Hann nästan

 Tänkte att jag skulle ta mig en cykeltur  och kolla upp några saker utmed en av skogsvägarna efter lunch. Då jag "väntar" på att få  en släng av magsjuka, så  har maken sagt att jag inte får  ha hand om någon matlagning. Tackar och tar emot. Nu är det oftast han som lagar mat ändå, men just nu är jag helt befriad från den tråkiga sysslan. Använder toan på ovanvåningen och sover i en av döttrarnas "flickrum". Allt för att  försöka undvika spridning av eventuell magsjuka... Nu är det inte hela världen att bli drabbad heller. Även om man känner sig "dödssjuk" under tiden man mår som sämst, så går det över på ett par dagar. Dottern meddelade att hon nu kändes sig frisk och kry igen. 

Nu var det cykelturen det skulle handla om. Regnet skulle komma klockan tre, meddelade maken. Så jag fick skynda mig, om jag skulle hinna tillbaka utan att bli blöt. 

Nu tycker jag att regn är helt ok. Om man ska hem och kan byta kläder, efter det att man har fått sig en dusch, vill säga.

En sak som jag ville kolla, det var hur det var med myrliljorna ute på Vättesmossen.  Under vissa år har myrmarken varit helt översållad med gula blommor.   

Detta år tycks allt blomma tidigt. Det mesta var redan överblommat.

Jag har under många år plockat blåbär i de här markerna. Det är nog bara jag och markägaren ( vår granne) som brukar ta den dåliga skogsvägen ut till mossen.  Och så älgjägarna, under några dagar i oktober. Nu känns det som jag/vi redan plockat blåbär, så det räcker i år. 

Det tycks som om lingonen har tagit över. Det finns lingonkart överallt i skogarna. Lätt och kul att plocka. Inte riktigt lika kul att rensa. Men visst ska jag /vi plocka en hel del, om några veckor. Lingonsylt och lingondricka, det är lättgjort och användbart. 

Tog med  systemkameran ut idag. Tyckte att den hade lite svårt att fokusera. Kan nog vara så när det är mulet väder... och fotografen lite otålig. med tanke på kommande nederbörd.

Ljungen var på gång att slå ut, liksom denna skönhet: klockljung. 

På tillbakavägen upptäckte jag detta område.  Fortfarande fina blommor. Och konstigt nog även en massa myrull som fanns kvar. 

Långbänk? Ljugarbänk? Grannen har en liten skjutbana på vägen ut till Vättesmossen. Bänken är alldeles ny. Antagligen användes den i går, för då hörde jag att man sköt för fullt. Tror att det heter lerduveskytte. det man håller på med. 

Den hr lilla bron finns i anslutning till skjutbanan. Just nu är det inte läge att gå över den, i alla fall inte utan storstövlar.  Alla myrmarker är riktigt vattensjuka, efter allt regnande. 

Canon hade svårt med autofokus idag, ( bra att skylla på), men jag tycker att bilden är fin som den är.. Därmed lämnar vi myrliljeområdet och  trampar i väg halvannan kilometer för att komma till den omstridda mossen, där  det är tänkt att bryta torv.

På lokalradion, radio Sjuhärad, så har man under det under de senaste dagarna varit en del prat om Grimsås mosse. Jag tror att det var i maj, som ett antal aktivister var  i området och täckte igen en del av de uppgrävda dikena, för att vattnet skulle stanna kvar på mossen. Gissar att det är högarna med ris, som man pluggat igen dikena med.

Under ett par veckor har det återigen funnits några aktivister i byn. De får bo gratis i Grimsås IF klubblokal.  Jag gick förbi lastbilsinfarten till mossen, blockerad med en stor bom, i förra veckan. Där låg det en kille i en hängmatta. Man byttes tydligen av att vakta infarten till torvtäkten under dagtid. 

Nu har, enligt lokalradion, ett sjuttiotal aktivister samlats för att ta nästa steg  i sina försök att rädda mossen. Man tänker göra den stora mossen till ett naturreservat. !!!!  Man tänker bygga broar och spångar och utsiktstorn. Hörde på radion att virket var försenat, men att man börjat lägga ut spångar med det spillvirke som man redan har. Tänkte att jag skulle se några som rörde sig/arbetade där på andra sidan mossen, där samhället ligger, men det var alldeles tomt. 

