Förskonad

 Har varit förskonad från allvarliga förkylningar, värk och onda kroppsdelar. 

Ja, ryggen, den har väl varit som den varit- men man vänjer sig vid att ha ont en stund, om det snabbt går över vid vila. Man glömmer också snabbt de besvärliga perioderna, då när kiropraktor, naprapat, fysioterapeut och/eller läkare varit inkopplad.

Sedan ett par veckor tillbaka har det ena knät varit lite elakt. Stelt , lite ont, lite värk på natten. 

Tog kontakt med Joint Academy, fysioterapeuter på nätet. När det andra knäet krånglade för ett par år sedan, så fick jag dagliga övningar från dem , och blev ganska snabbt bättre och bra. 

Sist jag hade kontakt med Joint Academy, så fick man betala patientavgift. Denna gång var det gratis, regionen står för alla kostnader. 

Idag var vi bjudna till bror och svägerska, numera boende i barndomshemmet, på lunch. 

Jag vill gärna gå en promenad när jag är i "hemmatrakterna" och svägerskan och jag bestämde oss för att ta en runda. 

Jag har varit ute och gått varje dag under veckan, så det skulle nog funka trots att knäet inte är helt samarbetsvilligt. 

Backgården heter gården som jag kommer ifrån. Den gör skäl för sitt namn. Vår promenad började i nerförsbacke. Kände att det inte alls gjorde gott i knäet. När vi kommit en och en halv kilometer, och det återigen blev nedförsbacke, så gjorde det riktigt, riktigt ont.  Kändes som om jag skulle behöva ringa efter biltransport. 

Vi beslöt oss för att vända och gå backe upp. Det onda blev mycket bättre, men jag haltade säkert en kilometer. Bestämde oss ändå för rundan kring blåsippshagarna, och faktum är att det blev bättre och bättre. 

Blåsippshagarna var nu förvandlade till vitsippshagar, och vid bäcken regerade svalörten.

Så vackert!

Så det blev en bra promenad, på närmare en halvmil, trots smärta som låg en bra bit över fem på tiogradsskalan, en liten stund.

Jag har mindre ont nu än på flera dagar, men svullnaden i knävecket, "bakercystan" är rätt ordentlig.

Ska ta kontakt med kiropraktor eller läkare i morgon- tror faktiskt kiropraktor gör bäst jobb, då det sannolikt är fråga om en felbelastningsskada.

Lite bekymrad blir man ändå. Även om jag haft småskavanker i massor, så har jag nästan alltid kunnat göra mina dagliga vandringar. Tänk om jag inte längre kan det, utan att få så ont som jag fick idag. 

Samtidigt så får jag vara tacksam för att jag varit förskonad från större problem vad det gäller det kroppsliga. Tacksam för att jag kunnat röra mig ganska obehindrat, åldern och storvuxenhet till trots, i alla år. Och dessutom kunnat sova gott på nätterna, utan värk eller andra besvär.

Tog en cykelrunda i veckan. Cykla funkade jättebra, så jag får väl ta dagliga cykelrundor i sommar...

Bror bjöd på wok, tillagad på den tämligen nyinköpta murikan, ovanpå grillen.

Supergott! 

Så visst blev  det en fin dag, men lite svårt har jag allt att släppa hur ont det gjorde i knät!

Vilket ju visar att svår smärta, det är något som jag hittills blivit förskonad ifrån.

Hofsnäs

 

Vackraste vitsippsvåren vandrade jag genom i eftermiddag.

Maken hade sin, eventuellt dödsdömda, van på undersökning i Borås. Inget fel att hittats, trots att man på Peugot-verkstaden undersökt den halvgamla bilen på alla upptänkliga sätt. Men bilbesiktningsfolket lär antagligen inte bli nöjda, eftersom bilen släpper ut för mycket icke godkända avgaser. 

Ett sista halmstrå finns att ta till, och funkar inte det, så blir det väl skroten...  

Nu handlar det bara om en bil, så det kunde vara väldigt mycket värre. 

