Göra glas

Det var en livlig och känslosam diskussion kring kommunens finansiering av huset. Iallafall bland oss skolfolk, som anser att kommunens satsning på elever och skolutveckling ( framförallt inom ICT) är alldeles på tok för snål.
Och så tjugo miljoner på ett bräde, till ett glasmuseum. Vem skulle vara intresserad av ett sådant?
Nu tycks satsningen ha fallit väldigt bra ut, det vittnar alla som besökt det annorlunda utformade huset om.
Bestämde oss för att göra en förmiddagsvisit, för att skapa en egen uppfattning.

 Glasets hus i Limmared. Entrén utformad efter modell av den gamla "flaskbyggnaden" som fanns när jag var barn. Kommer så väl ihåg "glasbruksflaskan" från sextiotalet, då vi årligen åkte den slingriga vägen till Limmared för att besöka släktingar.
Det var innan 27an var klar. Förr i tiden fick man ta sig på grusvägar via Länghem och Månstad för att komma till fabriksorten Limmared, om man kom från Boråshållet.

Femtio kronor kostade det att gå in, billigt och bra. Ett rum var fullt med glas från olika perioder i brukets snart 300-åriga historia. Kände igen en del, speciellt det som fanns i montern som visade pressat glas. Sådant fanns i de flesta familjer när jag var barn. Lite finns även bevarat i mina gömmor.

Olika installationer/mobiler av glasflaskor/föremål fanns förstås. Snyggt, maffigt!

Tyvärr lite suddigt blixtfoto... men det mest intressanta i glashuset, det var att se glaskonstnärer i arbete. Den här mannen gjorde glasfigurer. En glasklump hämtade han upp från den glödande massan i ugnen och sedan drog han i klumpen med en tång. Vips hade han skapat en glashäst.
Den andra konstnären blåste olika former av vaser. Med eller utan färginslag.

Det som tillverkas är till salu, för ett tämligen modest pris för att vara "handblåst"/"handtillverkat". Om jag uppfattat saken rätt, så går det största delen av inkomsterna av försäljningen till glaskonstnärerna.
Köpte en vas, utan något färginslag.  En glasfärgad vas, typ den röd-glasfärgade som står mellan potta och fågel i övre raden.
Vaser är bra presenter, risk för att det blir någon julklapp härifrån så småningom....

Fikadags. Härligt med blandningen av olika koppar och fat från 50,60,70, 80-tal.
Satte oss i den ljusa vinterträdgården med kaffe, macka och bondkaka.

Många idéella krafter är involverade i Glasets hus. Det fanns många sorters hembakade kakor att välja bland. Småkakor. Jag tycker att hårda småkakor är GOTT! Helt annat än sötkladdiga kaloribomber i staniol/plast.

Toaletterna var synnerligen speciella. Väggarna hade tapetserats med plastade tidningssidor från ett antal årtionden. På denna toalett fanns två sidor ur Borås Tidning anno 1969, som med stora bilder och mycket svärta berättade om de första människorna på månen.

En bit från huset fanns det en välgömd geocache. Naturligtvis ska denna plats ha en egen cachegömma. Det är den sannerligen värd. Hoppas att cacheletarna ger sig tid för ett besök inne i huset också. Om inte annat för att fika i speciell miljö!

Rekommenderar ett stopp i alla tranemokommunbors eget fina bygge, Glasets hus i Limmared.

Retrorunda

En promenad runt Dalstorpasjön brukar vara en sommartradition.
Idag tyckte C-E att det var dags för årets runda.

Parkerade på en öde skolparkering. Vände blicken mot den gamla slitna tegelbyggnaden, och tänkte på hur mycket skolvälden förändrats sedan jag - efter ett kvarts sekel av lärarjobb- lämnade skolan och orten. Nio år sedan är det. Skolvärlden har inte blivit bättre sedan dess. Tvärtom.
När jag jobbade på skolan, så stod det DALSTORPSSKOLAN i glada bokstäver över huvudingången. Barnen hade tillverkat bokstäverna i slöjden.Idag är det svarta, standardiserade, fyrkantiga bokstäver som visar att detta är Dalstorpskolan. Så symptomatiskt för skolans förändring! Inte Dalstorpskolans enbart, utan hela Skolsveriges och även Skoleuropas återgång till kontroll och konformitet.