Att man pluggat igen dikena och att man vaktar lastbilsinfarten/maskininfarten, det tycker jag är helt ok/bra. Men detta... göra ett naturreservat ( vilket man knappast kan göra utan länsstyrelsens medgivande), det är väl lite övermaga??? Gränsen till dumhet passerad??? 

Måste ju ändå imponeras över dessa hängivna miljöaktivister. Funderade på hur man kan bli så engagerad i något. Det känns nästan som en sekt.... hjärntvätt. Eller också är det jag som inte förstår att man måste offra allt för att rädda vår planet. ....

Det kommer att bli en ny tur till mossen under de närmaste dagarna. Är ju nyfiken av mej...

Kantareller tänkte jag plocka på vägen hem. Gjorde så.  Det fanns inga mängder, De var rätt små, men räcker gott och väl till ett par toasts till mig och maken, till kvällsmat.  Kameran fick ligga kvar, väl emballerad i cykelkorgen, för nu hade klockan blivit drygt tre, och regnet börjat.  Tycker dessutom att kantareller inte är ett dugg fotogeniska. Om man inte hittar stora och har det rätta ljuset på dem, vill säga,

Regnet tilltog rätt så snabbt. Iklädd shorts och t-shirt, så var jag genomblöt då jag kom hem. 

En härlig cykeltur blev det, trots regn.  Och faktum är, jag tycker att det är rätt gott med en mulen och regnig, men ljummen dag, efter ett antal dagar med blå himmel. Är jag konstig? Antagligen.

Hemmavid

 Var ett tag sedan jag gick en riktig långpromenad här hemmavid. Långpromenad, det är för mej en promenad ( helst runda) som mäter mer än fem kilometer. 

Maken skulle åka till banken, och sedan handla inför det att två killar ska besöka oss från fredag till söndag. Lite egentid, alltså. Läge för en "långrunda".

Bestämde mig för "Gumpeborundan". Har inte gått hela den sträckan  på länge. 

Byväg några hundra meter och sedan asfaltsväg/landsväg en och en halv kilometer. Nerförsbacke mest. 

 Vi har en del märkliga bynamn/fastighetsnamn här hemmavid. Passerade tre av de fyra husen som benämns Flathult. Här har jag kommit fram till vägen som går mot Gumpebo... och senare Amnabo, 

Här hemmavid har vi en hel del mossmarker, mellan bydelarna. För att stabilisera vägen, med såväl rötter som bra vattenuppsugning, så finns det flera björkalléer,  De är vackra. Speciellt om man kör här på kvällen, då man de vita stammarna lyses upp av billyktorna. 

Använder panoramamöjligheten, då jag kommer till backen mot Gumpebo. 

I denna byn finns det fem hus. Ett av dem är bebott året runt. Två är sommarbostäder, och två står tomma. Antagligen för att de som äger husen inte får tummen ur och ser till att de används. 

Vid det vackra gamla huset i Gumpebo, numera sommarbostad, tar jag av från byvägen och in på en skogsväg.  Den vägen ska leda mig till nästa by, Spolabo. 

Solen värmer, då jag stannar till för att ta en bild på det vanligaste byggnadsverket här hemmavid.  Det lär finnas 130 jakttorn på Moghultsbyn marker. På Spolabobyns marker finns sannolikt ett antal tiotal torn... kanske fler.

En och en halv kilometer genom skog och föryngringsområden, och sedan öppnar sig landskapet. 

 ( Panoramabild igen )  Jag är framme i Spolabos utkant.

Tiotalet hus finns i byn. Det röda uppe på höjden är nybyggt. Här finns inga oanvända hus. Åldersfördelningen på byborna, sträcker sig från småbarn  över tonåringar, medelålders och några pensionärer. En by med fin utsikt, där uppe från toppen, där flera av husen är belägna.

Kommer bara till yttre gränsen av Spolabo, innan det är dags att svänga av igen. "Gunnars väg" är en välskött skogsväg, en väg som man brukar ha öppen även om det är snö.  Men den är tråkig. Fin skog, som ser likadan ut hela vägen, några uttjänta fågelholkar här och var... och mer eller mindre uppför uppför  i nästan två kilometer....

