Gult och grant

 Kände att  det var läge att ta den bästa kameran och bege mig iväg från kalhygge och timmerhögar, för att föreviga - och njuta - av den gula, granna, ljumma och lite disigt fotogena hösten. Minst en timme av dager skulle det ju finnas kvar, innan det mörka gjorde inbrott i det gula, granna.

Hade faktiskt redan varit ute på en höstfärgsnjutningsrunda i bil, på seneftermiddagen.
Tror att det var första gången på två och en halv vecka, som jag var utanför den rutt som varit min ett tag - hem - skola- träning ( må och ti). Sen inget mer.
C-E har behövt bilen till distriktssköterskan dagligdags... och det har varit sjukt mycket i skolan.
Ingen tid över för något extra.

Idag var det jag som fick ha hand om bilen, utifall att jag skulle hinna åka hem mellan sluttid kl 14 och C-Es mellan-sluttid på Nexans, 15.30. Nu hann jag inte hem,  men jag hann göra en hel del i skolan.
Hämtade upp C-E, åkte mot Tranemo och släppte av honom vid vårdcentralen och åkte sedan till RA-trikå i Ambjörnarp, för att fylla på garnförrådet med lite Mellanraggi.

Tog 20-25 minuter att köra 2 x 8 km och handla 7 stora nystan garn.
En sak är jag bra på, och det är att vara effektiv då det gäller .... : )
Hämtade några böcker till skolan på kommunbibblan och åkte hem... medan C-E återvände till ytterligare några timmars bokslutsjobb på Nexans.

Hade funderat på att åka på Spinnmix HIT i Grimsås, men nu funkade inte det. C-E skulle jobba vidare, och då behövde jag vara lite nyttig och fixa mat i stället för att svettas i en träningslokal.
Men en timmes promenad med bästa kameran, det skulle jag hinna med, det insåg jag. Det är motion det också.
Träna inne fler veckodagar än de redan intecknade två, det kan jag göra när mörkret att stulit ljuset redan under eftermiddagstid och då kylan biter i kamerainställningshand och avtryckarfinger.

De här träden, i centrala Moghult, tycker jag är så häftiga.
Sven knäckte dem nästan helt för tio månader sedan.
Med lite mänsklig hjälp  att ta bort de träddelar som blivit av med rotkontakt, så har askarna gått en ny vår till mötes. I en ny, häftig form. Problemet är att det som är mer vår än höst för askarna, i realiteten enbart är höst. Men nästa år kommer en ny vår. Ser fram emot att följa de gamla trädens tillväxt.

Förra blogginlägget, och förrförra... och kanske även tidigare inlägg, har andats nedstämdhet och bitterhet.
Helgen som gick, var verkligen höjdpunkten på det hela, eller rättare sagt, lägsta dalsänkan.
- Hjälp mig någon, skrev jag i den femårsdagbok, som bara jag läser i, i lördags.
Nu var det ingen som läste det och kom till undsättning.... eller också var det en högre makt som såg igenom den tjocka boken...och tänkte "att den tanten ska inte behöva må så pyton".... för på något sätt har de totalt urladdade batterierna självladdats,  under veckan som gått.

Råkade slänga en blick i spegeln då jag kom hem i fredags.
Såg en fruktansvärt ful tant, som såg ut att vara i 70-75 årsåldern. Ögonen var totalt utan glans, tanten såg helt färdig ut, och färdig för både färdtjänst och hemtjänst.

Trots detta så satte sig den för länge sedan pensionmässiga tanten, vad det gällde utseende, ner för att rätta 18 prov i samhällskunskap. Efter bästa läroplansmall.

Halv sju var hon klar. Det var också C-Es goda fredagsmat. Det obligatoriska fredagsvinet var upphällt.

Nästa morgon vaknade tanten alldeles uttröttad. Hon hade åldrats ytterligare tio år under natten. Tanten grät i princip hela dagen, under det att hon förberedde den kommande skolveckan. Halv tre var det helg.

Två veckor i rad hade jag jobbat mer än 55 timmar.
Det tog ut sin rätt. Usch, vad trött jag var och usch vad all bitterhet bara åt sig ut ur porerna.

Tänker på att förr i tiden, så jobbade man ju sex dagar i veckan. Långa arbetsdagar var det, och tungt arbete. Inget skolfrökenlir inte.... Men man blev inte så gammal heller. 60 + var ovanligt under så hårda förhållanden. Jag förstår det, för så digra arbetsveckor är ju direkt förödande för både kropp och själ.

Man tycker ju så synd om sig själv, när man är trött och eländig. Eller åtminstone gör jag det.
"Inte kommer jag ut på något roligt"... C-E som ska ha bilen till sköterskan både vardag och helgdag.
Jodå, sämre var jag inte än att jag tyckte synd om honom också.
Vilket gjorde det ännu värre.... utarbetad tant som tyckte synd om tvenne....
Varför kan inget roligt hända?
- Du kan åka med till U-hamn, så kan vi leta upp några geocacher.
- Finns inga bra där , svarade jag med uppgiven och tunn röst. Förresten är det löjligt och gå och leta burkar....
Inte lätt att muntra upp mig... vad finns det kvar när geocachinglockelse inte funkar ???

