Vissa dagar, så kan jag bli rent nostalgisk. Vissa dagar kan jag bli nostalgisk flera gånger om. Det är när jag går i den här trappan. En trappa som jag har gått upp och ner i, så många gånger. Under tjugofem års tid. Den "Bästa" tiden i livet. Mellan 25 och 50.
Den här trappan är egentligen det enda som känns riktigt bekant, från den "gamla goda tiden". Skolan byggdes om och byggdes ut för drygt tio år sedan. Trappan fick vara kvar.
Den är så bekväm att gå i. Både upp och nerför. Eller så är det så att steg-känslan från 25 år, då man var ung och lite spänstigare, fortfarande sitter kvar i muskelminnet.
Jag håller mig alltid krampartat i ledstången när jag går nerför denna trappa. Uppför funkar den bra. Men nerför så är det otäckt.
Det är skillnad på trappor och trappor. I mitt barndomshus var trappan riktigt brant. Den gick upp till mormor och morfar, på andra våning. Ändå klarade mormor att gå i den, ända tills den dag hon stilla avled, sittandes i sin kökssoffa. Idag skulle jag aldrig låta en nittioåring gå i en så brant trappa... Knappast en sjuttioåring.
Spiraltrappor är lite läskiga. Det ser så otäckt ut, då man kan se hela vägen ner till bottenvåningen.
Offentliga lokaler har ofta trappor, som är trevliga att gå i. Gummifabriken i Värnamo, numera ortens kulturhus, har trappor som känns bekväma , både upp och ner. Favorittrappan, den allra vackraste, och mest lättgångna, den finns på Malmö Opera. Så pampig. Man känner sig som en riktig "VIP-are", då man går i den breda trappan.
Ålderstrappor. Jo, det är ju något den här åldrings-nörden också tänker på. Letar lite på nätet, och begår , för ovanlighetens skull, två stölder där.
.jpg)
Den här ser ju riktigt härlig ut. Bara uppför....
Gillar denna också. Sjuttioåringen går fortfarande med raska kliv. Lite höga trappsteg . Framförallt neråt. Det blir att sätta sig på ändan och hasa sig ner.
Gummifabriken var vårt alternativ till helgen. Fredag Växjö, lördag Värnamo. Växjö vann för tågförbindelsen. Vilket skämt, spårarbete nästan hela vägen nu, så ersättningsbuss med lång restid.
SvaraRaderaDen sista trappan ser ut att ha alldeles för låga steg, det är väldigt otrevligt att gå i sådana trappor!
God kväll!
Ni har ju inte så långt, vare sej till Växjö eller Värnamo. Men det är klart att man väljer det ställe, dit det är smidigast att ta sej.
RaderaAha, det är därför det känns rätt lätt att gå uppför, men är en mindre skräckupplevelse att ta sej nerför...
Vägen till Växjö är fruktansvärt tråkig och tar lång tid. Tyvärr fanns det inga spelningar annars i närheten. Värnamo var sämre boendeutbud, iallafall när man har absolut noll koll på orten. Eval8
RaderaDär finns nog inte mycket. Stadshotellet är nog kvar. Och så två hotell på Bredasten...men det är ju en bra bit från centrum.
SvaraRaderaEtt så kul inlägg om trappor. Jag gick genast igång och tänker spontant att trappor borde man ju skriva om...kanske längre fram. Den första ålderstrappan är mera i tiden än den andra. Vi har blivit yngre med åren..eller hur man nu ska säga det men det händer att man får se sjuttioåringar till över åttioåringar köra motorcykel och ta ut svängarna nu för tiden. Så klart går det uppåt..här i alla fall i backarna på Madeira.
SvaraRaderaKram
Jo jag kommer ihåg era backar. Vilken kondis ni måste ha, som går i dem dagligdags. Ni passar superbra på uppåt-trappan. Men ryggsäck på ryggen, rusande uppför era branter.
Raderajag har lindrig trappskräck, går ingenstans utan att hålla i räcket.
SvaraRaderaJag gillar din första ålderstrappa. Den speglar lite livet som det ser ut idag. Jag kan inte påstå att jag älskar trappor, men jag föredrar dem framför hiss. Det känns så instängt. Fast till min lägenhet på tredje våningen tar jag hissen. Det är lite väl jobbigt att kånka på rollatorn. Kram
SvaraRadera