Här bor Gunnar. "Gunnar i Flathult". Jo, nu har jag kommit tillbaka till den första lilla byn som jag passerade, då jag gick på landsvägen. Gunnar är 95 år gammal. Hans fru gick bort för många år sedan. De båda pojkarna bor på ett par mils avstånd. Så där får han en del hjälp. Och så kommer hemtjänsten ett antal gånger per dag. 

Det var flera år sedan jag träffade på Gunnar. Jag brukade prata en stund  med honom, då han var utomhus på sommaren. Nu sitter han i rullstol, och är aldrig ute. Trots att han är en av våra närmsta grannar, så har vi aldrig haft någon annan kontakt än just byta några ord, då vi setts.

Brant nerförsbacke, och sedan är jag tillbaka på landsväg en kort bit innan jag når den välkända sträckan byväg, fram till vårt hus. Ett ensamt hus, med föryngringsområden som utsikt både mot norr och söder. Stockremma heter vår fastighet. Liksom ytterligare fyra fastigheter, med ett antal hundra meter mellan husen.

Blev det en långpromenad? Jo, enligt mej, så är 6.8 km en ganska så ordentlig runda. Knappa en och en halvtimme. Med fotostopp. 10 000 steg? Nix, det fattades några hundra. 

Energi föder energi. Så är det iallafall med mej. Så det blev att slänga ut mattor och städa huset (inte källaren dock) då jag kom hem. Maken missade det mesta av städningen, men tillbakaläggande av mattor, det kom han inte undan. Fick förstås ont i ryggen av allt gående, dammsugande, moppande, vridande och stående. Men det är avhjälpt!  Postural Yoga är superbra! Men det ska jag berätta om en annan gång. 

En del av er tar oss bloggvänner med på rundor hemma hos er, lite då och då. Det är kul att se hur era omgivningar ser ut.  Vi bor ju på så olika platser....Så ni, som inte visar så många bilder som jag, ta gärna lite foton och visa hur det ser ut hemmavid hos er, när ni är ute och går en runda.  KOrt eller lång, det spelar ju ingen roll...

Skillnad

 Borås Tidning har varje söndag en sida, som visar ett urval femtio år gamla klipp. Jag brukar lusläsa sidan, Ofta hittar man något man känner igen, och inser att "Oj, var det SÅ länge  sedan"

Gårdagens sida innehöll ett stort reportage, inför att man från första januari 1972 skulle införa söndagsöppet i en del större livsmedelsbutiker. Man frågade folk om de tänkte handla. Tveksamt, det var svaret hos de intervjuade.  ICA city lockade med extrapriser dagen till ära. Så någon, ekonomiskt sinnad person, kunde tänka sig att söndagshandla, om det kom nya lockvaror varje söndag.

Den upplysande annonsen från stadens båda Ahlins-ägda ICA-butiker, den tycker jag är helt underbar. Härligs frågeställningar och svar! Undrar om det fortfarande är så att de, för handelns del, dyraste dagarna är i början på veckan? Gissar det- det är sällan man storhandlar på en måndag eller en tisdag. 

Att en livsmedelsaffär inte skulle ha öppet på söndagar, det finns inte på kartan så här femtio är efter söndagsöppets intåg. Den butiken skulle inte överleva.

För femtio år sedan, då fanns det många butiker av olika slag, i lilla Grimsås. Sägs det. Jag för min del hade ingen relation till samhället på den tiden. Hade bara läst om att man hade ett bra fotbollslag, som låg i division två och som en gång var en snöplig förlust i från att få spela i Allsvenskan. Men Grimsås, det låg långt bort, åt "fel" håll, för mig vars centrum var Borås - och med Göteborg inom överkomligt avstånd.

Några år senare hade mitt "centrum" förflyttats sex-sju mil i sydostlig ritning.

När vi flyttade in i vårt nybyggda hus på min tjugosjätte födelsedag, i november 1979, så var Grimsås fortfarande ett vitalt samhälle. Mycket beroende på att kabelfabriken, IKO, lockade till sig såväl kvalificerad  som okvalificerad arbetskraft.  Vid den tiden bodde det drygt ettusen personer i samhället och byarna runt omkring. Idag är siffran nere i under sjuhundra. 