Tog tag i mig själv på söndagen. Gav mig ut i trädgården och tog bort allt visset i det kombinerade grönsaks och blomfrölandet. Såg att svarta vinbärsbuskar och krusbärsbuskar växt ut alldeles förskräckligt, och hämtade sågen.
Ett par svettiga timmar med en halvslö såg i högsta hugg, det blev vändningen. Från att ha varit på väg att drunkna i tycka- synd -om-mig- själv- tårar, gick jag in och duschade bort svetten. Efter en promenad med C-E så kändes livet, om inte på topp, så betydligt mer värt att leva än bara halva dygnet tidigare.

På måndagar är jag ingen bra lärare.
Det var inget som var speciellt för denna veckan, utan det är något som jag länge - alltid? - haft med mig.
Funderar varje måndag om det inte är dags att gå i pension ändå ---- även om tanken är synnerligen ångestframkallande---- för jag gillar inte barn.
På måndagar tycker jag inte om ungar!
De är högljudda och besvärande... ja, de blir aldrig nöjda i sitt behov och i sina rop på hjälp och assistans.
Hur i hela världen kan någon tycka att det är roligt att jobba med barn???
Undrar jag på måndagar... och har nästan alltid lite dåligt samvete för att jag varit sur och snäsig mot dem som inte kan hjälpa att jag inte gillar dem.
Då.

Tisdagens barn är betydligt mer tilltalande. och på onsdag, torsdag, fredag brukar jag tycka att jag har världens mest givande jobb och att ungar i mellanstadieåldern är de bästa och mest intressanta människor som finns.
På tisdagar brukar jag i och för sig vara lite rörig i huvudet och säga fel namn på eleverna.
Framåt torsdag fredag, så är det också tillrättat.
Dessutom är jag så dags i veckan en glad och ganska skojfrisk lärarinna, som har ambitionen att hinna hjälpa, guida och assistera mina elever på bästa sätt.

Kan någon förstå var måndagsvresigheten kommer i från?
Om jag så småningom "går ner " till 80 % och är ledig på måndagar, kommer vresigheten och olustkänslan att försvinna då eller flyttar den fram en dag, och kommer på tisdagen?

Om någon av mina elever har en kalender, så borde det på måndagarna vara antecknat "Hjälp mig att slippa min arga fröken", på tisdag " Varför kan inte den där gamla lärarinna säga rätt namn någongång" och på torsdag, fredag, "Vilken schysst och rätt rolig fröken vi har!"

Själv fattar jag nada av mig själv!

Vi har ingen rektor i vår skola/område.
Det känns inte bra.
Tänker att vi klarar oss så bra på egen hand, men det är inte riktigt så enkelt.
Jag som trodde att det där med skolledare var rätt oviktigt, jag  inser efter bara några få ledarlösa veckor att där hade jag fel.
Visst, vi har vikarierande, ställföreträdande ledare, men det är inte alls samma sak.
Ända tills i januari får vi vänta på ny chef.... det känns som om väntan blir lång.

Förstelärartjänsten känns heller inget bra. Heder ska min jämnåriga kollega på annan skola i området ha.
Då vi delade några stunder i bil till ett möte för ett par veckor sedan frågade jag henne varför hon inte sökte tjänsten. Jag hade förväntat mig det,
- För att jag tycker att förstelärartjänster är fel, och då visade jag det genom att inte söka.
Så borde jag ju också tänkt, eftersom jag tycker att försteläratjänster är ett riktigt fånigt sätt att kalla något som inte innebär något egentligen, för "karriär".
Skit, jag skäms för att jag sökte tjänsten... och fick den... för vi var bara tre sökande till två tjänster och den tredje drog så småningom tillbaka sin ansökan....

Är jag personlighetkluven månne?
På måndagar och när jag gör sådant jag egentligen är emot?

Tänker att jag ska ge det arbete jag satt igång tillsammans med kommunbiblioteket, en chans. Känner jag att det inte blir bra, så säger jag upp tjänsten efter nyår. Lite stake kan jag ju försöka visa....

Sa det till mina medåkare i bilen på väg hem från tisdagens träningspass:
- Tråkigt att det inte syns utanpå, hur mycker magmuskler som finns därunder. För det finns en hel del, det känns då man tränar..
- Bättre att de finns och inte syns än att de inte finns, blev kommentaren.
Sant!

Så var det det där med de uppladdade batterierna.
 Känns jättekonstigt att man kan återställa seretoninhalten så snabbt! Normalt behövs det  kemikalier för det.
Lovar att njuta av att må bra igen, antagligen kommer det fler dalar ganska så snart. Hösten njuter jag också av. Två veckor av färgprakt. Sen kommer älgjakten och lövfällningen.. Då är det slut på naturnjutningsliv både för folk och älg...  och mörkret stjäl ljuset.

Tur att man har strumpstickning att ta till. Vem som ska ha alla strumpor som produceras, det vet jag inte. I våras gav jag alla mina nio avgångselever var sitt par. Det ordnar sig säkert, inget viktigt, strumpstickeri är en bra terapi. Vill ingen ha, så får de väl ligga i en hög som blir högre och högre.

Trevlig helg alla!