Gömt... och kanske glömt.

 

Måste ju kolla vad tanten är i stånd till, så det fick bli en riktigt ( för mej iaf) långpromenad i dag. Lämnade asfaltsvägen så snabbt jag kunde, tung tants gamla kropp gillar inte att gå på stum asfalt.  När jag, via skogsvägen, kom förbi den gamla torpruinen, Håkes, så kom jag och tänka på hur mycket som både ligger gömt och glömt i våra skogar.

Grimsås som samhälle är bara drygt 100 år gammalt. 1902 drogs järnvägen förbi den plats, som då bestod av ett enda hus, "Fiåsatorp". Inom femtio år hade ett samhälle byggts upp längs järnvägen och dess station ( som togs ur bruk på 1970-talet). IKO, kabelfabriken, hade också  börjat anläggas på femtiotalet. Idag är det kommunens största arbetsplats, med mer än 500 anställda. Franska Nexans  är det som idag äger fabriken.

Förr fanns det många byar i trakten. Jag bor i en av dem. Moghults by.  Mellan byarna gick helt andra vägar än de som idag trafikeras. Jag valde den gamla byvägen, numera mest en stig, förbi det både glömda och gömda torpstället.

'

Byarna - och torpställena-  låg ganska högt över omgivningen.  Alldeles efter den gamla torpruinen har man utsikt över en sjö. Gömd inne i skogen. Bortglömd. Vet att, trots avsaknad av sand- strand, det badades i Trälebosjön så sent som på 1990-talet. 

Det finns ytterligare en sjö, bara någon km från Trälebosjön. Det kom jag på då jag gått rakt över landsvägen och in på byvägen till Gumpebo.  Kom ihåg att maken visade mig sjön, då vi var ute och cyklade, en gång för många år sedan. Hittade stigen in till sjön.... men den gick inte ända fram. Iddes inte ta mig igenom dem  täta granskogen ner till vattnet. Men jag kunde ana en vattenspegel mellan grenarna. Berättade för maken att jag varit nästan) framme vid Gumpebosjön, då jag kom hem.

- Finns det en sjö där, sa han.

En sjö som är gömd och glömd. I allafall av den som börjar bli lite glömsk....

Avvek från byvägen, in på en skogsväg. Fann att här har funnits många vägar.  Ytterligare en skogsvägskorsning, fanns längre fram. I byn Gumpebo finns numera enbart ett året-runt-bebott hus.

Absolut en lite glömd by, som en gång har varit ett nav mellan byarna i trakten. 

Hjärtat i halsgropen! En stängd grind. Betyder det att det redan finns boskap med horn ute? Nej, det kan det väl ändå inte göra. Gräset har precis satt igång att växa. När jag insett detta, fått ner hjärtat på sin  normala plats och vände mig om för att ta en bild på den gamla grinden; vad upptäckte jag då?

Jo, en gammal fin timrad lada.  Den hade jag helt missat i då jag fick syn på den stängda grinden,  och tunnelseendet satte in.

Passerade detta vackra gamla hus, i "centrala" Gumpebo.  Det är flyttat från den plats som fick mej att fundera på gömt och glömt, Håkes.  Står alldeles vid byvägen. Får den som vet bakgrunden att inse, hur trångt en torpfamilj var tvingad att bo, bara för hundra år sedan.

Fortsatte skogsvägen mot Spolabo. Lite tråkigt att man inte kan gömma byggnadsavfall bättre. Kanske är tänkt som vägfyllnad. Just nu behövs ingen sådan dock. Skogsvägen är i utmärkt skick.

Solen, som största delen av vandringstiden varit gömd bakom molnen, kom fram då jag passerade den högst levande byn Spolabo. Här finns allt från småbarn till  folk som är äldre än jag. Byn består av ett tiotal hus. Tog faktiskt bilden för att jag tyckte att de bulliga molnen såg så härliga ut.

8,2 km mättes rundan upp till . Tant orkar.... men tror att promenaderna under de närmaste dagarna blir lite kortare. Åldern känns genom att man känner sig stelare än vanligt, efter extra långa rundor.

Var ute  på en rätt rolig grej i onsdags. Guidade samhällets "ledighetskommitte" längs en historisk runda. Gjorde rundan med elever under de sista åren jag jobbade "på riktigt" . Nu ville gärna ett tjugotal intresserade åka med och få reda på lite mer vad som finns gömt ... och delvis glömt... i våra trakter. Runstenen vid Gölingstorp är väl synlig för dem som svänger av från länsvägen mot Dalstorp. Men man uppmärksammar den inte, vet inte att det är en tusen år gammal runsten, som sticker upp bakom gärdesgården.

