.

Funderar

 Det sägs att 80 % av tankarna jag tänkt i dag, de tänkte jag även i går. Tror inte att det gäller alla dagar dock. Fast .. förstås... jag har allt funderat på följande tidigare också;

På gymmet står alltid ROCK-kanalen på, då man sätter på radion. Superbra musik tycker jag. När jag har min "gymtid", tidig förmiddag, så spelas en lista från ett speciellt år. Rockåret si och så. Idag var det 1984. Andra gånger har det varit ett år från sjuttiotalet, andra gånger från nittiotalet. Men aldrig från 00-talet... eller -10-talet. Har inte funderat på det tidigare, men det är nog så att det har inte gjorts mycket rock på 2000-talet.

Jag har spelat lite rock på mina musiklektioner. Det finns en del elever som uppskattar det, men de flesta gillar inte  musikstilen. 

Vad gillar ungdomar? Rap!  Till väldigt stor del. Och vad handlar Rap oftast om? ( Om man nu skulle lyckas höra vad som "sägs". ) Jo, ofta om droger och våld!

Regnet öste ner, då jag stod i köket och fixade lunch samt gjorde ett par kakor.  Kålpudding, mjuk pepparkaka och en äpplepaj, som kollegorna ska få smaka i morgon. Det gäller ju att använda ugnen, när den ändå värms upp.

Radion står alltid på hos oss. Dock ej ROCK, utan P4. Jag är en sådan som  gärna vill hålla mig uppdaterad. Uppdaterad på elände!

Funderade på vad det är för människor som kan gå in i hus och hem och döda andra. Hur är de skapta, hur har de blivit sådana? Funderar också på hur folk är skapta som kan hylla Hamas, för att de dödat israeliter. Tänker också på hur man tänker då man direkt ska hämnas på ett lika blodigt sätt. Och människorna som inte vill ha strider och människoslakt, vem bryr sej om dem?

Hur skulle världen se ut om det vore kvinnor som styrde! Inte skulle det finnas tn massa krig och elände då? 

Tänker också på hur krigets maskineri förorenar jorden. Vem pratar om det? Blir så förbaskad då jag hör EU-länder skicka vapen till Ukraina. Försvarsvapen i form av luftvärn,ja... men inte stridsvapen, vapen som förstör och som dödar Hur sjutton ska man få slut på krigen om man bara eldar på med mer vapen?

Plötsligt sken solen. Dags att gå ut och lufta sig!

Ville fånga hösten på bild, men insåg att det är ganska grönt ännu. Ovanligt nu när vi kommit till älgjaktstid. Mitten av oktober, då brukar de sista löven lämna träden. 

Det har varit älgjakt i dagarna tre.  Aldrig tidigare har det väl hänt att det stora jaktlag inte lagt ner ett enda djur. Man har sett älgar, men inte många. Och vissa älgar, som ko med kalv samt tjurar med visst antal taggar i sin krona, dem får man inte skjuta.

Gåendes på den regnvåta grusvägen, med gröna löv på många träd, men också en hel del som tappat fästet, funderade jag på hur vi tar hand om vår planet. Det pratas så mycket, men vem bryr sig om att göra något åt det som förstör miljön?

Flygen går som aldrig förr, bilar rullar i miljontals bara i Sverige, vapen tillverkas och används! Och det enda som tycks räknas, det är att vara rik, vacker, ung och inflytelserik!

Tiktok, Snapchat, influensers och musik som förhärligar droger och våld! Visst blir jag mörkrädd när jag tänker på framtiden. 

Men så tänker jag att så har man i alla generationer tänkt och oroat sig. Vi som är gamla, vi är främmande för det nya, så har det alltid varit. Och krigiska män, de har alltid funnits, oskyldiga har alltid fått lida. 

Status quo! 

Det gäller att se det vackra, det positiva, det glädjegörande i livet och inte ge upp, fast man känner sig nedslagen. 

Jag beställde fyra olika fröer idag. Fröer som kan sås på hösten och sedan planteras ut nästa sommar. Perenner, som finns kvar i många år. Som kan fortsätta blomma när jag inte längre finns....

Det gäller att ha framtidstro, både gör sig själv och för dem som kommer efter 

Det var mina funderingar idag.

Det stora vemodet rullar in..

 Eller... Kanske bara det lilla vemodet. Men visst känns det lite i den del av hjärnan som sitter i magen, då det är dags att stänga halmstadsstugan inför vintern. Det välbekanta suget sätter in, då det var dags att säga: " Hej då, stugan. Vi ses till våren...förhoppningsvis".

Det hade faktiskt varit lite frost i stugområdet i natt.  Grannens dahlior hade fallit ihop, på de blommor som satt överst. Men dagen bjöd på sol och lite värme. Vattnet var klart igen, och vid handikappsbadet badade några stycken.

Johanna och killarna ville vara med i Halmstad, sista gången för säsongen. Vid en koll i våra båda kalendrar, så insåg vi att den 8 oktober skulle vara enda möjligheten att "få till det". Och det är bara att konstatera att vi drog en vinstlott, vid val av dag. 