Vandrade mot Borrarp och upptäckte att det var extremt lågt vattenstånd i sjön.
Tänkte tillbaka på alla de gånger vi använde området upp mot Torp i skolsammanhang. Vi orienterade, tipspromenadade, åkte skidor, hade exkursioner ... och en gång per år, i slutet av vårterminen, så gick alla elever i blandade åldersgrupper runt sjön. Ja, inte alla faktiskt, förskolebarnen var aldrig med. 7-8 km är långt för små barn, och det är ju så att alla inte behöver vara med på allt. Allt har sin tid.

Vid Sjölundsudde fanns det förr ett torp. Man hade många barn och det var synnerligen fattigt. Så fattigt att man inte hade skolkläder till alla barn. När den äldste sonen förolyckades, så fann nästa son en fördel med detta. Han fick äntligen ett par stövlar, så att han kunde gå till skolan även på vintern.
Så förtäljer historien.
Vi förstår  inte att det någonsin kunnat vara en verklighet  i Sverige.
I andra delar av världen, så är liknade levnadsvillkor fortfarande en realitet.

 Vandrade förbi  Borrarps gård och visade C-E på den plats. där det under medeltiden funnits en borg.
Gick förbi en plats där två ilskna lärarinnor tillbringade en regnig "Gå runt sjön-dag". Lärarna stod nämligen på olika kontroller utmed vägen runt sjön. Denna dag, en majdag i början på 1990 talet, var det heldagsregn på gång. Två lärarinnor ville ställa in den planerade promenaden. De andra lärarna tyckte inte att det kunde skada med lite regn. Två lärarinnor i sina bästa år, ondgjorde sig över detta beslut under det att regnet strilade ner över dem. De var ilskna hela skoldagen.Alla barnen var glada när de kom och skulle utföra sin uppgift vid kontrollen. Ingen blev sjuk, bara lite våt. Den ena lärarinnan var - förstås- jag....

Vid hängbron var det matkontroll på "Gå runt sjö"-dagen. "Mattanterna" lämnade köket och serverade korv med bröd.

C-E hade fixat så att vi hade lite fika med också. Nytt för i år, var denna sommargula "soffgrupp" vid en nyanlagd grillplats.

 Jag började jobba i Dalstorp 1978. Våren 1979 var min första promenad runt sjön. På den tiden så bestod hängbron av rangliga bräder och en rostig stålvajer att hålla sig i. Jag skrek när jag gick över första gången.
En del av barnen var också ängsliga att gå över den hemska bron. Fullt förståeligt.
Inget hände dock.
Idag skulle vi aldrig våga ta ut våra skolbarn på hängbron a lá dazu mal.
Sedan många år finns denna, någorlunda stadiga bro på plats. Lite läskigt känns det fortfarande att gå över, men jag skriker inte längre. Inte ens inombords.

 Tänkte på hur många olika vegetationstyper som passerar på väg runt sjön. Åkrar, ängar, barrskog, lövskog, blandskog, hyggen, våtmark... och flera gamla gravfält. Vilken källa att ösa ur för de lärare som ska fullgöra läroplanens krav på exkursioner i naturen i närmiljön  och i historien.

Kom att fundera på att Dalstorpssjön egentligen borde vara en runda med ett antal cacher. Nu finns det en, riktigt dålig och icke omskött, vid hängbron.
Men kring sjön och med lite utvikningar från den rundan, så borde man lätt få till åtta-tio intressanta platser.
Kyrkan, två olika gravfält, ett ringröse, borgen, boarpa land, bygdegården, Ods kvarn....

Gick ( äntligen ) in på en sida som säljer geocachingprylar när jag kom hem. Funderar på att köpa lite färdiggjorda, mera hållbara och proffsiga grejer. Gillar petrör riktigt bra. Upptäckte att man t.o.m. kan köpa loggremsor som passar sådana.