Det finns mängder med minnesmärken från fornhistorisk tid i våra trakter. Speciellt i närheten av lite större vattendrag. Hällkistan vid Lagmanshagasjön, den är från yngre stenålder. 4-5000 år gammal. 

Bronsåldershögar finns det gott om, liksom treuddar och domarringar från järnåldern. 

Vid ringröset i Dalstorp fann vi gömd och glömd(?) nutidshistoria. Från ringröset, 23 m i dameter, okänt för de flesta, gick förr slalombacken "Tresvängen" ner.  Bakom en del sly gömdes aggregatet som drev släpliften... 

Det var väldigt roligt att känna uppskattning för tretimmarsrundan, på småvägar, till olika närbelägna minnesplatser. Uppskattning känns väldigt bra, även för en tant....

Min favorit bland de platser vi  stannade till  vid, den är inte från forntiden. Det är kyrkoruinen i Nittorps by. Kyrkan uppfördes på 1200-talet och var i bruk till 1847, då den ersattes av den kyrka som numera är "vår" hemkyrka, eller iaf hemkyrkogård.  Har tidigare skrivit hur mycket jag tycker om kyrkoruiner. Det är de mest andliga plaster jag vet.  

I kväll är det säsongens sista quiz, på Glasets hus i Limmared. Läste på hemsidan att det var fullbokat. Vet också att det lag som oftast slår oss, kommer att vara med i kväll. Känns gott! Efter två vinster ( av tre) under vårsäsongen, så vill jag inte vinna igen. Mitt mål med quizet, det är ju att komma på andra eller tredje plats. 

Dubbeltips

Hastigt och lustigt kom vi ut på en geocachingrunda idag.

Hade sedan länge på "att- göra -listan", ett besök på Carpe Diem i Od.  Det är många som tipsat om bokcafeet. Fast det heter inte Carpe Diem, visade det sig. Det heter Crea Diem. Skapa dagen.

Dagens blev egentligen skapad genom detta inlägg från bloggvännen walkaboutsweden. Bilderna från gravfältet tilltalade mig till den vida grad, att jag genast ville åka dit.

Kollade om det fanns några geocacher i närheten. En utflykt får dubbelt värde om man samtidigt kan leta upp lite "skattgömmor". Och visst fanns det geocacher. ( Det gör det nästan alltid).  Laddade ner ett antal i gps och så bar det iväg på tidig förmiddag.

Ibland hittar man inte geocacherna. Det gjorde vi inte på det första stället, vid Pjukastenen, en bit söder om Vårgårda. Ett drygt tvåhundraårigt minnesmärke över en hällkista var absolut av intresse att se ändå.

Kyrkor finns det gott om i Västergötland.
Många av kyrkorna i är riktigt gamla. som denna kyrka i ett samhälle som heter Siene - inte Seine , som jag först tyckte att det stod.... men ändå ett väldigt annorlunda svenskt ortsnamn.

En promenadrunda vill vi gärna få till, då vi åker iväg på en geocachingtur.
Hittade en runda i Lagmansholm, bara några kilometer sydväst om Vårgårda. En runda som inte var så lång, kanske tre kilometer med de avstickare från stigar och vägar som man behöver ta, för att finna de gömda små behållarna.

Det var en ok runda. Ingen direkt höjdare. Men vi fick iallafall dagens promenad på det sättet.

En dryg halvmil hade vi från promenadrundan till dagens första huvudmål, Lundskullens gravfält.

En sådan plats! Här kunde jag gått  i flera timmar.
Stensättningar, gravmonument från forntid,  av olika slag fanns det i mängd, uppe på kullen.

Hela kullen var täckt av blommande blåklockor. Har aldrig sett något liknande. Helt overkligt, och alldeles, alldeles fantastiskt.

Hällkistan är av modell större.  Tio meter lång.
Det fanns ytterligare en hällkista, som var ännu större,  en kilometer bort, längs E 20. Den hade också en geocache, men vi valde bort den. Kändes inte ok att parkera precis bredvid en europaväg....

Får eller getter? Gissar på får.  Får med horn...



En hjord av klövdjur betade på ängen nedanför gravfältet. Rofyllt!

Och så var det geocachen då. Den får man inte lägga alldeles intill fornminnena. Så den fanns nedanför den ljuvligt blåklocksbevuxna slänten.

Jag visste inte, kunde ju inte veta, att det finns platser där blåklockor kan färga ett jätteområde helt blått. Ännu blåare än blåsippsbått.

Och där nere, där rinner Nossan. Precis som namnet antyder, så slingrar den sig fram genom landskapet som ett gnistrande smycke.