En riktigt härlig höstdag på Östra stranden!

 Här kommer bildbevis på det!

Bussblogg

Kollar om det funkar att blogga på bussen. Tror inte att jag hinner göra det på flera dagar annars.  Oktober... då är det fullspäckat program. Nästan så att det är för mycket även för en rastlös tant.

Stockholm i 24 timmar. Åtta sov jag väl bort. Jag är bra på att sova. Måste tillstå att det hör till favoritsysselsättningarna. Är nog så, att man antagligen är AV eller PÅ.

Har hunnit med en hel del på resterande 16 timmar.  Regn i Stockholm igår när vi anlände. Paradoxmuseet ligger inte så långt från hotellet, så det blev en bra aktivitet. Superkul...oj, vad ögat kan luras. Och OJ, vad speglar kan skämta med en.

Lite bilder därifrån kommer här.

När man är i storstan, får man passa på att äta något gott. Italiensk mat har vi inte mycket av på landet. Härlig miljö, inte jättedyrt. Passar oss. Och GOTT var det!

Målet för resan, det var att se musikalen Änglagård. Är ju lite av musikalnörd, och tar alla chanser. Vilket innebär 11 timmar på resande fot under dessa två dagar.

Oj, så bra. Klart värt resan. Väldigt varierad musik. Helen Sjöholm och Tommy Körberg i några av rollerna. Samt fantastiska Tuva B Larsson som Fanny.

Vill se den igen!!  Hoppas att den sätts upp i Göteborg...eller Malmö, så småningom.

Efter en god natts sömn i ett mini-hotellrum, samt en suveränt god hotellfrukost, så hade vi fem ttimmar på oss att "göra" stan.

Blev en promenad längs en morgontom Drottninggata, genom regerings och riksdagskvarteren ner till  Gamla stan.

En dyr cappuccino på Västerlånggatan, innan vi vek av till mindre turistiskta gator och bl.a. fann Znogges egen skylt.

Lite kul, tyckte jag.

Hade tänkt ett besök på Fotografiska. Men då jag såg vilka omvägar man fick gå för att komma dit, så bestämde vi oss för att gå till Nationalmuseum.  Har inte varit där på många år, så det blev ett bra alternativ.

Tog vägen genom Kungsträdgården, då vi gick tillbaka mot hotellet vid Vasagatan. Rosorna blommade, musik hördes... och se där kom både vaktparaden och vaktavlösarna, på väg till slottet.

Fish och chips på en irländsk pub nära Hötorget, fick bli lunchen. Och en öl därtill.

Bussen var redan framkörd framför hotellet, då vi kom tillbaka. Sex minuter innan planerad avgång kl 14, åkte vi söderut igen.

Snart är vi i Ödeshög. Där ska det bli fikapaus. Hoppas att vi hinner till Vättern innan solen gått ner. Sveriges vackraste motorvägssträcka, är just mellan Ödeshög och Jönköping! 

Konstaterar att det gick utmärkt att blogga på bussen!

Vardag

 För vardag är det väl, när man inte gör något speciellt. 

Ni är ju en hel del som bloggar dagligen, och just berättar om er vardag. Det är lite konstigt, men till en sådan blogg återvänder man gärna. Det är ett igenkännande, det är ett lugn, det är en lunk som visar att en "vardag" innehåller mycket stillsam glädje... och en smula stillsam sorglighet.

Tänkte att det får bli lite vardagsblogg här också.

Tisdag; Det är ju mormor-morfarsveckodagen. Iaf detta läsår. I augusti -24 börjar även Karl-Petter förskoleklass, och då blir vardagen lite annorlunda för honom... och för oss. Vi brukar komma till Ulås vid niotiden på tisdagar. Ibland har mamman redan påbörjat sin arbetsdag hemifrån, och då får KP "titta" medan han väntar.  Killarna har inte så mycket skärmtid i övrigt, så att det är helt ok....

Igår skulle vi inte vara i Värnamo förrän vid elvatiden. K-P skulle vara på "dagis" under några timmar, eftersom de "stora" barnen skulle få besök av brandkåren. Det är klart att han ville vara med på det. Och oj, vad han lärt sig mycket. Att det regnade, då alla femåringarna fick spruta vatten på eld, det gjorde ingenting... det roliga var att spruta.

När han kom hem, så gick han direkt och hämtade sina brandmanskläder och sin stora brandbil.  Den nya kunskapen måste ju praktiseras på stört. Så mormor blev räddad från ett brinnande rum, K-P låtsades ta på sig gasmask, han hämtade mig i det rökfyllda rummet och så fick vi båda krypa ut i säkerhet. Learning by doing!

Klockan tretton ska Konrad hämtas på skolan. Det gör jag så gärna. Sen blev det speleftermiddag. En bra sysselsättning, då regnet öste ner där ute.  "Ticket to ride" finns i många versioner. Man har en barnvariant av spelet i huset. Det har vi spelat en hel del. Där går det att vinna, för reglerna är enkla. Men nu hade man lånat en vuxenvariant av "Ticket to ride, Europa" på biblioteket. ( Toppen att man kan låna spel på bibblan!) Det är lite mer att hålla reda på, och jag har inte en chans mot killen som fyller sju i januari. 