Dalstorp har gett mig så mycket, så jag skulle nog kunna kosta på dem lite riktiga geogrejer. Ännu roligare vore ju om skolbarnen ville låna våra gpser och ge sig ut på letning. På skoltid....
Nu ska jag först få till ett utläggande av gömmor..... Lika bra att jag beställer grejerna redan idag.... annars är det risk att det inte blir av.

Passade på att besöka "tanterna" på Hjälmå, när vi ändå var i Dalstorp. Farmor sitter i sin rullstol, i en egen liten värld. Det har hon gjort i många år nu, säkert fem år. Åtta år har hon bott på gruppboendet.
Svea mådde inte så bra. Orkade inte längre gå per egen maskin till matsalen. Känns tråkigt, hon har alltid varit en god vän, trots att hon är 33 år äldre än vad jag är. Men är man 92 fyllda, ja, då har man levt länge.
Men jag kommer att sakna henne, den dag som hjärtat inte orkar längre.

Matmotiv

- Idag vill jag äta lunch på restaurang, sa jag till C-E. Leta några cacher också... och gärna gå en promenad.

Vart skulle vi ta vägen....? C-E hade en idé... neråt Gislaved... nej, förresten, till Bredaryd... där har man ju ett värdshus, det borde väl vara öppet en söndag vid lunchtid.

Varvid jag kollade upp ett antal cachegömmor, enkla, förstås, från Gislaved till Reftele till Bredaryd.... och ev. någon på hemvägen också.

Stop ett: Speedwaybanan i Gislaved. Lejonens hemmaarena. Motorsport har jag aldrig förstått mig på, men jag har hört oväsendet på håll, ända bort till ridhuset vid två tillfällen.
Nu har man olika intressen och de som gillar sporten, tycker sannolikt att motorcykelbuller låter som den ljuvaste musik.

Körde vidare mot Reftele och kom fram till en ort som heter Nennesholm.
Är i princip helt obekant med orterna söder om Gislaved.
Landskapet är väldigt vackert på sina ställen, ett öppet jordbrukslandskap, ett  flackt landskap som uppstod då Stor-Bolmen blev till mindre sjöar under det att landet återhämtade sig från den senaste istiden.

 Vid denna supervackra plats fanns en kvarn och finns ett fortfarande fungerande kraftverk.

 I Reftele finns ett tingshus. Vilket visar att den lilla orten Reftele en gång haft stor betydelse, och bl.a varit en järnvägsknut. Idag används det gamla tingshuset som möteslokal för frimurarna. Inga kvinnor släpps in genom dessa dörrar. Låter som en artonhundratalsrelik!
Cachen hittade vi ganska enkelt, gömd i en buske.

Som på så många orter, så finns det en eller flera nedlagda skolor. Den här skolan ligger en bit utanför samhället och används idag som skolmuseum.

Det är verkligen skillnad på cacheutläggare och cacheutläggare. En del gör avancerade "burkar"/gömmor och andra lägger en använd plastburk i en plastpåse. En del skickar med information om vad geocaching innebär, andra informerar inte alls. En del gömmer sina burkar i genomtänkta gömmor, andra slänger in dem där det finns en lämplig plats.
Vid utedasset, när fågeltornet vid fågelsjön Draven, var en riktig skitgömma. Men hittade  den gjorde vi, och naturen runt om, den var det inget fel på.

 Vid Brödrahall fanns ett par runstenar. Dessa hade man hittat då man börjat utvinna sand ur den lilla åsen.
Det fanns också en historia om platsen, Två bröder, som tidigt hade förutsagts att döda varann, och flyttat åt olika håll för att undvika detta, hade uppfyllt profetian på denna plats.

Hamra heter en liten by mellan Reftele och Bredaryd. Byn ligger alldeles vid Draven. Här fanns en liten hembygdsgård med två riktigt gamla byggnader. Utsikten från hembygdsgården var pastoral.... så svårt att återge på bild, men detta var dagens största smultronställe. En klar favoritplats!