Bilen, i sitt ohälsosamma skick, skulle hämtas idag. Alltså behövde jag skjutsa maken, de sex milen till närmaste Peugot-verkstad, den i Borås. Tills för några år sedan, sa hade vi såväl Peugot-försäljare som verkstad i Grimsås. När den firman gick i konkurs, så fanns, tills för några veckor sedan, märkesverkstad i Värnamo. Enkelt att lämna bilen där, när vi ändå åker dit varje tisdag....Men det blev konkurs där också.  

När bilhandeln i Grimsås försvann, så bytte vi "familjebilen" till en Toyota, en hybrid. Trivs otroligt bra med den, och förstår att de japanska bilarna tar över mer och mer av den europeiska marknaden. Men extrabilen, vanen, det är fortfarande en Peugot.  Egentligen behöver vi inte två bilar längre... maken får anpassa sina ärenden efter min enda arbetsdag. Eller  skjutsa mig... eller att jag cyklar....

När jag ändå var ute med bilen, så kände jag för att "göra" något med utflykten. 

Det blev en sväng fram till Hofsnäs. 

Hofsnäs är ett naturskönt område i vår kommun, Tranemo, men det tillhör faktisk Borås kommun.  De köpte området för ganska så många år sedan. 

Hofsnäs är en gammal herrgård, en av dem som fanns med i Birgit Th Sparres " Gårdarna runt sjön".  Sjön, det är Åsunden. Ett vanligt namn på en svensk sjö. Denna Åsunden sträcker sig från Ulricehamn och söderut till området kring Hofsnäs. Sjön ingår i Ätrans vattensystem.

Numera är Hofsnäs ett rekreationsområde. Här finns en bra restaurang, och ett par handelsbodar- för småskaligt tillverkad mat och för hemslöjd. Samt badplats och uthyrning av ekor och kanoter. 

Det är ett mycket populärt utflyktsmål för såväl boråsare som för oss som bor i trakten av Tranemo.

Fyra-fem olika vandringsleder finns det. Jag tog trekilometaren. Otroligt, otroligt vacker med sina hav av vitsippor. 

För några veckor sedan så fanns det blåsippor, men dock inte i samma mängd de helt underbara vackra vita mattorna av vitsippor.

Under vintern har man byggt ett fågeltorn. Naturligtvis var jag bara "tvungen" att klättra upp för trappan.

Det var dåligt med fåglar inom synhåll. Två kanotister fick utgöra blickfånget. De tycks hålla rak kurs mot Torpa stenhus, fjortonhundratalsslottet, som också drar mängder av besökare till området. 

Man håller markerna öppna med kreatur. Detta år var det många större nötkreatur som betade i den mest gräsbevuxna hagen. Andra år har det varit highland cattels och /eller ponnyer.

Träffade några bekanta där på stigen. Aldrig har det väl varit trevligare att träffa folk som man kan prata med en liten stund, än i dessa tider. 

Hade tänkt mig en kopp kaffe i restaurangen/ caféet innan hemfärd, men det visade sig ha stängt precis när jag kom tillbaka till herrgårdsbyggnaden, strax efter klockan 16. 

Lika bra det, tänkte jag, för det hade funnits risk för att det blivit något onyttigt till kaffet. Det brukar finnas väldigt mycket gott och gräddigt att välja bland i kondisdisken.

Något bakelsefrosseri blev det inte, men ett absolut frosseri i vackerhet och vitsippor!

Skillnad

 

Vikarierade i min "vanliga" skola idag. 

Vilken skillnad!

För ett år sedan, ganska exakt, så packade vi ner allt som skulle bevaras och flyttade över elever och material- och personal, förstås- till inhyrda baracker. 

Hela den gamla "mellanstadiebyggnaden" från tidigt sjuttiotal blåstes ur. Enbart ytterväggar och bärande väggar fick vara kvar. Ur den gamla byggnaden så har en ny skola byggts upp.

En vinkel, med ett par klassrum har byggts till. 

Från och med i måndags, så huserar alla skolans ca 65 elever i den nya, fräscha, rymliga och ljusa byggnaden.

