Nöjesweekend

 Igen!

Man kan definitivt undra vad det är för fel på mej, som far och flackar omkring för att få lyssna på sång och musik. Och en del komik. Ibland undrar jag själv. Vad är det jag är ute efter? Ja, det vet jag ju. Jag tycker att en konsert, musikal, revy, musikevenemang är det bästa jag vet. Har ju alltid varit den största musiknörden. ( Fast numera har jag inte mycket koll på vad som produceras. Har nog med åldern att göra) Intresset delar jag till stor del med maken. Och med döttrarna. Framförallt Johanna. Det är hon som ser till att jag kommer ut på en hel del tillsammans med henne. När jag frågar maken om han vill följa med på något, så säger han oftast ja. Ibland så är både man och dotter/döttrar  med på evenemangen. så det är nog inget större fel på mej. Musik i olika former är ett gemensamt intresse. Komiken, den är det väl bara vi båda gamlingar som uppskattar.

I fredags blev det musik och komik i Falkenberg, tillsammans med maken och 48 andra pensionärer från vårt PRO. Igår blev det musik i Växjö, tillsammans med Johanna, Konrad och Karl-Petter.

Falkenbergsrevyn, den har vi besökt av och till under många år. Sveriges bästa revy. Musik och sketcher varvat, som sig bör i en nummerrevy.  Jag är ju en sådan där tråkig människa som fnyser åt skämt "under bältet". Och fnyser åt folk som skrattar åt dem. Så visst fick jag fnysa några gånger även i fredags. Men det allra mesta håller sig på ok "Anna-Lena-nivå". Några av sketcherna bar riktigt, riktigt bra. Nästan så att jag skrattade. ( Jag hör inte till storskrattarnas skara. Jag ler, då jag blir road. Oftast)

Storheten med Falkenbergsrevyn, det är sångtexterna, sången och musiken. Samt imitationerna. Alla medverkande kan sjunga, Bra. Nästan alla spelar något eller några instrument. Man går från sketcher till att ta sitt instrument och utgöra orkester eller till ett sångnummer.  Sångtexterna är rappa, och det är i dem som mycket av årets händelser tas upp.

Man fixar det där med danssteg ganska så bra också.

En kavalkad av årets populäraste låtar och artister. Snabbt tempo. Kloren framför sin låt. Med text som handlar om det starka rengöringsmedlet. Sångtexterna skulle jag vilja ha på pränt. Man hinner inte uppfatta allt under låtens gång. 

En sketch där A-traktorn kommer i centrum.

Final uppklätt och glittrigt, som sig bör.

Sverige fyllde  500 år, 2023. En riktigt bra rocklåt, som nya killen från Gotland, levererade. Favoritnummer! Mannen på gitarren, Bertil Schough, har varit med i revyn i alla år. Multiinstrumentalist. En av hans döttrar heter Olivia Schough, och är landslagsspelare i fotboll.

Antikrundan. Anna Carlsson, också del av revyn sedan många år, är en suveränt bra imitatör. 

Scenografi och kostym är av högsta klass. Men det kan man kosta på sig, då man kör sex föreställningar per vecka ( två på fredag och lördag), från januari och en bit in i april.

Tänker att det måste finnas ganska många välsynkade människor bakom scenen, som ser till att kostymbyten sker på nolltid, och att prylarna som ska ut på scenen kommer in som de ska. 

Bra och tydligt ljud är ett plus och ett måste. Revypubliken består till stor del av pensionärer. Tror att den yngre generationen uppskattar standupkomik mer. En underhållningsform som jag har lite svårt för. Med några undantag. Ett av dem är Johan Glans. Claes Malmberg gillar jag också.

Från västkust till inland. Genrepet startade kl 14. Då jag åkte mot Värnamo vid halv elva, så var det glashalt första biten. Kändes otäckt, trots stor och stadig bil. Efter Gnosjö blev det bättre och sista delen av de sex milen bjöd på torr vägbana. 

Serverades tidig lunch i Värnamo, och sedan blev det ytterligare en sexmilaresa, som passagerare, till Vida Arena. Har ju fattat att "Mello" handlar om glitter och boor, men inte trodde jag att det skulle vara en massa sådant på genrepet också. Nu äger jag inget glittrigt alls, och har inte haft någon boa sedan jag själv stor på revyscen för ungefär trettio år sedan.  Killarna hade iaf fått lite färg i håret.  Och solglasögon på. Coola killar.  Var sin skylt med Cazzi Opeija hade också tillverkats.