Begav oss så mot Bredaryd. Hungriga.
Katastrofvarning.... värdshuset hade inte söndagslunch öppet.
Dags att avsluta cachingrundan för att köpa korv i Gislaved eller... ve och fasa... åka hem och laga till något.

 Vid marknadsplatsen fanns räddningen. Bambu! Asiatiskt buffé .....
Sushi, varmrätter, efterrätter....
Efter en timme i denna kulinariska högborg ( det var ju vår åsikt om stället) så var vi inte det minsta hungriga längre. Tvärtom -övermätta! Men gott var det.... besök rekommenderas  på Bambu i Bredaryd.

 Varuhuset Smålänningen hade en egen cache. Lätt - men dyrköpt. För man måste ju kolla vad det är för affär, när den är öppen på söndagseftermiddagen... Blev positivt överraskad.... Här fanns det mesta, verkade ha helt ok kvalitét till vettiga priser.... och snyggt och fräscht var det också.
Har aldrig sett denna typ av kassaapparat tidigare... Gillade den.

 Även Bredaryd har en hembygdsgård. Flera byggnader från olika epoker, bruksföremål och en lätthittad gömma.

Ytterligare en gömma fanns i samhället, alldeles nära det hus som min favoritcachegömmare med hustru, bebor. "1000 sjöar" är hans alias.... och han tycktes sitta på span för att kolla eventuella tokiga regntrotsande geocachare som kom för att leta upp den gömma som han gjort för att fira att att geocaching fyllde tio år, i januari 2010. Trevligt att träffa den gode innovatören. Han berättade att han har 160 gömmor, och här är det inte fråga om en enda skitgömma ( min bedömning). Många av hans gömmor är riktigt kluriga. Han visade på en ny som han snart skulle lägga ut.... snacka om genomtänkta klurigheter.

Tolv gömmor hittade vi idag, en missade vi. 12 körda mil....och ett antal nya platsbekantskaper. Förstår bara inte hur man kan hitta 30-40 gömmor på en dag.... Vi var ute mellan elva och halv sex.... heldagsjobb en semestersöndag.
Nu var det ju matmotivet som styrde dagens resa. Tyvärr blev det inte så långa promenader på vägen, den längsta sträckan vi gick var mindre än en kilometer tur och retur. Så det blev stavpromenad runt Mods efter hemkomst .....och sedan koll på Elfsborgsmatchen på TV. Rättvist resultat ... men inte så kul match, då det inte gjordes ett enda mål.
Något mål mat har det inte blivit sedan frosseriet i Bredaryd....tänker fortfarande med njutning  tillbaka på den upplevelsen.

Brokig blandning

Hade inte alls tänkt titta på OS-invigningen.
Har egentligen inte alls tänkt titta på OS.
Har tyckt att det är en helt vansinning grej, som absolut har överlevt sig själv.
Enorma utgifter för ny arenor och bostäder, enorma utgifter för att upprätthålla  säkerheten.
Satte mej framför TVn klockan tio i går kväll och fastnade där tills närmare klockan ett.
Att fixa god underhållning, det är britterna mästare på. Vilken show det blev, och vad den var bra!
Tänkte att jag skulle sitta kvar tills Sverige tågade in som nation 177 av 205.
En sådan massa länder det finns, och så många inte ens en gammal mellanstadielärarinna kan placera....
En sådan brokig blandning av människor det finns på vår jord, och en sådan brokig blandning människor det finns inom varje nation. Både vad det gäller färg och form... och sannolikt även innehåll.
Kul att se den brokiga blandningen av  invigningsklädsel.
Mycket var specialdesignat ( ger ju designern publicitet), mycket var snyggt.
Så kom Sverige. Klädseln tycktes inte var specialdesignad och den var definitivt inte snygg.
Jag lånar Jonas Gardells tweet ( på Twitter) för den var klockren:

"Hello everyone, we are the Swedish OS-truppen and we buy all our clothes at Ullareds!"