Även fritids lokaler är inrymda i byggnaden. 

Paviljongerna har idag förvandlats till matsal. Dessutom finns lokal för slöjd kvar,

I oktober ska allt stå klart, ny matsal med större tillagningskök, samt en stor sal för slöjd, bild och no ska byggas i den gamla matsal och slöjd delen. Och den allra äldsta byggnaden, från femtiotal, den ska rivas. 

Jättekul att få möjlighet att komma till skolan idag och få se skillnaden.

I går var det sedvanlig mormorstisdag. ( och morfarstisdag förstås...)

Karl- Petter och jag gick, som vanligt, på förmiddagspromenad med tupplursinlag för pojken. 

Den här vitsippsbevuxna skogsvägen passerades. Så vackert!

Dagens "hemmavid-promenad" blev av kortare slag. 26 grader varmt i eftermiddag. Skillnad mot för en vecka sedan. Man är definitivt inte van vid värmen ännu!

Jag slogs av skillnad på dagens skogsväg och gårdagens. Hur tusan tänker man, då man gallrar i skogen och sedan slänger alla grenar på det som en gång var en fin och lättillgänglig skogsväg.  Inte alls, tror jag!

Köpte en flaska rosévin, då jag besökte systemet i lördags.  Bara för att ha en ljummen försommarkväll.

Idag var en sådan kväll och jag tyckte att det passade med ett glas på altanen.

Bara att konstatera, det är skillnad på rosévin ( som jag dessutom inte vet något om vad det gäller sort och smak) och favoriten, ett gott rödvin. Ett bra vitvin slår också rosévinet med hästlängder. Hade glömt att jag egentligen inte gillar den blaskiga söta drycken.

Nu har väl det också en fördel, för en gångs skull, så kommer en flaska vin att räcka länge. Kanske längre än en box med Lindemans goda röda.

Odla

 

Att odla är populärt, ja,  mera trendigt än någonsin förr.

Som lantis, så har jag alltid odlat. Med varierande resultat. Därför att jag gjort som min mamma och mormor gjorde, då de odlade i sina grönsaksland. Idag vet jag att det finns många finesser att ta till, om man känner för det. MEN... nej, jag gör som jag brukar. Lite grönsaker och en hel del snittblommor ska vi nog kunna få, bara vädret blir ok.l 

Vilken dag det blev! I och för sig förannonserat i väderleksprognoserna, men ändå, helt underbart när det kommer värme, efter en lång och kall vår.

Så idag blev det till att ta sig an säsongens utomhusodling.

Sallad, dill, persilja i pallkragarna. Lök, morötter, rädisor och en hel del snittblommor på frilandet. 

Köpte morötter på såband i år igen. Tacksamt att slippa gallra så mycket, speciellt som jag är urdålig på det. Inte vill man slänga bort en massa fina plantor! Konsekvensen av det blir att man för små morötter som kramar om varann, i brist på livsrum.

Våren är sen i år. Inne i lilla växthuset, eller drivhuset som experterna kallar det lilla platshuset, så har de försådda  blomplantorna bara precis kommit upp. Normalt så brukar det vara stora plantor så här års. Sådde lite sallad och dill i ett hörn, och de har inte alls kommit i gång. Förrän idag. Lite värme var vad som behövdes

Sådde vintersallad i ett par av de pallkragar som under sommaren härbärgerar gurka och tomater. Sådde i oktober och trodde att det skulle gå att skörda sallad under vintern. Men det gjorde det inte, det kom bara upp små hjärtblad. Men under våren så har vi kunnat hämta sallad i växthuset, ända sedan  påsk.  Snart är vintersalladen för gammal och går i blom. Helt ok, för om ett par veckor, så är det dags för tomat och gurka att ta dess plats.

I rabatterna grönskar det alltmer. Kirskålen och jag har som vanligt vår vårliga kamp. Det brukar sluta oavgjort. Att få bort ogräset, det är omöjligt, men det går att hålla det i schack. 