Vi har varit på några tillställningar som haft väskförbud tidigare. Det har framgått på biljetten. Exempelvis hade konserthuset i Jönköping väskförbud, medan vare sig Göteborgsoperan eller Falkenbergs teater hade det samma.  

Vi parkerade ett par hundra meter från Vida Arena och lämnade ytterkläder i bilen. Var sin liten väska hade jag och Johanna. Och killarna hade vattenflaskor med... 

- Det är väskförbud! sa en vakt, en relativt ung kvinna, då vi kom fram till entren.  

Johanna påpekade att det hade inte framgått via biljetten.

- Men det är lag på det, fortsatte kvinnan. Man får läsa lagarna.

- Var ska vi göra av våra väskor? undrade jag. ( Hoppades på att det fanns ett inlämningsställe i garderoben) 

- Lägga dem i bilen eller slänga dom, sa kvinnan.

Oj, där jag gick jag i taket. Johanna också. Talade om för henne att vi förväntade oss ett trevligare bemötande och att hon skulle lägga av med den attityden. Kvinna fortsatte med lag-snacket och att hon inte alls hade attityd, bara meddelade fakta. 

 Inget att göra. Johanna tog sig fram och tillbaka till bilen med väskor, och vattenflaskor. För det fick man förstås heller inte ha med in på arenan.

På väg ut, så stod vakten inomhus och kollade med tämligen vänlig blick på alla som gick ut. När hon fick syn på mej ändrades hennes ansiktsuttryck. Till surgurka. Jag undanhöll vidare kommentar. Fanns ju ingen anledning att "reta" henne mer.... ( Även om det var lite lockande...)

Själva musikevenemanget då?

Ja, det är ju annorlunda mot att se det i TV.  Ljudet var dessutom riktigt dåligt. så det hördes inte mycket av av vad artisterna sjöng.  Musiken var hög. Kändes understundom inne i kroppen. Trode att det var hjärtflimmer. Av värsta sort. Eller att musiken skulle sätta igång detsamma. Flimmer alltså.

Jag tycker att artisterna gjorde bra framträdanden. Gillade alla utom Klaudy.  Gunilla Persson lät var bättre på arenan än i TV. Var mer ös i musik och röst.  Cazzi Opeja var bättre i Tv. Där hördes texten. 

Som vanligt gillar jag de låtar som blir sist i omröstningarna allra bäst. Gillade Kim Cesarions soullåt blev min favorit.

Kul att se alla kameramän som rör sig kring scenen och på scenen. Tror att det är män. Det måste krävas en hel del styrka att bära omkring på de stora kamerorna. Kul att se scenbyggena och scenarbetarna, som rengjorde scenen mellan varje bidrag. Förstår att dansarna kräver ett halkfritt underlag. Är f.ö. mest imponerad av dansarna. Vilket jobb de gör. Tycker, som vanligt, att sångartister får för mycket cred. När de är så beroende av musiker, kör och dansare för att ett framförande ska bli bra.

Programledare Berg gillar jag inte. Fast det är väl inte hon som skriver manus till mellansnacket. För det är under all kritik. Så otroligt dåligt. Och igår, då kompisar Gynning och Meltzer var inbjudna, blev det, om möjligt ännu sämre. 

Björn Gustavsson hade ändrat sin monolog till TV-framträdandet jämfört med genrepet. Han hade tagit bort den roligaste delen ( enligt mej) Tidsbrist kanske:

Då det fanns en scen bakom oss precis, hade jag möjlighet att studera bakdelarna på de tre programledarna. Bergs klänning var väldigt snygg. Meltzsers ben var extremt smala .Gynning var mycket mindre och kortare än vad jag  ( möjligen) föreställt mej.  

Konstaterade också att 60plussare Persson hade svårt att gå i trappor. ( Jo, jag har läst om hennes yrsel).Hon stod hjälplös kvar två trappor upp på sin lilla scen, efter framträdandet. Scenpersonal tog hand om henne. Konstaterade att hon hade både mormorsrumpa och mormorsmage under den glittriga klänningen.  ( Vet att det är dumma saker jag kollar på, men det är typiskt mej att kolla ovidkommande saker)

Mängder av folk i produktionen, förstås. Inte många av dem som får stå i centrum. Mängder av pengar som spenderas på scenografi och kläder, för såväl artister, programledare som dansare. Vilket stör mej en del. Återanvändning anbefalles.