Tror inte jag kommer att kolla så mycket på tävlingarna, denna brokiga blandning av inomhus och utomhussporter. Men man vet inte... när det är svenskar med i final så blir det nog en titt.... eller rättare sagt OM det är svenskar med i final....
Vi är trots allt ett litet land, man kan inte förvänta sig så mycket av våra atleter.
Nya (gamla) ordet för idrottmän, vad jag förstår... man använde det hela tiden under invigningskommentarerna och även under dagens radiosändningar. ... Tycker att det låter förlegat ... säger hellre idrottmännen... Kanske har det genusperspektiv... idrottsmän låter också förlegat, nu när ALLA nationer har kvinnor med i tävlingarna.

Nej, OS kanske ändå har en uppgift att fylla.... en målsättning för alla outtröttligt satsande idrottare ( ja, det var rätt ord!), en positiv mötesplats för alla världens kulturer och en väg till jämställdhetsutveckling - förhoppningsvis.

 Har varit i Halmstad i två  dagar. Högsommardagar, med många bad.... både i vatten och sol.
En brokig blandning människor fanns på Östra stranden. Gamla och unga. Brunbrända, rödbrända och vita.
Långa och korta och mittemellan, Smala och tjocka och varken eller. Olika nationaliteter.

På stranden är det fritt att visa sin skröpliga kroppshydda ... eller sin vältränade.... Det tycker jag är så bra. Ingen tittar speciellt på tjock gammal tant. Tjock gammal tant tittar inte speciellt på någon.
Så borde det alltid få vara, man borde få vara den man är, i den brokiga blandning som jordens befolkning består av.

Jag ljög lite nyss. Det är en sak som jag tittar lite på.... och skakar på huvudet ...eller t.o.m ryser inombords.
Tatueringar.
Tycker att en liten tatuering på ankel eller axel kan vara fint, som vilket smycke som helst.
Men dessa jätteblaffor som många har! Usch, så fult! Hela ryggen, nacken, eller ryggslutet. Skitfult!
För att inte tala om när man tatuerat nästan hela bålen.
Det värsta var en storvuxen tjej som tatuerat in stjärnor i olika färger på hela ena överarmen och runt axeln.
Piercing tycks vara ute, tatueringar inne. Piercing var väl inte alltid så vackert, men det gick ju lätt att ta bort när man tröttnat på det ... eller vuxit till sig. Tatueringar sitter där de sitter....
Nåja, inte mitt problem.... men jag medger ..... ju större tatueringar, desto mer tittar (halv)gammal tant.

Har läst en brokig blandning av böcker denna sommar. Inte bara deckare, vilket det annars ofta blir.
Har läst humoristiska böcker, relationsböcker, spökhistorier... En del bra, andra mindre bra.
Under två dagar i Halmstad plöjde jag Louise Boje av Gennäs roman "Högre än alla himlar". Första delen av en triologi, var det sagt. En relationsroman som utspelas från nyårsafton 1999 och framåt. Man följer två par och två singlar ( varav en homosexuell ) under tio år. Flera stora världshändelser  tas upp och vävs in i sammanhanget. Ser fram emot nästa del...
Huvudpersonerna är födda på sextiotalet, alltså i 30- 40 årsåldern. Man känner förstås igen mycket,  för nog är det så att när man blir gammal, så har man alla åldrar man upplevt inom sig.
Samtidigt kan jag inte låta bli att önska mig en bok som handlar om människor i 50- 70 års-åldern. Som fortfarande kan utvecklas och möta nya utmaningar i livet..... En sådan bok skulle jag så gärna vilja läsa..

Snart bara en vecka kvar av lovet. En sommar som bjudit på en brokig blandning av väder och en ganska behaglig blandning av händelser. Inte har vi gjort så mycket mer än åkt Halmstad tur och retur ett antal gånger. Är så nöjd med det, längtar inte alls ut i stora välden, när man har ett trevligt sommarhus att åka till.

Att åka ut i stora världen passar mycket bättre att göra när det är tråkig senhöst eller vinter....