Det är stor skillnad på hur samhället ser ut idag. Lilla obemannade LIVFSs är den enda butiken som finns där. Några småindustrier har överlevt, eller uppstått på senare år. IKO kabel heter idags Nexans Sweden och är kommunens största företag, med drygt 500 anställda. 

Tanken slog mig under dagens timslånga pass på gymmet;  I slutet av sjuttiotalet byggdes en byggnad  som skulle innehålla en "stor" ICA-affär, banklokal och post.  I huset bredvid fanns bibliotek och läkare. Mittemot fanns bilfirman med sin verkstad. 

Jag tränade i den gamla ICA-affären idag. Den stod öde i många år, innan den förvandlades till ett modernt gym.  I lokalen bredvid, i bankens lokaler höll man på att färdigställa en gruppträningslokal, med spinningcyklar och möjlighet till cirkelträning. I postlokalen har sedan många år Grimsås IFs kansli huserat.

Att det finns något "liv" kvar i samhället, det får vi tacka Nexans för. Det är det multinationella företaget som står bakom alla friskvårdsrelaterade lokaliteter.  

Kabelfabriken går jättebra. Kabel av olika slag efterfrågas som aldrig förr. Men visst har det varit tider då det varit kärvt, och man har funderat på vad samhället skulle vara utan den stora fabriken.  

Att träning göt skillnad för en "tants" mående, det är jag den förste att skriva under på. Att jag blev beviljad medlemskap och fick kort till gymmet, det var en av de bättre grejerna förra året. Läste någonstans att det är när man blir äldre som man verkligen behöver träna. Helt klart är det så, det är en bra känsla när man märker att både kondition och styrka förbättras av två pass i veckan på gymmet....

Läste f.ö. att man gjort en forskningsstudie på sextioplussares träning, och kommit fram till att tre gånger i veckan, där styrketräning var en stor del, var allra bäst. Låter en gång för mycket för mig....

Skillnad mellan de senaste dagarnas väder, och vädret som var för en vecka sedan, det är det. Bilderna togs på gårdagens promenad. Då var det dimma som rådde. Idag regnar det. Flera härliga plusgrader, dessutom. 

Gick den dagliga rundan i trädgården för en stund sedan.  Snödropparna har börjat skicka skicka upp sina gröna skyddande blad redan.   De bör nog hejda sig ett tag, än så är längt till vår. Men att dagen blivit en kvart längre, jämfört med hur det var den 21 dec, det är allt en positiv skillnad. 

Nytt

Ny månad, ny vecka. 

Skrev i en kommentar i veckan att jag inte gillar måndagar. Konstaterar att det var en känsla just då. När det är vårväder, när man mår bra och när man vet att de som är närmast och kärast också mår bra,  ja, då är alla dagar bra- oberoende av veckodag. Förstås!

 En av mina närboende Instagramvänner, hade lagt ut några bilder från sin söndagspromenad. Jag kommenterade och undrade  om hon hade några tips på bra rundor att vandra. Man blir ju lite trött på de vägar som man trampar runt på varje vecka.  Det är alltid roligt med lite nytt!

Visst hade hon några tips att ge. En runda gick runt Hyddan. En plats som jag/vi hört talas om, men aldrig sett. 

Kollade upp rundan på Lantmäteriets karta/app och insåg att den skulle bli jättebra. Nästan exakt fem kilometer, relativt kuperad, på bra skogsvägar.

Tog bilen ner till samhället, Grimsås,och parkerade precis där rundan började.   Knappt två kilometer in på rundan så fanns detta fina gamla hus, Hyddan. Enligt Britt, hon som gav förslag på rundan, så ska det vara bebott. Det stod några bilar utanför, så det stämmer säkert.

Lite skrämmande ställe, med denna "prydnad" på uthuset. Jaja,  jakttroféer, det ser man lite då och då här på landet. Såväl utomhus som inomhus. Denna stackars älg är väl vad man kallar en femtaggare..,?

Vid Hyddan, så kan man, med god hörsel, förnimma vindkraftverkens svischande ljud. 