Något överreklamerad, om jag får säga vad jag tycker. Vilket jag ju  oftast gör.

Berg hade hunnit få på löshår tills tv-sändningen.

Klara för Klingenströms nummer.  Killen med uppsatt här, sprang fram och tillbaka över scenen för att få till närbilder i fart. 

Inledningsnumret, Calleth you Commeth I, överssatt till Ringer du, kommer jag.  En hyllning till Växjösonen Salo. Utspelades alldeles bakom oss. Bra grej att att göra flera scener på den stora arenan.

Hade aldrig hört atlas om killen Kim Cesarion tidigare. Men gillade hans låt.

Gunilla Persson har fått hjälp att ta sig två trappor upp. Låten var trallvänlig. 

Gillade Cazzi, hennes dansare och låten.

Kul dagar! Nu får det bli vardag ett slag. 

Revy

Igår var vi på revy. Sveriges bästa revy, sägs det. Kan säkert vara det, för de är så otroligt proffsiga där i Falkenberg.
Falkenbergsrevyn har ett högt tempo, varierande nummer och roliga sketcher blandat med sketcher av mindre hög kvalitét. I några av sketcherna tyckte jag att slutet föll ganska mycket. En bra sketch ska ju ha en knorr på slutet!
Det allra bästa med Falkenbergsrevyn, det är deras musikalitet. Suveräna sång och musiknummer upptar sannolikt minst halva föreställningens tid, kanske mer.
De flesta av de uppträdande spelar olika instrument, någon av dem behärska fem-sex olika.

Så aktörerna blandar sina uppgifter, ibland är man musiker, ibland sångare, ibland  sketchskådespelare.

Snurrscen, digital scenografi och påkostade kläder gör revyn ännu bättre, ja, så mycket bättre kan det knappast bli. Skulle vara sketcherna då, men det är inte så lätt att få till det i nummer efter nummer

Så om ni har vägarna förbi Falkenberg, och det finns biljetter kvar: GACK  OCH BESKÅDA SPEKTAKLET! Jag lovar er några härligt underhållande timmar!

Där fick jag till ét! Borde nog söka jobb som recensent nu när jag ska bli pensionär.
Vore inte dumt att få åka runt och kolla Sveriges- iallafall södra Sveriges - lokala revyer.

Jag har varit recensent en kort period. När jag var ung, i de senare tonåren.
Hörde av mig till Borås Tidning och undrade om jag kunde får recensera film.
Det fick jag. En biljett till en bio, B-film oftast, och sedan en plats vid en skrivmaskin på kvällsredaktionen.
Man kände ju sig lite märkvärdig, där bland alla dem som hade mitt drömjobb - journalist. 

Antagligen skötte jag mig ganska bra då jag skrev om de smalare filmerna, för en kväll fick jag biljett till en ny Disneyfilm - tror att den heter  Janne Långbens olympiska spel.
Jag har aldrig varit någon älskare av tecknad film, och tyckte att filmen med de olika misslyckade långbenstävlingarna var töntig. En Disneyfilm får man inte skriva ner, speciellt som större tidningar hyllade den.

Så blev recensent/journalistsagan all.

Journalistskolan sökte jag till, kom till andra antagningen, men sedan var det stopp. Kanske för att jag aldrig fick stopp på den elektriska skrivmaskinen, den bara skrev och skrev utan att byta rad....

Nu tror jag att lärarjobbet passat mig nog så bra!

Revy har jag också spelat.
I Dalstorparevyn.  1988 - 1995 hade vår lilla bygdegårdsrevy sin glansperiod. Några år senare gick en i graven, då hade den överlevt sig själv.

Nu var jag ingen lysande stjärna på scenen, ej heller som sketchförfattare. Sångtexter och minimusikalsketcher, det var nog min grej. De blev bra . Sketcherna jag satte ihop blev oftast rätt dåliga, oftast bestod de av dåliga vitsar från någon skämttidning. Inget jag är stolt över idag.
'
Men det var en fruktansvärt rolig tid, de där revyåren. Vi började skriva i september - oktober, sen repade vi ett par månader för att spela fredagar-lördagar, kanske någon söndag under tre - fyra veckor.

Pensionärsrevy- kan det vara något? Ja, varför inte. Och sen kan jag recensera densamma....   ; )

Passade på att ta oss till havet en stund, då vi ändå begett oss de 10-12 milen smal och krokig väg  till Falkenberg.
Det var många som var  på vandring längs den smala remsan av sand mellan klitter och hav, denna blåsiga dag.
Det blåste kallt från norr, men det var härligt att se och höra havsvågorna kasta sig in mot stranden, med så mycket kraft så att de spottade fradga.