Efter ett antal dagar med riktig värme och klar himmel är jag absolut beredd att starta höstterminen. Har en brokig blandning idéer som jag vill genomföra.... en del kräver samarbete med andra, en del kräver specialtillstånd att få köra elever i egen bil, en del kan jag genomföra helt utan bistånd av någon alls ... mer än med gps.....

Ute lyser solen, det är väldigt varmt och fuktigt. Snart rullar åskan in..... tur att vi hann både gräsmatteklippning och svartavinbärsyltkokning innan dess......

Mindfulnessmotiv

 Läste i tidningen om att njuta med alla sinnen. Att njuta av det ögonblick man befinner sig i. Mindfulness alltså.
Tänkte försöka praktisera det lite mer.
Startade dagen med en stavpromenad.

 Njöt av de blommande vägrenarna. Njöt av de stillsamt vajande rågvetefälten som jag passerade. Njöt av sol och vind på bara armar och ben.

 Trampade snett på en sten. Föll som en fura, trots två stavar att hålla i. Kände hur fotknölen lämnade din plats och sedan, med ett knäpp, gick tillbaka i rätt läge igen.
Vrickad tant låg på stenig skogväg.

Njöt av att ligga på rygg i den värmande solen, medan fotsmärtan sjönk från nivå 7 av tio till nivå 3.
Reste mig sakta upp och njöt av att jag kunde stå och gå på den utknölade foten.

Hade planerat att ta stigen ( ja, det finns en sådan kvar) över hygget. Men stigen var övervuxen av darrgräs.
Irrade lite hit och dit på darrande fot bland darrande gräs.  Tog en bild med mobilen och lade ut på FB, för att ev. vilsen och vrickad tant lättare skulle kunna bli lokaliserad.
Fann så småningom det jag sökte, skogsstigen. Njöt av att slippa gå bland darrande gräs på osäker vrickovänlig mark.

C-E hade varit i Tranemo och kommit hem med en jättemuffins till kaffet. Åt en halva chokladmuffins och njöt av den intensiva smaken.

Njöt också av den efterhängande Zoegakaffesmaken, under det att jag tog kameran och gick på blomfotarmindfullnesspromenad.

 En kort sådan. Njöt återigen av sol och vind och vackra vägkanter.
Följde fjärilarnas dans mellan blommorna.
De hade svårt att avgöra vilken blomnektar som var mest njutbar, de hade bråttom från blomma till blomma. Det var ingen som riktigt dög.
Förstår att inte mindfulness nått till insektsriket ännu.

Katterna däremot har verkligen fattat vad mindfulness innebär. Idag ligger de i skuggan och kollar insekter och tar det lugnt. Klokt. Idag ska man inte ha bråttom.

Kunde inte låta bli att lämna det vackra och varma därute för att kolla hur bilderna jag tog blivit.
Fotografering är en klar njutning, liksom att beskära/ljusbearbeta/ kontrastera bilderna i datorn.
Idag blev många bilder bra utan någon bearbetning alls.

Pastasallad till lunch. Ska fixa det strax. Har fortfarande inte fattat njutningen med att laga mat ....
och inser dessutom måste få in mycket mer mindfulness i ätandet. Långsamt och njutningsfullt. Vill ju inte vara en sådan här tjock tant.... Att röra sig ordentligt dagligen gör inte mycket till fettlagret..... möjligen gör det att det fortfarande finns gott om muskelmassa därunder....
Nä, att bli tant, det är inte så njutningsfullt kroppsmässigt...

Ska åka till Gunnebo slottsteater i kväll. Med Johanna, Martin och Helena. Och C-E förstås. En njutningsfull gemenskapshetutfärd till en vacker plats. Något som i det närmaste blivit en sommartradition. Förhoppningsvis får man skratta ut ordentligt. Claes Malmberg-medverkan brukar båda gott...

I morgon planerar vi att njuta av sol och salta bad i den härliga sommarstugan i Halmstad.
Samt av en god bok.

Mindfulnessfull sommar på er alla!

Komossekoordinater

Trädgården behövde en ordentlig översyn idag. Gräsklippning och en överfull skottkärra med överblommade/ alltför utbreda växter blev resultatet av några timmars förmiddagsarbete. Det blåste ordentligt ute idag, så det var desutom läge för mattvätt och maskintvätt.