Nossan är en av de få åar som rinner norrut. Den rinner upp i Borgstena, i norra delen av Borås kommun och slingrar sig sedan tio mil upp genom Västergötland och ut i Vänern.

Bara några hundra meter från Lundskullen, fann vi ett annat "smycke", ruinen av Härene gamla kyrka.

Genom portalen skymtas blåklockskullen, gravfältet, som vi just besökte.
Det var tänkt att kyrkan skulle ha uppförts där, men då man kört fram timmer för bygget, förflyttades det från gravfältet under nätterna. Man antog så att alla som var begravda på Lundskullen ville vara ifred och så uppfördes kyrkan här i stället.
Kyrkan byggdes  på 1200-talet, men förstördes på 1600-talet av danskarna.

Envisa västgötar byggde upp kyrkan igen, och denna gång av sten.

I nästan trehundra år, så användes denna kyrka med sina 200 platser, av folket i Södra Härene.
Som traditionen bjöd, så satt kvinnorna på vänster sida och männen på höger. Och längst fram satt herrskapsfolket.

1907 slog blixten ner i kyrkan, brand utbröt och enbart stenmurarna stod kvar.

En ny kyrka byggdes upp, några hundra meter från den gamla.

Södra Härene, det var verkligen en plats värd att besöka.

Tack för tips walkaboutsweden. Och tack för era professionella bilder, som verkligen inspirerar  att  besöka de platser som du visar på bloggen.

En  sen thaibuffélunch i Vårgårda smakade  bra.
Därefter var det dags att åka mot dagens andra mål, bokcaféet i Od.
Några kyrkcacher loggade vi längs vägen.  Många kyrkor var öppna. så vi passade på att kika in i de fina små kulturbyggnaderna.
Asklanda kyrka var den allra äldsta. Delar av den fanns kvar ända sedan medeltid.

En positiv överraskning. Vi passerade Gäsene mejeri, och där var ostaffären öppen. Passade på att köpa några ostar - och att leta upp en geocache i närheten ,

Crea Diem. Ett sådant fint litet hus. I glasverandan kan man sitta och fika om vädret är dåligt.
Idag passade det bäst att sitta vid något av alla utomhusborden.
Hembakat fika stod på menyn, och så kunde man förstås köpa böcker på bokcaféet.
Det fanns mest faktaböcker och en del barnböcker. Köpte ett litet bokpaket till de "stora" barnbarnen. Djurböcker lämpliga från tre år. Passade ju utmärkt!

Ett par stopp ytterligare blev det på hemvägen. Ods kyrka, det var också en gammal helgedom, med flera värdefulla inventarier. En Mariabild från 1500-talet och en nattvardsbägare som man fått från Karl XII, fanns att se i den öppna kyrkan.

Jag tycker att vi både skapade dagen och fångade den. Crea diem! Carpe diem!

Jäckande (h)järna

Vaknade klockan tjugo över åtta och förbannade min hjärna. Om en och en halv timme skulle två lasagner vara klara och jag redo att tillbringa en förmiddag bland gamla stenar och jordhögar. Tack vare den där saken som sitter inne i huvudet, och som så ofta förekommer mej, såväl vad det gäller dumma kommentarer som välvilliga idéer. För att försvara min signalsubstansdrivna synapsmaskin, så är det numera oftast välvilliga idéer som produceras. Men det är ju ändå jag som måste ta konsekvenserna av dessa.

Sveas sommardotterson med familj har tillbringat snart två veckor i Moghult. För några dagar sedan så träffade jag på dem när jag var ute och promenerade, och hjärnan bjöd in dem att komma till oss under helgen. Så långt gott och väl. Nästa dag träffade jag min kollega, Sveas dotter, och hon kom att prata om det tyska parets stora intresse i historiska lämningar. Hon berättade att Dirk och Monica, med sina båda döttrar, cyklat ända till Månstad för att titta på en runsten. Runstenen vid Gölingstorp ville de också se.

Varvid min ivrigt välvilliga hjärna kom på den goda idén att jag skulle ta med den lilla familjen på en rundtur bland olika minnesmärken från olika tider, som finns ivårt naboskap.

Vilket hjärnan med snabbhet överförde till tunga och stämband. Den fortsatte sedan..... -så kan de äta lunch hos oss sedan. Vill ni förresten också komma?

I skulle framföra inbjudan till sina tyska gäster, men tackade nej till lunch för egen del. Dagen därpå meddelade hon att Dirk och Monica gärna ville se på gamla gravar. Flickorna (3 och 5) skulle också följa med.

Så där stod jag med skägget i brevlådan, och kunde inte ta mig loss.