Det är väl fyra-  fem år sedan som den byggdes 13-14 vindsnurror på höjden.

Naturligtvis fanns/finns det motståndare till vindkraftsparken, naturligtvis finns det sådana som stör sig av ljudet. Vilket jag inte kan förstå, för jag tycker  inte att ljudet är så starkt, inte ens när man är riktigt nära.

För ett par år sedan, så tog jag med ett par av mina no-klasser upp till kraftverken då "tillsynsmannen" var där. Det var en irländsk kille, som hade hand om alla vindkraftverk av samma märke i flera länder.  Superbra för både mig och elever att ställa frågor och kommunicera på engelska f.ö.

Han berättade att så var det på alla platser som man hade vindkraftverk, det fanns vissa personer som tyckte att det var SÅ störande med ljudet, mest bara för att protestera - vara tvärt emot.

För egen del så är jag så fascinerad av de höga tornen, både som byggnadsverk och som energiskapare. 

Fler ska uppföras, det har man fått tillstånd till. Trots protester från de boende. Den vindkraftsparken kommer att ligga några kilometer västerut. 

Tur att vi risken var eliminerad. 

( Till alla skyltsöndagare- här kommer en skylt från mig också- en dag för sent)

Visst är det vackert, den vita skönheten mot den blå himlen? 

Smaken är delad- ja, jag vet....

Tillbaka mot bebyggda trakter, så träffade vi på dessa fina djur. Jag tror att det är min gamla elev som är ägare till fårhjorden. Han bor i samhället, men har djuren vid sitt föräldrahem. 

Jag vet inte vad det är fort sorts får, men gissar - efter lite googlande - gutefår. 

Jättevackra djur! Skulle gärna köpa lite berett ullgarn från dem. 

Har dock svårt att äta kött från de vackra djuren- för mig finns de för sin ull.....

Strax tillbaka i samhället igen. Den här portalen byggdes av en stins, som fanns på den tid då tågen stannade vid stationen i Grimsås.  På andra sidan portalen anlade han en botanisk trädgård, med växter från när och fjärran. Det kom busslaster med folk för att titta på de vackra odlingarna, sägs det. 

Skulle tro att detta var för åttio-nittio år sedan. Jag har varit på platsen och kollat efter ovanliga växter ett par gånger, men inte funnit något mer än växter som vanligen sprids från trädgårdar. 

Men portalen är fin !

Kul med en ny runda! Den får vi gå någon mer gång! 

 

Mässor, massor, magneter mm

Tillbaka till verkligheten här hemma igen. Ingen svår omställning, veckan i Sydtyrolen, det var faktiskt en av de allra bästa semesterresor jag någonsin haft.... men hemma har vi en alldeles underbar höst ... tror förresten att vi meterologiskt fortfarande befinner oss i sommaren....och naturen håller på att klä sig i de allra vackraste och iögonfallande färger.

Skolveckan var en annorlunda en. Mitt i veckan så hade vi de traditionella mästerskapen i friidrott i vårt rektorsområde och på torsdagen var alla kommunens elever lediga och vi lärare fick åka buss till Göteborg, och besöka bokmässan.

Friidrottstävlingen har funnits i mansåldrar. Den var en tradition långt innan jag kom till Dalstoprs rektorsområde, och det är snart fyrtio år sedan.
Många barn tycker att tävlingarna är superroliga, andra ser det mer som ett sätt att träffa kompisar från andra orter, och några tycker sannolikt att det hela är pest och pina.

Det är ju måttligt roligt att vara kass i friidrott och ändå tvingas vara med i två grenar.
Det är måttligt roligt att se ett antal killar och tjejer stiga upp på prispallen gång efter gång. Skulle det kanske vara bättre om man bara fick ställa upp i en enda gren, så att många kunde få uppleva utsikten från prispallen? Eller kanske ska vi bara inse att i är olika, att vi är bra på olika saker.

För egen del, så var jag ju helt oduglig i all idrott, då jag gick i skolan. Tänk, att jag hade inte det minsta "ont" av det. Jag accepterade detta faktum.... det fanns ju mycket i det teoretiska som jag var bra på.
Däremot  kändes det alltid i själen, då magistern bytte bilder i de tavlor som fanns i korridoren. Det var så de finaste teckningarna "ställdes ut". En enda gång fick jag vara med, då jag målat en bild av ett fruktfat.