Efter lunch föreslog C-E att vi skulle ta oss till Komosse för att vandra fyra och en halv kilometer och dessutom försöka hitta de geocacher som finns där - fyra stycken allt som allt.

Jag tyckte att det var en tilltalande idé, så efter en knapp halvtimmes bilresa förbi bl.a. Gölingstorp, Dalstorp, Ölsremma och Grönahög, så var vi på en av södra Sveriges största högmossar - Komosse.

Ängskovallen blommade för fullt - i skogen - men också en bit ut i mosskanterna.

 Myrliljan gillar fuktig mark, så den finns mest i kanten av den öppna mossen, gärna i surdrag.

Klockljung, myrlilja och vitag är de växter som just nu blommar på mossen. Naturen är sen detta år, så ljungen har inte riktigt kommit igång ännu. Trots detta så var färgrikedomen på och omkring mossen alldeles fantastisk.

 Blåbär fanns det väldigt gott om. Tänkte på de stackars bulgariska bärplockarna som blev lurade till Uppland. Här skulle de kunnat plocka många liter stora fina bär.... men förstås, man kan ju inte ha en massa folk springande i ett naturreservat.

En av gömmorna fanns vid denna stenen, "Medelstenen". Det berättas att folk i bygden gömde sitt kyrksilver och andra värdesaker som hörde till kyrkan vid denna sten, för att inte Gutav Vasas soldater skulle lägga beslag på dem under den reduktion från kyrkan, som pågick under det att kung Gustav avkatoliserade Sverige och gjorde oss till de protestanter som vi är idag.

 Hjortron växte här och där på mossen, detta är inte riktigt moget, men det fanns mogna också. Längesedan jag stoppade en moget hjortron i munnen och kände den väldigt speciella smaken, en blandning av sötma och beska. Gott!

 Vandringsleden tar mossvandraren ut till Björnsjön. Det är från denna sjö som mossen en gång byggdes upp, efter den senaste istidens slut, för ca 10 000 år sedan.

Första gången som vi besökte Komosse, det var när barnen våra fortfarande var barn och grannen, som hade barn i samma ålder, skulle visa oss sin barndoms trakter. Barnen hade metspö med sig och fiskade glatt i den lilla sjön. Det var mest mört som de fick upp, men även en och annan abborre.
Antar att det inte är tillåtet att fiska i ett naturreservat.... men grannen hade gjort det sedan han var barn... och då är klart att han ville föra den traditionen vidare.
Och ibland så får förnuftet råda... vad gör det om man drar upp några fiskar från denna sjön egentligen.

Några år senare så cyklade jag med en av mina stora skolklasser i Dalstorp, från skolan och upp till mossen. Vi hade  understöd av minst en bil, vaktmästaren körde ut laxbitar i folie och halvkokta potatisar. Detta grillade vi sedan på den fina grillplatsen på Björnön. Även denna gång hade eleverna tillåtelse ( av mig) att ta fiskespö med. Detta var 1989 eller 1990. Det var en annan tid då, inte en massa kontrollnissar som styrde samhälle och skola... utan förnuftmänniskor som såg tillvaron  med lite mer  tillåtande ögon och som också litade på att andra människor visste vad förnuft, känsla och flexibilitet innebar.

 Idag gick det vita gäss på den lilla sjön. Det blåste riktigt ordentligt stundtals,  speciellt över öppen mosse och öppen sjö.

Längs vandringsleden finns tydliga och lättförståeliga informationstavlor uppsatta. En synnerligen tilltalade initiativ av Svenska naturskyddsföreningen.

 1949 inköpte Svenska Naturskyddsföreningen 2 286 hektar av det mest intressanta och centrala delarna av Komosse. Köpesumman, 40 000 kronor, fick man fram efter en landsomfattande insamling bland landets naturvänner.

Naturreservatet Komosse omfattar idag nästan 3000 hektar och ligger både i Västra Götalands län och Jönköpings län. 