Man får vara stolt över sina barnbarn! Och det är jag... tycker att de är så supersmarta och socialt intelligenta, alla tre! ( Faast... jo de kan både tjura och tetas..... också... men d et är ju en annan sak...)

Ridlekis hör tisdagar till numera. Antagligen även till våren, enligt mamman. Kul att åka med de flesta gångerna, och se hur killarna utvecklas. Igår travade även K-P  utan att någon gick bredvid. Snälla ponnies, förstås. 

Hemma på gården, då man ska praktisera sina kunskaper på russen Bolt, då behöver man fortfarande någon som håller sig i närheten av häst och ryttare.

Tisdagar, det är heldagar. Numera  är det mörkt, då vi åker hemåt vid sju -halv åtta. Det känns lite trist, att det så ska vara, ett helt halvår framöver.

Onsdagen började med lite PRO-jobb. Dagordning inför mötet på måndag, lite utskrifter av olika evenemang... och så kolla bloggarna. Måste passa på att kommentera alla med Blogger-blogg, då jag sitter vid datorn.  

Efter "elvafika"... något som maken MÅSTE ha varje dag, vardag som helgdags-förmiddag, så beslöt vi oss för en tur till Tranemo. Gå runt sjön-vägen var avstängd för avverkning, så det fick bli en av Hagatorpets  vandringsleder. Blev den korta idag, dryga 3 km.

"Rysshagenleden" heter rundan. Beroende på att den passerar torpet Rysshagen. 

Har inte en aning om det bott ryssar här någon gång. Kanske ryss betyder något helt annat....

Vi planerade att äta lunch på restaurangen som ligger i anslutning till biblioteket, och som efter att ha varit stängt över sommaren, nu har öppnat i ny regi. Det är ett ungt par som tagit över och driver restaurangen. Killen är son till våra vänner, boende i en av "våra" byar.  Jag kommer så väl ihåg när jag upptäckte att mamman var gravid. En oplanerad sladdis, vid närmare fyrtio års ålder.  Oj, vad jag också blev "babysugen"... men det blev aldrig någon sladdis .  När jag ser Simon jobba i restaurangköket, så kommer jag alltid att tänka på "chocken" över mammans mage...

Fisk ( tror kolja) med rödbetor, kapris, dill, potatis och smörsås serverades. Samt ett antal goda sallader, bröd och kaffe och kaka. Mycket gott och vällagat. Förra onsdagen åt vi strömming på restaurangen. Så gott. Kan lätt bli en vana att äta lunch på "Sångbergs" en gång i veckan.  Tycker att det är ett helt ok pris, 125 kr. 

Passade på att handla på ICA, samt att besöka biblioteket. Ett besök på ICA, det är kostsamt.... hu, vad en del saker... och framförallt fisk, har blivit dyrt.

Maken ville ut till skogen och kolla hur det var med avverkningen där.  Jag åkte med, tyckte att det kunde vara gott med ytterligare lite promenad. Efter avverkningen är den gamla torpruinen Lövo synlig från skogsvägen igen, Det finns en hel del torp ute i våra skogar. Tänker på hur deras vardag såg ut, för ett hundrafemtio år sedan. Just Lövö har en speciell berättelse:

 Den yngste sonen skulle begravas endast 2 1/2 månad gammal 2/1 1883. Grannarna hade bjudits på begravningskaffe före begravningen. Vinter, kallt och yrsnö och grannarna från Hällhult fick bära kistan över mossarna till Ulfanäs där hästskjuts väntade. De kvarvarande tre barnen var ensamma hemma. Barnen ville provsmaka kaffe varvid flickan hällde kokhett kaffe direkt i halsen på sin lillebror. Så när föräldrarna kom hem var även den pojken död. 
( Hämtat från  Mosseboboken)

Kan förstås inte låta bli att tänka på just denna berättelse, när jag kommer till torpruinen, en ruin, som visar hur litet huset var. Jordkällaren finns ännu kvar i ganska gott skick. Tror att vardagen för 150 år sedan, till stor del bestod av att skaffa fram mat och bränsle för den långa vintern. 

Det har gått många lass med tallvirke, från den stora avverkningen. Granvirket ska transporteras till ett sågverk längre bort, så det lär ta tid innan det är hämtat. Skotaren hördes på avstånd. Än är inte allt virke utkört till avhämtningsplatsen.

Det är tänkt att det ska bli generationsskifte i ägandet av skog. Två bröder ska överlämna sin ärvda skog till sina barn. Innan dess ska det delas upp i två likvärdiga delar. Man beslöt sig att avverka det som var moget innan man  ägarbytet. Underlättar för dem som ska ta över. Annars kan jag tycka att det är lite "tragiskt" att såga ner de stora träden, de som  antagligen redan fanns, då den tragiska olyckan i Lövö hände.

Jag ger upp! Jag kan inte skriva om min vardag, utan att blanda in en massa minnen, känslor och andra utvikningar. Tur att jag inte bloggar VAR DAG!