Det var många humlor ute idag. Man blir så glad när man ser de ludna pollinatörerna.  Utan humlor, bin, fjärilar och andra småkryp, så funkar inte naturens kretslopp. Det kommer den ena larmrapporten efter den andra, om att humlor och bin försvinner,  och visst blir man bekymrad. Idag  kände jag mig rent upprymd, med tanke på alla humlor som letade nektar i lungörten.

Scillan, på norrsidan av huset, lockade till sig nässelfjärilar, 

Scillans blomningstid är sannolikt förbi i många delar av vårt land. Men vi bor i växtzon 5, trots att vi  bor så långt söderut som på 57 breddgraden. ( Stockholm ligger på 60, tror jag) Men det är väl höjden över havet, som gör att vi har samma växtzon som en stor del av nordligaste Sveriges kustland.

Tänkte först inte ta med bilden, då fjärilen är suddig... men den funkar rätt bra ändå...

Noterade att citronfjärilen sökte sig till blommor i den egna färgen. Vilket bra kamouflage!

Antagligen extra bra då både sädesärlan och den svartvita flugsnapparen också uppehöll sig i trädgården.

Gräset blev klippt för första gången i år, denna härliga dag. Jag svor inombords över det tunga åbäket, och förbannade den som köpte en vanlig gräsklippare i stället för en robot, då det gamla gräsklipparen lade  av i höstas. 

Så här efteråt, kan jag se timman med åbäket det som bra träning!

Palettblad är också trendiga. Jag vet inte vilket algoritm som gjorde att det kom upp en annons på FB, om att köpa frö till de fina bladväxter, någon gång i vintras.  En bra uträknad algoritm var det iallafall, Jag skickade efter två fröpåsar, till ett pris av ca 100 kronor sammanlagt. 

Jag blev mäkta förvånad då de kom, bara någon dag efter att jag klickat hem den.

Men var fanns fröna? De var så små, så att de knappast syntes. Fick titta noga då jag pillade ner dem i några krukor jord. De grodde snabbt, och idag planterade jag om tio av fjorton plantor för tredje gången. Nu anser jag att de fått sin slutliga kruka, och  fick av den anledningen också var sin ytterkruka.  Den lilla plantan  längst upp till vänster har tre "syskon". Den typen av planta, som ska bli helröd så småningom, växer tydligen inte alls lika snabbt som de plantor som kommer från den "mixade" fröpåsen.

 En härlig dag blev det. Mycket blev gjort. Hann ändå sitta på altanen någon timme, njuta av sol och vind och av humlesurr.  Den trötte gamle katten, han njöt han också.  

I morgon blir det lite sämre väder sägs det, men vad gör det, försommaren är absolut på gång.

Och i kväll väljer jag att inte tänka på odlingens nackdelar- ogräsrensandet......

Utflykt

 

Visst har man en struktur på sin tillvaro, även som pensionär. Mormorstisdag och jobbartorsdag är ryggraden. Lite utvikningar från "inte-göra-mycket- mera -än- ta -promenad" blir det under en del av de övriga veckodagarna, och roligast är de utvikningar- utflykter - som blir lite sporadiska.

I onsdags blev det en helt oplanerad tur till Halmstad. Maken hade hört att det varit  5 minusgrader där, veckan innan, och jag bara kände att vi måste ner och kolla så att vattenrören inte  frusit sönder.  Det hade de inte. Regnet var ständigt närvarande under de få timmar vi tillbringade vid Östra Stranden- men  det var ändå en kul utflykt.

Idag fyller äldsta dottern år. Planerade att åka till Ulås för att fira, då vi träffades i tisdags. Konrad tyckte att vi skulle beställa prinsesstårta, och så fick det bli. 

I morse skickade dottern ett meddelande om att Konrad var lite rosslig i halsen. Ville vi komma ändå? Tårtan var beställd och lördagen var tänkt som "firardag", så det blev så att jag beslöt mig för att åka medan maken stannade hemma. 

Vi kunde ju ses en stund utomhus, om inte annat.

Egentid är nog så viktigt, det inser jag efter dagens utflykt. 

