Ett sådant äventyr det blev.
En resa till Stockholm, och till det stora TV-huset! Tänk att femmornas deltagande i Retorikmatchen tog oss ända dit!
Kvalomgång ett, det handlade om varför vi skulle vara med i Retorikmatchen. Eleverna kom på att vi skulle lova att skänka hälften av vinstsumman på 10000 kr till Barncancerfonden.De skrev ett fantastiskt bra tal, nästan utan min hjälp. Det talet tog oss till kvalomgång nummer 2. Genom den kvalomgången, skulle tjugo kvarvarande lag reduceras till tio. ( Från början var det ca 150 lag anmälda till tävlingen)
Där gällde det att skriva ett förändringstal. Eleverna röstade fram att man ville tala för att få en järnvägsstation till Grimsås. Det föll sig ganska naturligt, att man ville få till något positivt för det lilla samhället som utarmats helt på serviceställen, under de senaste tio åren.
Det blev Skypemöte med Retorikmatchens jury, och efter några dagar, stod det klart att vi kommit med till slutaudition. Det var snabba ryck, två veckor efter beskedet om att vi var bland de tio utvalda, skulle vi vara på plats i Stockholm. Uppgiften var att skriva om förändringtalet så att det blev en version 2.0.
UR fixade allt åt oss. Tåg - det fick bli från Värnamo för att vi skulle kunna komma hem på tordagskvällen - övernattning på vandrarhem på Gärdet - tunnelbanebiljetter - och rikligt med mat och frukt på inspelningsdagen.
Slutaudition ( som kommer att gå i tv i två program i oktober) spelades in på torsdagen.
Jag, som verkligen trott på vårt tal, började få ganska så iskalla fötter då jag såg de andra lagen, och var de kom i från. Det fanns ju ingen tillnärmelsevis så liten skola som vår. Nä, här var det en dans med elever från Lund, Stockholm , Umeå, Helsingborg....och med flera lärare som varit med i TV-matcherna tidigare.
Men, som man från URs sida sa, då man gick igenom dagens schema: - Alla som kommit hit är superduktiga, alla som kommit till slutaudition är vinnare.
Många av inspelningarna gjordes med alla elever närvarande i "Greenroom". Det gröna rummet, det visade sig vara en av de tre större studiorna som fanns i URS lokaler.
Där fick vi vuxna, samt de reservelever som hörde till varje skola, vara med. I övrigt, så var det de två tävlande, en kille och en tjej från varje skola, som kallades från den ena studion till den andra.
Det var MYCKET väntan, väldigt mycket väntan.
Det var mycket intressant att se hur producenten styrde inspelningen helt. Programledaren är mer eller mindre en mänsklig robot. Producenten var lugn hela tiden,och peppade programledaren, då denne gång efter gång glömde sina repliker och då man fick göra mängder av omtagningar.
Att vara kameraman/ljudinspelare, det måste vara ett tungt jobb och det var helt tydligt ett kroppsligt krävande arbete, då (speciellt kameramannen) var tvungen att böja sig i de mest obekväma ställningar för att få till bra bilder.
Jag och reserven fick vara med på genrepet i studion, där man skulle hålla sitt tal för juryn.Där fanns det gigantiska kameror. Vi fick också gå genom kontrollrummet, där det fanns mängder av folk och monitorer som kommunicerade med kameramännen i studion.
Häftigt, häftigt att se!
När det var dags för tal inför jury och när det var dags att tillkännage resultatet, då fick vi vuxna ( och reserv eleven) inte vara med.
Någon av eleverna som var reserv, fick syn på en monitor i den korridor, där vi väntade, och satte på den, då man var mitt inne i inspelningen av avgörandet.
Det var en pina att se sina båda fina elever sitta kvar till slut, och vara två av de fyra elever som fick lämna rummet inför kamerorna. Barnplågeri på högsta nivå.
Det fanns åtta klasser som gjort ett bättre tal än vad vi fick till. Det är klart att vi alla vara besvikna för att vi inte gick vidare. Just då vi stod i de ganska så övergivna korridorerna i URs lokaler, så kändes det lite tufft.
Vad var det som gick fel? De båda eleverna var ju så bra i sitt framförande!
En kritik som det fått av juryn var att det var ett vuxental, fast i bra barntappning. En annan var att man inte tagit upp barnens perspektiv tillräckligt mycket i det en minut långa talet.
Jag kände mig som en stor bov, som lagt mig i utformningen ( inte innehållet) i talet för mycket. Men vi har ju inte jobbat så länge med retorik, och det är inget som jag är speciellt bra på. Så jag hade bara de grundläggande reglerna med i talen, då jag hjälpt dem med retoriska figurer.
Det kändes inte alls bra, då vi trötta och besvikna tog oss med tunnelbana till Stockholms central. Det var nästan så att jag övervägde att lämna mitt mer än fyrtioåriga yrkesliv på stående fot. Ja, inte genom att kasta mig framför tåget.... det är jag för feg för... men genom att säga upp mig snarast.
På hemresan, genom ett ljuvligt vackert försommarsverige, försvann mycket av besvikelsen. Vi hade ju för sjutton gubbar, fått komma till Stockholm och få uppleva en tv-inspelning. Och det finns minst 140 femteklassare som gör mindre bra bidrag än vårt. Plus att det finns MASSOR av klasser, som inte alls jobbat med retorik....
Jag skickade ett mail till alla föräldrar i klassen och berättade om utgången.
Alla i klassen var glada och nöjda då vi kom till skolan på fredagen. Kanske var det så att det var jag som mest besviken, trots att jag tagit förnuftet till fånga... jag ska inte säga upp mig, jag ska fortsätta med min härliga klass tills de lämnar sexan!
Vi kom så långt i tävlingen, som vi någonsin vågat hoppas. Lite blev det ju så, under tävlingens gång, att jag hoppades på att komma till TV-huset.
Alla elever i klassen har fått sig en dusch av retorik, och många använder sina nya förmågor då de gör sina redovisningar i skolan. Så bra det blev!
Vi fortsätter förstås att tillsammans vandra vidare i retorikens värld, för att förbereda eleverna för argumenterande tal och texter i det fortsatta livet. Det är verkligen en viktig kunskap att ha med sig.
Det är lite tråkigt att mitt bäst för datum är passerat, och att jag inte kommer att ha fler egna femmor. Men kanske, kanske kan jag få låna dem som går i trean och fyran nu, och försöka komma vidare från kvalomgång ett, ännu en gång.
Det är synd att inte fler fått upp ögonen för retorik, retorikmatchen. Det är lite struligt att hitta hur man anmäler sig. Det gör man via URs hemsida, ganska så direkt efter jul, det år som eleverna går i femman. De åtta klasser som gått vidare, de tävlar vidare i sexan.
En kul upplevelse, en intressant insyn i TV-världen, en tågresa genom ett otroligt vackert Sverige, en litet äventyr tillsammans med tre härliga elever och två lika härliga mammor till två av barnen, blev det.
Inte behöver jag ta åt mig "misslyckandet"....eller jo, lite gör jag allt det. Men en gammal tantlärare från vischan, hon är kan nog inte vara så slipad i argumenterande och vältalighet som de som kommer från en helt annan social miljö, eller kanske har vältaligheten som specialintresse.