Konstigt att jag kunde acceptera att jag var kass på idrott, men att det var så svårt att inse att jag inte hade så mycket till talang och handlag för att framställa vackra bilder.

Tror också att det är därför som jag blivit fotonörd. Ibland lyckas man ju med en bild, trots att det motoriska inte är så mycket att hurra för.

Tänker på de elever, och de är ganska många, som inte är bra på något, vad det gäller skolämnen.
Hoppas att de bara står ut genom skoltiden, för oftast är det de som "lyckas" riktigt bra i vuxenåldern, bara de hittar sin egen nisch, där det inte krävs att man ska utvärdera, reflektera och uttrycka sig skriftligt på bästa journalistvis.

 

På bokmässan var det massor av folk och massor av intryck. Dålig luft och dålig ljudmiljö, gjorde att de flesta av oss lantisar var ganska så slut efter att ha tillbringat skoldagen på mässan.

Handlade lite böcker, och det var roligt att göra det tillsammans med kollegorna. Riktigt roligt kändes det att lämna rekvisitioner till andra företag/förlag än de som hör till kommunens upphandlingar.

Kommunal upphandling.... inte är det mycket demokratitänk i det... ?

Man blir lite yr i huvudet av alla intryck och all påverkan från olika håll, som man får i vårt jobb. Det är säkert likadant för alla, för det är en sådan tid vi lever i.

Vi ska läsa med våra elever och vi ska samtala om texterna, vi ska skriva i olika genrer, vi ska matteprata och diskutera och hinna med ett digert innehåll, vi ska exprimentera och göra egna påhittade experiment, vi ska reflektera lite till, vi ska programmera, vi ska grej of the daya,  vi ska hitta tekniska lösningar, vi ska laga mat och prata värdegrund, vi ska bedöma och betygsätta......

Ibland vet jag inte var jag ska börja för att få med allt.... men så tänker jag att jag gör så gott jag kan, och om jag inte bär hand på någon ( vilket jag inte kommer att göra) så kommer ingen att avsätta en gammal erfaren lärarinna för att hon inte fick med allt som står i den digra skolplanen. Det finns alldeles för få lärare att ersätta henne med.

I Borås var det det massuppsägning på en skola. Tolv lärare på samma skola sade upp  sig i veckan som gick. Någon hade fått jobb i vår kommun, med en löneökning på 9000 kr.
Jag tycker så synd om rektorn ( min gamla gymnasiekamrat) som ska hitta ersättare till alla efter jul.
( tre månaders uppsägningstid gäller ju) Jag tycker så synd om alla elever, som riskerar att få helt obehöriga/oerfarna "lärare". Eller, i värsta fall, ingen alls...

Tacka vet jag den gamla goda tiden, då vi alla var lika mycket värda, vi lärare. Var vi än jobbade, så avlönades  vi efter samma lönetrappa. Som det är nu, så har det blivit helt sjukt. Den som är trogen sin skola/kommun "straffas" genom att inte kunna ha alls samma löneutveckling, som den som
( ganska ansvarslöst) byter skola och kommun vart och varannat år.

Äpplen är det gott om i år, det finns i massor.
T.o.m vårt dåliga träd, har burit mycket och fin frukt. Idag blev det en hel gryta äpplemos av en del av äpplena. I vår matkällare har vi nu en sådan massa burkar och flaskor, innehållande olika inläggningar och insyltningar, att dess like aldrig funnits.
Det har varit goda skördeår, under de senaste somrarna.
När man är så gammal som en annan är, så har man med sig det där med att ta tillvara det som naturen och trädgården ger. Tror att många i yngre generationer är sämre på det...
( Äppelbilderna är f.ö. från Karlas trädgård, fotade på eftermiddagspromenaden)

I Grimsås bygdegård var det minimässa idag. En jättetrevlig liten mässa, som dels skulle visa att Grimsås fortfarande lever och dels skulle ge möjlighet för grimsåsbor och de nya invånarna från andra delar av världen att träffas.
De flesta besökare drogs på ett magnetiskt vis till den del av lokalen, där mat från Sverige, Vietnam, Syrien och Afghanistan serverades.
Naturligtvis kunde jag inte heller motstå dragningskraften, och bestämde mig för att smaka på maten från Syrien och Afghanistan, då jag har elever i min sexa som kommer från dessa länder.