Nu visade Konrad inga andra förkylningssymptom mer än lite grötigare röst, så jag åt både lunch och tårta inomhus. 

F.ö. har jag själv varit lite rostig i rören under några dagar. Det rostiga försvann helt när jag kom till Ulås, men har kommit tillbaka här hemma, så jag tror helt och fullt på pollen. Rethosta och nysningar!

I Ulås, en halvmil utanför Värnamo, har våren kommit mycket längre än här hos oss, sex mil i nordostlig riktning.

SÅ mycket vitsippor det fanns överallt! Vita, doftande mattor. Hassel och björk var på gång att slå ut. Solen sken, även om det var lite kylslaget.

En  promenad till de nyligen utsläppta korna, det  är populärt hos både barnbarn och mormor. Och födelsedagsfirande mamman. 

Kor är det väl inte riktigt än, det är väl ungdjur. Tycker att bilden av kreatur och grönt gräs är så vacker. Ännu bättre blir det när lövträden grönskar.

Karl-Petter är en hejare på sparkcykel.

 Och Konrad kommer att lära sig cykla inom kort.  

Så snabbt de lär sig, de små. Bra att kunna ta sig fram för ( nästan) egen maskin! 

Sa hej då och ses på tisdag, vid tretiden. 

Vilken väg skulle jag ta hem? Jag måste bara hitta på något, nu när jag hade tiden - och bilen - för mig själv,

Stannade till vid den så ofta besökta bokskogen och njöt av vitsippsmattan.

Fick idén att svänga ner mot badplatsen vid Hindsen. 

Där kunde det ju finnas mer vackerhet, och vatten i sig, det är ju så fint, när solen skiner.

Ett stort område med pestskråp var det första som mötte mej. 

En inte alls ovanlig växt, men växer bara på vissa platser, så det är inte så ofta man stöter på den.  Blommorna kommer före bladen, precis som på tussilago.  Framåt sommaren så ser man de stora bladen, som är förvillande lika rabarberblad.

Parkerade på badplatsens stora välordnade parkering. 

Inte en bil där.

Men fullt med vitsippor överallt. Otroliga mattor, men tyvärr lite för mycket aspsly. Här borde man sätta skolungdom att köra med röjsåg i sommar!

Såväl brygga som handikappramp var på plats vid badplatsen. Det var dock inte ett dugg inbjudande att hoppa i ännu. Men den tiden kommer snart- bara det kyliga vädret försvinner, så ska det få bli ett dopp.

Hindsen heter sjön. 

Det finns ett antal sjöar i trakten av Värnamo. 

Jag inbillar mig att de alla är rester av den stora sjön Bolmen, en sjö som täckte en stor del av västra Småland då istiden gick mot sitt slut. Numera är Bolmen en finfin fiskesjö, samt vattentäkt för en stor del av Skåne.

Kunde bara  inte motstå stigen, omgärdad av vitsippor, som tog mig ända ut till spetsen på Näsudden.

När Johanna och Martin skulle flytta till Ulås, så var jag och Claes-erik på upptäcktsfärd i området, med målet att leta upp de geocacher som finns/fanns.

Kommer ihåg att jag tyckte att det var långt från parkeringen ut till udden, då för snart fem år sedan.

Idag var jag snabbt längst ute på udden. Så konstigt, att man upplever samma sträcka så olika. vid olika tillfällen.

Hittade inte geocachen längst ute på udden för fem år sedan. 

Tänkte att jag kunde kolla idag. Hittade den inte nu heller.....

Tänkte i stället; Hur kul är det egentligen att gå och leta efter gömda burkar bland stockar och stenar?

Konstigt, att det som för fem- sex år sedan var det roligaste jag visste, idag känns ganska ointressant. 

Gott att man kan ändra sig, också förstås!

Vore kul att hitta något nytt intresse bara.  Någon som har ett bra förslag på fritidssysselsättning ute i naturen?  Inte springa, det klarar jag inte längre... det ska vara något där man tar sig fram i lagom takt, och samtidigt njuter av naturen.

Kul i alla fall med lite egentid. Jag tycker att jag förvaltade den tiden väl, då jag verkligen njöt av de doftande vita mattorna. 