På vår normala "hav möter strand- plats", Östra stranden i Halmstad, så är klitterna/dynerna nästan bortspolade.

Längs Skrea strand så har vågorna inte lyckats göra så mycket skada, där är det riktiga sandvallar, precis som det var förr i Halmstad.

De gamla badstugorna står också kvar. Är säkert värda en hel del numera.
Så charmigt att komma till Skrea och uppleva nostalgi.

Bilen, som fanns på en gata nära teatern, den har betydligt fler år på nacken än denna tanten. Såg den köra iväg. Sakta och försiktigt gick det, men fram kom den.  Och så fin den var, åldern till trots.

Det var inte bara havet som skummade ystert.  Ätrans vatten hade fått upp farten, här under den gamla bron i centrala Falkenberg.

Och se, alldeles bredvid den bräddfulla floden, där hade påskliljorna börjat blomma. 02022020!
Måste vara  rekordtidigt!  Kändes både dåligt och bra. Dåligt i avseende "Ur led är tiden", bra i  avseende "Det går mot vår".

En rolig söndag blev det, en riktig revysöndag, där årets första semla och grillad lax från förnämliga Laxbutiken ingick i det varierade programmet.

Märkligt

Visst är det märkligt att igår så var klockan halv sex vid den här tiden.
Idag är den halv sju.
Förhoppningsvis så är det sista året som tiden gå ur led i slutet av mars.
Eller också blir det så att den blir ur led för alltid.
Är tveksam till vad jag egentligen vill ha; ständig normaltid eller ständig sommartid. Finns absoluta för och nackdelar med båda.
Ständig sommartid: Vilka fruktansvärt mörka morgnar det blir under ett par tre månader runt jul!
Men å andra sidan, de mörka eftermiddagarna blir mindre mörka.
Normaltid: ja, den levde jag ju med i 26 år. Den funkade ju alla de åren....

Spelar kanske inte så stor roll för mig, jag är ju gammal och snart pensionär, och då kan ju morgonen och kvällen komma när som helst. Eller...?

Märklig blomma det här. Julrosen som blommar vit från november och fram till våren. Så här års tycks de gamla blommorna blir solbrända, alldeles rosaröda. En otroligt vacker, längeblommande och tålig växt är den, den troget vinterblommande rabattblomman.

Märkligt att inte ha ätit hemma sedan i torsdags, trots att vi varit hemma varje dag . Åtminstone en stund.
I fredags var det otroligt god buffé på Glasets hus, i samband med det månatliga quizet. Det blev ingen vinst denna gång, vi stannade på 18 poäng av 19 möjliga. Börskraschen 1929 föll vi på. Det var värre för dem som drabbades då det begav sig.

Igår åt vi lunch på ett intressant hamburgerställe, Mandys i Älvsered. Ett Amerika a la 60-tal inspirerat ställe,, Hamburgaren var god, det tyckte även jag som normalt inte är så förtjust i de rätten.

Dagens lunch bestod av schnitzel på välrenommerade Limmared Värdshus, tillsammans med bror, svägerska och ett trevligt vän-par till dem.

Märkligt att resa längs Ätrans dalgång, nästan ända ner till dess mynning, och se hur det prunkade av lökväxter i trädgårdar och parker. Vi, som nästan bor i växtzon 5, är inte riktigt där än.

Märkligt att den sån och musikmässigt enastående bra revy,  Falkenbergsrevyn,  måste ha "buskisskämt" med i så många sketcher. Tanten gillar inte sån´t. Säkert fel på tanten, för det var många som storskrattade åt de "dåliga" skämten.
I stort var det en jättebra revy. Som sagt, deras musikframträdanden - och de är många- är otroligt bra. Liksom tempot i revyn. Den tredelade vridscenen hade stor betydelse för att man kunde hålla ett tempo, som nästan tog andan ur oss i publiken.

Märkligt att jag känner mig så pigg efter helgen som gått i ett tempo utan like. Och där jag dessutom vaknade efter sommartidsklockan i morse. I mitten på veckan var jag så trött att jag tyckte att jag lika gärna kunde börja dödstäda. Om jag orkat!
Skönt att det går på rätt håll, både med pigghet och årstider.

Inte lätt att få bröderna på samma bild.  Inte blev den så bra bilden, men sparar den ändå här i mitt märkliga album, det offentliga, det enda jag använder numera, om man undantar de tryckta julklappsböckerna.

