Bellas bror byter bostad, blir brorsans bello

- Ska DU skaffa katt, utropade svägerska nr 1, då jag berättade att vi skulle åka och titta på kattungar till helgen. Du har väl aldrig gillat katter!

- Man kan väl ändra åsikt, svarade jag. Och har man träffat Bella, och vet att hon har "småsyskon" som ser likadana ut som hon, ja, då är det svårt att inte vilja ha sådan. Du kommer väl ihåg att din egen make klappade Bella flera gånger, när vi firade midsommar tillsammans. Han som absolut inte gillar katter - påstår han. ( Nu är han en riktigt stor djurvän- men vill inte riktigt erkänna att han också gillar Bellakatter)

- Jag klappade henne bara en gång, och jag skulle bara känna på pälsen, ropade han i bakgrunden.

Tro det, den som vill.

Svägerska nr 2, gift med min bror, blev också alldeles överförtjust i Bella, när de träffade henne i sommarhuset i juli. Hon ville också ha en Bella. En jobbarkompis till henne var också intresserad av att ta hand om en.

Nu ska ingen tro att jag går och blir med katt utan att fråga C-E. Men han gillar verkligen djur, så det är inga problem att få honom med sig. Samma sak gäller svägerska 2, hennes man är också stor djurvän.

Vem kan förresten vara djurovän??? Jag kommer ihåg när döttrarna var i tonåren och hade katterna Mimmi och Kitty. De beklagade sig för C-E att jag var "djurhatare", därför att jag inte kelade med kattdamerna. De brydde sig för övrigt heller aldrig om att komma nära mig.

C-E försvarade mig och sa att jag inte alls tyckte illa om katterna, bara att jag var kattobjektiv. Jag tror att det var två saker som gjorde att jag och Mimmi och Kitty aldrig kom varann så nära; 1. De var uppfödda på burkmat och den luktade så vidrigt, att jag aldrig kunde förmå mig att mata dem om det inte var risk för att skulle vanvårdas annars. Och då blev det mat till två katter på en inandning. 2. För många människor i min närhet- och framförallt min halvt dementa mamma- hade svårt att skilja på vad som var människa och djur, och det hade jag svårt att se och acceptera.

Man ändrar sig över tid, och visst har Fritz delvis påverkat detta. Han, den dummingen, hoppade upp i mitt knä, trots att jag behandlade honom ganska objektartat också, under långtid. Men mat har han alltid fått, han äter nämligen bara torrfoder. Och det har jag inga som helst problem med. Så det är nog som med oss människor, vägen till kattens hjärta går genom maten.

Idag var det så dags att, guidade av Bellamatte och Bellahusse, åka och titta på Bellasyskonen. Tre ljusa med birmautseende och en svart-vit europé med knallblå ögon var det. Min bror blev direkt förtjust i den mörkaste av birmakopiorna. C-E fick tag på en som var mest långhårig. Bellamatten blev nog mest förtjust i den lilla svarta, och Bellahussen blev lite oroad: -Du vet ju vad vi pratat om, vi ska inte ha fler katter......

C-E gillade också den svarta ... så vi får väl se var den kommer att bo. Alla fyra kommer iallafall att byta bostad och flytta från mindre samhälle ut på rena rama landet. Och en Bellakopia ska flytta till Stockremma. Fyra -fem veckor ska de få vara kvar hos sin mamma. Sen får de klara sig på torrfoder, för något annat kommer nog inte över någon av våra huströsklar- och definintivt inte här. Vad Fritz säger, det få vi väl se. Han får snällt acceptera att han får dela hus med en riktigt söt liten katt. Antagligen kommer den nya lilla katten bli mer C-Es än min, för även om jag en gång var anklagad som "djurhatare" - sedemera mera friad än fälld - så har jag inte hjärta att köra undan Fritz från hans favoritplats i mitt mjuka knä, då vi båda delar öronlappsfåtölj och fleecefilt på kvällarna.