Post

 

Är ingen utmaningsperson - eller en sådan som bloggar i återkommande veckoteman.

Men jag tycker ändå att det är lite kul att läsa svar på "Fredagsfrågor" och se bilder och höra tankar i "ordutmaningen". Allt som oftast kommer det lite egna tankar utifrån ord och frågor, tankar som jag har svårt att låta bli att formulera i kommentarerna. 

Igår fanns det ett ord som satte igång tankarna lite extra, ett ord som gör att tankarna fortfarande mal och plockar fram det ena minnet efter det andra. Ganska underhållande, faktiskt, då det ena minnet efter det andra poppar upp.

Det triggande ordet var post, och det kom mig genast att tänka på all den post som jag skickade och som jag fick under min barndom och tidiga ungdom.  Vi var nog många som hade brevvänner på sextio-sjuttiotal. Jag hade mängder av brevvänner och än så länge har hjärnan bara levererat minnen av dem som gjorde störst avtryck. 

Antagligen var det min mamma som tyckte att brevvänner, det skulle tösen ha. För det hade hon haft som ung, och det hade hon goda erfarenheter utav. 

I veckotidningarna fanns det ofta speciella barn och ungdomssidor, och där kunde man både annonsera efter brevvänner och skicka brev till dem som sökte detsamma.  

Min första brevvän hette Elisabeth, och kom från Göteborg. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon såg ut, för naturligtvis så skickade man foton på varann redan i början av bekantskapen.

En annan tidig brevvän hette Lise och bodde i Trysil. Hennes foto visade en mörk tjej som satt på en snöig farstutrappa och kramade om en hund.  Det var kul att läsa de norska orden, och inse att det var inte så stor skillnad på våra språk.

Från nordligaste delen av Sverige kom det brev från Kennet. På hans svartvita bild, fanns hans cykel med.

Som jag kommer ihåg det, så hade man dessa brevvänner under några år och sedan dog bekantskapen ut, Men många brev blev det, då det var som mest intensivt.

En del brevvänner fick jag genom att jag besvarade annonser som fanns i farmors Allers och andra fick jag genom att sätta i en egen annons i samma tidning. 

En  tjej; Angelica, brevväxlade jag med  då jag var femton år.  Hon bodde utanför Stockholm.. I ett brev berättade hon att hon hade träffat en man i trettioårsåldern. Förskräckligt gammalt, förskräckligt konstigt, tyckte den här lantisen, som svärmade för killar i egna åldern. Efter ett tag berättade Angelica att hon var gravid, att hon skulle ha barn innan hon fyllt sexton.

Jag blev så chockad över detta att jag aldrig skickade något mer brev till henne!

Visst hade jag mina egna romanser via post.

Den förste hette Jan-Erik och bodde i Göteborg.

Jag gick första året på gymnasiet, då när korrespondensen var som tätast.

Killen ville gärna träffa mig, och vi bestämde att vi skulle träffas i Borås efter det att skolan slutat för dagen och tills dess sista tåget mot Ulricehamn avgick.

När dagen kom, så fick jag kalla fötter och smög i väg till ordinarie tåg hem. Jag hade delat min hemlighet med min kompis, och hon tog saken i egna händer och hämtade killen till mig där jag satt på tåget. Så det var bara att gå av tåget, och sedan satt vi och pratade i centralstationens café under några timmar. 

Han var jättetrevlig, men jag kände mig ändå obekväm. Det dröjde tills jag besvarade hans fina brev... och någon mer träff blev det aldrig.

En senare brevromans krossade nästan mitt hjärta. 

Det hände under min "religiösa" period. Tror att det var i tvåan på gymnasiet.

Jag brevväxlade, med dagligt vändande post, med en kille från Malmö. Kommer inte ihåg hans namn, men han bör ha varit ett par år äldre än jag.  Jag blev störtförälskad i det han skrev, och så var han också väldigt mycket kristen. 