På tisdag är det dags att träffa dem igen. Märkligt vad en vecka går snabbt!

Revyryckningar

- Rycker det i revynerven, undrade C-E på väg hem från Falkenberg.
Jo, det gjorde det nog, det var jag tvungen att medge. Visst gick tankarna tillbaka till de roliga revyåren med Dalstorpsrevyn, under tiden som jag njöt av ( mestadels) fulländad revykonst, presenterad av den erfarna och hyllade ensemblen i Falkenbergsrevyn.
1988 gjorde vi den första Dalstorpsrevyn, ett glatt gäng amatörer med stora ambitioner. Under de 7-8 år som vi höll på, så kom vi att utöka gruppen med mer eller mindre professionella musiker och goda sångare, vilket gjorde att vi gjorde några riktigt bra föreställningar under ett antal år.
Samtidigt var det slitigt... men oerhört roligt. I september-oktober var det dags att ta fram pennan eller skrivmaskinen.... och under de sista åren den lilla fina Mac-datorn, för att skriva manus. Vi köpte också in en del manus från professionella revy-författare. I oktober-november var det repetitioner en eller par gånger i veckan. Sömmerskor och kulissansvariga hade också bråda tider.
I början av januari, omkring den 10 jan, så var det premiär. Under de bästa åren, så körde vi sedan tre-fyra föreställningar per helg i tre-fyra helger.
Jag kommer fortfarande ihåg doften av smink, kläder och cigarettrök i den källarlokal, där våra loger var inrymda. Ja, det var tider det, tider som jag inte skulle velat vara utan, men som jag inser aldrig kommer igen.
Vem vill se pensionärsrevy????

 Varför vi slutade?
För egen del, så blev det för jobbigt att känna pressen att få till ett antal manus. Jag försökte, men de blev så dåliga. Antagligen försökte jag inte tillräckligt mycket..... Sen är de väl så att varje sak har sin tid, och revyn hade just den tid den hade. Tror att vi tappade en hel del publik också, Gällstadsrevyn var ny och fräsch och det var till den folk helst åkte.

Falkenbergsrevyn har många år på nacken och vad jag förstå, några hängivna och genommusikaliska frontfigurer. Man kör nummerrevy, vilket tilltalar mej mycket mer än att se en fars. Vartannat nummer var en sketch, vartannat nummer ett musik och sångframträdande. De sistnämnda var klart bäst... som t.ex ett nummer där man speglade förra årets viktigaste händelser genom ett medley av kända låtar, både nya och lite äldre. Att sjunga Magnus Ugglas texter till melodier av Evert Taube och tvärtom, och dessutom få till det som en minimusikal, det var också ett toppennummer. Och så gillade jag sketchen med den inbillade hästen... där skrattade jag nog mest av alla... inser att min humor är lite annorlunda.....
Rekommenderar verkligen alla som har tid, att åka till Falkenberg under någon av helgerna i mars, för så länge spelas den roliga revyn. Tror att den kommer på TV... TV4 också.... men det blir inte riktig samma sak som att sitta i de riktiga teaterfåtöljerna och skratta med den stora publiken.

Bilden ovan: Ljusteknikerna var upphängda precis under taket... vi undrade hur de kom upp och ner... för vi såg varken repstegar eller lianer.

Som jag skrev på söndagens FB-uppdatering: Samlar massor av "på väg att bli pensionär-poäng" genom att köpa  en bussresa med såväl mat ( god) som revybiljett.  Vi var bland de allra yngsta på bussen, där även kommunalrådet i Tranemo med fru, steg på bussen tillsammans med oss utmed riksväg 27. Så vi var i gott sällskap, även om det var åldersstiget. 

Till åren komna tycktes den allra, allra största delen av revypubliken vara. Lite konstigt, revy skulle väl kunna underhålla de flesta åldrar. Iallafall Falkenbergsrevyn!

Tre dagar med funna geocacher, om än bara 2 eller 3 per dag, fick jag dessutom till under månadens tre första dagar. Inte illa, tre dagar i rad!  Promenad i trakten av Limmared i lördags, en promenad på ett par km hann vi också med i Falkenberg mellan "middag" och revy... och så stannade jag återigen till i Limmared på väg från möte i Tranemo igår. Hoppas att det blir väder för en promenad på någon runda till helgen.... för nu är det härligt väder och då rycker det allt en del i burkletarnerven också.