Har inte vandrat på mossen på de senaste sex-åtta åren.  Under den tiden så har man byggt upp ett ordentligt vindskydd och ytterligare en grillplats på Björnön.

De här stenarna talar om att vi har kommit till gränsen mellan Västergötland och Småland. Tydligt förklarat på tillhörande infoskylt.

För drygt tio år sedan tog vi med våra amerikanska släktingar ut på mossen. De ville så gärna se en älg när de var i Sverige. Och tänk, just här, så såg vi två älgar ta sig fram över mossmaderna. En synnerligen lyckad utflykt för våra amerikanska gäster.

 Senaste gången vi vandrade på spångarna runt mossen, det var när vi bybor samlades på söndagar för att vandra. De flesta gånger så blev det en tvåtimmarsvandring  i vår bys omgivning, men någon gång per år så gjorde vi en längre resa... som t.ex. till Komosse. Det var en varm sommardag och vi passade på att bada i Trehörningen, en lite större sjö med en liten sandstrand, som finns nära parkeringsplatsen varifrån Björnöleden utgår.

Så småningom utökade vi våra resor, för inte alltför många år sedan vandrade vi i Tiveden... det var superhäftigt ... och något år senare på Hunneberg. Riktigt roligt.... numera så har vandringslusten sinat... eller också är det gruppgemenskapsvandringarna som har upphört..... Synd är det iallafall, det tycker jag...

 Klockljungen kommer före den "riktiga" ljungen....

.... och faktiskt kan den lilla blomman visa sig i så riklig mängd, att hela mossen tycks vara rosafärgad ... med inslag av gult. Svårt att visa på bild, men mycket vackert  i verkligheten.

Starr är en annan vanlig växt på mossen. Mest vanlig är flaskstarr, vilket detta inte är. Gammal tant glömmer, det stod på infoskylt vad det var för ett halvgräs.

 En fin vandring på mossen  blev det, fyra cacher hittades. Men hit ska man absolut kunna åka utan cachejakt, för här är så vackert. Rekommenderas till alla som klarar att gå på spång. Vällagd spång, tre spångar i bredd och så en del bänkar som viloplatser.

 Åkte vidare till Mulseryd, ca en halvmil från Björnöledsparkeringen.
Här hittade vi en cache vid ett brunvattnigt mini-Niagarafall. Tror att vattnet är extremt järnhaltigt. Lyfte på en sten som med all sannolikhet var en bit magnetit.
Här har tidigare funnits en kvarn. En spännade plats som vi aldrig kommit till om vi inte haft geocaching som en fritidssyssla.

 Fick åka runt den lilla sjön i Mulseryd för att hitta ytterligare en gömma.

 Cacheutläggaren ville visa den fina badplatsen. En badplats dit det inte fanns någon körväg. Man fick ta sig dit på stigar. Badplatsen var utrustad med brygga, gungor och grillplats. Verkligen ett smultronställe.

Det fanns många fritidshus kring den lilla sjön. Skulle också kunna tänka mig ett hus vid en sjö.... fast helst ett åretrunthus, så man fick anledning att även ha en stuga vid havet.
Vatten är intagande, männisor dras dit. Och jag gillar såväl insjö, hav, flod, tjärn som bäck. Där det finns vatten är naturen som vackrast.

Sista stoppet var en fotbollsplan "in the middle of nowhere" en bit från riksväg 26 - Nissastigen. Vallgårda hette den. C-E kom ihåg platsen från sin fotbollskarriär på sjuttiotalet. Här hade han spelat boll.
Några matcher i högre division kunde knappast komma i fråga här, mållinjen skulle med säkerhet inte bli godkänd.

I anslutning till fotbollsplanen låg dessa gamla stugor. Skulle gärna velat veta lite mer om dem.

En kul tur på ca tre och en halv timme. Åtta cacher hittade. Har målet att hitta 200 gömmor per år. Trettioen är det kvar under geocaching är nummer två. Det ska nog funka att hitta dem på några intressanta platser i vackra Västergötland, Småland eller Halland.