Jag tyckte att det hade varit skönt med lite söndagsledigt, men hjärnan talade om för mig att det man lovat det håller man. Går väl an för den säga, den som hela tiden ställer till det för mig.... Sen sitter den där mellan örona och flinar, medan jag får reda ut det hela....

Lasagnen blev klar, C-E fick instruktioner om kålsallad och gräddningstid och sen tog jag den röda bilen vars märke min hjärna aldrig kan lära sig stava till ( Peugeot ... tror den just nu) och hämtade den förväntansfulla familjen.

Nu har jag flera gånger konstaterat att min hjärna är mera förnuftig än vad jag är, för jag hade en jätterolig förmiddag. Vi passerade en välbibehållen milsten, tittade på en hällkista, åt blåbärsmuffins alldeles vid en hästhage vid Ljungsarps fina gamla kyrka, klättrade på ett bronsåldersröse, passerade ytterligare ett antal rösen, gick upp på ett ringröse, promenerade på en fält med vikinggravar ( i Dalstorp) och avslutade rundturen vid runstenen i Gölingstorp.

Aldrig har jag sett några vara så entusiastiska över att se en runsten, som mina tyska vänner.

De lyssnade och ställde frågor om allt de såg, och tyckte att det var lite synd att vi inte åkte fram till treudden i Jorstorp - för jag tyckte att det blev för jobbigt för flickorna att hoppa ut och in ur bilen.

Openstens medeltidsborg hade jag också planerat, men det hade vi inte tid och ork för. Det får bli nästa gång som de kommer, för kommer tillbaka till Moghult från storstaden Köln, det kommer de att göra. Och hjärnan min har redan lovat en ny resa... och jag är med på det.

Hjärnan gillar antagligen att försöka hitta de gamla tyska glosorna och uttryckssätten som finns lagrade långt därinne. För faktum är att när vi närmade oss slutet av resan, så var samtalsspråket lika mycket tyska som engelska.

Min hjärna bjöd mig på en tre trevliga timmar och ytterligare en timme där även C-E fick delta,

här hemma vid lunchbordet.

Ska försöka lära mig att inte ifrågasätta hjärnbesluten, för oftast är de bra och utvecklande. Men det händer förstås att det blir fel ord sadga också, och det är mindre roligt. Men man får ta det goda med det onda. För jag inser att jag skulle ha ganska tråkigt om inte den grå geleklumpen hade sitt synnerligt egna och oväntade sätt att fungera.

När den tyska familjen tackat för sig och C-E skjutsade hem dem, så kom jag att inse att de fått mig att se på min plats på jorden med andra ögon. Vilken massa intresant historia vi har runt omkring oss. Massor av minnesmärken, som de flesta inte känner till.

Flera gånger har jag tagit ( med föräldrars hjälp) med mig eleverna på en resa bland fornminnena. Eleverna är inte lika entusatiska som de vuxna ( även föräldrar tycker att rsan är intressant) men de lyssnar och lär sig och tar med både historisk kunskap och hembygdskunskap.

Nu är jag hindrat att göra denna resa, tack vare att man i skolledningen bestämt att förbjuda föräldrar att köra under skoltid.

I kommande läroplan står det en hel del om exkursioner i olika ämnen. Tre, fyra olika historiska exkursioner inom ett avstånd av två-tre mil, skulle jag kunna bjuda på om inte de ledande vore så förskräckligt rädda. Någon styrande i den gruppen måtte ha en hjärna som fungerar helt motsatt mot min. Hoppas att den nya läroplanen måste tvinga fram en lösning - fast det är inte helt säkert att man känner till vilka fantasiska möjligheter vi har här i vårt område.

Ett par timmar tillbringade vi sedan hos C-Es syster och familj. Hon hade hennes och C-Es moster och kusin med familj på besök. Trevligt att träffa dem en stund och se lilla Elsa, en för oss, alldeles ny halvårsgammal tjej, som tittade lite misstänksamt på mig. Men hon grät inte av förskräckelse, och det får jag vara glad för.

H bjöd på kladdkaka, som var himmelskt god, men som egentligen borde förbjudas. För jag tycker inte att det skulle vara tillåtet att servera något som innehåller 600 g blockchoklad, därtill en rejäl ranson smör ( fick inte veta hur mycket) och som serverades med äkta vispgrädde. Det är bara FÖR mycket.....

En timmes gräsklipparpromenad tog nog bara bort marginellt av antalet istoppade kalorier. Men ...vad spelar det för roll, när man redan stoppat i sig hundratusentals för många ... vilket kan ses i omkretsar och valkar ....Gott var det iallafall.. och en kul, kul dag blev det....Men det där med lugna ner tempot .... nä, idag blev det mer galopp än travtempo.