Så kom ett brev där han berättade att han träffat en tjej, de hade förlovat sig efter bara ett par dagar och nu skulle de gifta sig inom den närmaste månaden. Det var väl så de "religiösa", de frikyrkliga,  gjorde.

Gud, så jag grät! Min mormor levde fortfarande, det var ett av hennes sista år, och både hon och mamma försökte förgäves trösta mig. 

Mitt hjärta var krossat i flera veckor- och min religiösa period tog snabbt slut.

Inte var jag ett dugg bättre, året efter. 

Då var det Arne från Hässleholm som var min brevvän.

( Här kan man ju tycka, att en tjej som just fyllt arton skulle kunna vara ute i svängen i stället för att sitta hemma och skriva brev, men det var inte så enkelt för en lantis. Det tog mig ett halvår att få körkort, och då jag inte hade några vänner i byn, och då mina skolkompisar redan hade fast sällskap, och då jag aldrig fick skjuts någonstans av min far, så var jag ganska så isolerad... När jag fått körkort och hade egen bil, som min då avlidna mormor sparat ihop till åt mig, då började "utelivet". )

Precis som vid tidigare "brevromanser" så  var det ett flitigt skrivande. Vi skrev säkert ett par brev i veckan, till varann. Alla killar som jag haft täta brevväxlingar med, har varit mycket goda skrivare och skrev långa och innehållsrika brev. Det var nog en förutsättning, för att det skulle "fungera".

Efter några månaders "bekantskap, så skrev den ett år äldre Arne att han fått jobb och lägenhet i Borås. För att komma närmre mej, så att vi kunde träffas på riktigt. Snacka om iskalla fötter. Detta var samma sommar som jag fått min frihet och smak på livet, via körkortet och den gamla Folkvagnen. Jag ville minst av allt binda mig vid en kille som jag egentligen inte kände.

När jag skrev det svaret till honom, så fick jag ett svar i ett svartmålat kuvert. 

Naturligtvis kände jag mig som en bov! 

Och efter Arne, så var det slut på alla brevromanser.

Den brevvän som jag haft längst, det är Britt från Iggesund. 

Vi blev vänner någon gång under högstadietiden. 

Brevväxlingen mellan oss var intensiv och innehöll allt det som tjejkompisar snackar om.

Vi träffades några gånger. En gång var hon och hennes pojkvän hemma hos mig i Rångedala, en annan gång träffade jag och Claes-Erik henne, i samband med att vi var på semesterresa på Gran Canaria.

Efter hand, så blev det längre och längre mellan breven, men julkort och vykort skickade vi alltid till varann. Samt något brev varje år, så man hade lite koll på varandras liv.

Det hade säkert gått ett år sedan senaste brevet, då jag en försommardag 2010 skickade ett brev till henne och frågade om hon kunde tipsa om några bra ställen att besöka, då vi planerade att resa norrut under semestern.  Kanske något i trakten av Umeå. Jag visste att Britt och hennes man hade ett sommarhus där, och att hennes mamma härstammade från Sikeå.

Några dagar efter att jag skickat brevet, så ringde Britt. 

Hon berättade att hon var obotligt sjuk i cancer, men hon ville så gärna att jag och Claes-Eriks skulle komma på besök till sommarhuset och bo där under några dagar. 

Så blev det. Britt var fortfarande ganska pigg, och vi hade några fina dagar i det fina huset vid Bottenviken.  Vi skrev några brev till varann efter vårt möte, och ett halvår senare ringde hennes man och berättade att Britt hade gått bort. Hon blev bara 58 år gammal. Jag tänker fortfarande på henne ibland.

När jag sitter här, försjunken i tankar, så känner jag hur  fint det skulle kännas att återigen skriva brev. Att använda riktigt brevpapper,  lägga in det skrivna i ett vackert kuvert och  sätta på ett frimärke. 

Och känslan att gå till brevlådan, öppna den och hitta ett tjockt brev med en handskriven adress. 

Nä, nån mer romans skulle det inte bli.... men det skulle vara riktigt roligt att hitta en vän att bara utbyta tankar med via brev  Undrar om och var den personen finns? Knappast på nätet väl....