Barnens föräldrar blev så glada att se deras barns lärare, det var nästan så jag skämdes över den uppmärksamhet de gav mig. De var så glada och stolta över all den mat de lagat, den mat som var deras egen.

Efter en tallrik med syrianska läckerheter och en annan, lite mindre, med mat från Afghanistan, så var jag proppmätt.

Det var då min syrianske elev kom med tallriken ovan.
- Jag är mätt, sa jag
- Men du måste ha, framhärdade han.
Maten var god, jag var mätt. Jag tog med hela härligheten hem, och får avnjuta det goda i kväll.
Tallriken lovar jag återbörda till bygdegården.



Tror att många av våra nya svenskar är mycket mera givmilda och omtänksamma än vad vi är, i vår svenska kultur.
Ofta frågar mina nya elever om jag vill ha hjälp.... en del svenska gör det också, men långt ifrån alla.
Och vankas det godsaker, så är det mer fråga om hur mycket man får ta, om man får ta mer, istället för att se att det ska räcka till alla.




I en av mässans montrar fanns en kvinna som är stresstearpeut. Diplomerad.
Hon sälde bl.a. magnetinlägg till skor. Om man går omkring på dessa små magnetupphöjningar, så stimuleras  en massa nervpunker i foten + att man får mer energi och bättre blodflöde genom såväl fotmasage som jordenergi.

Tyckte det kunde vara spännande att testa, så jag köpte ett par inläggssulor.
Klippte till dem, lade dem i bästa gympadojorna och gick på en dryg halvmilspromenad.
Kändes jättebra i fötter, kropp och kroppsenergi... men det var ett aber.; eftersom foten låg en halv centimeter högre upp i skorna än normalt, så fick jag skoskav.
Blåsor på båda hälarna.

Så nu får murmeldjurssalvan från Österrike upp till bevis. Den ska vara bra för allt, fick vi veta. Värk och sår iallafall. Får nog bli plåster på imorgon iallafall, då det ska bli trädgårdsarbete i Hjälshammar, är det tänkt.
Ska ju bli härligt väder i morgon också. Skönt att ha utomhusarbete att göra då.

Plommon har vi verkligen haft massor av i år. Tur att det finns många som vill smaka, så att det funnits avsättning för dem.
Tomaterna har satt rekord i växthuset, både i antal och i kvalitét.
Sommaren har varit lång i år, och för en gångs skull, så känner jag ingen negativism mot höst och vinter.
Nästan så jag önskar lite snö och längdåkningsskidtillfällen.
Undrar om det är magnetismen som gått mig åt huvudet? Bra investering i såfall, för visst är det massor av gånger bättre att se postivt på det liv man har, än att bara leta dåligheter.

Helghändelser

Helgen går snabbt över. En kort sammanfattning i den offentliga dagboken får det bli.. 

Kan ju f.ö. berätta för alla som inte bloggar, att det bästa med den typen av blogg som jag har, det är att kunna gå tillbaka och läsa vad som hände vid samma tid under tidigare år. 

Ett riktigt bra fotoalbum är det också. 

Gillar denna bakbild: trängsel kring matbordet en lite råkall janauaridag i H-hammar.

Fanns flera skäl att åka en sväng till den vackra byn vid Vidöstern igår. Ett av skälen var att hitta en ny cachegömma till "Max-gömman", som ingår i den cache-runda som påbörjades i samband med att jag fyllde 60, för ett år och två månader sedan.

Ett burk, i form av ett plaströr, var gömd i ett träd. Superlätt gömma, men det tycker jag gott det kan få vara, då det är tänkt att folk ska ut och promenera en bit, och uppleva den fina Hjälshammarsbyn.

Nu hade trädet, med infogad cache,  blivit ett offer för Egon. 

Med tanke på att det är ganska ofta som det kommer meddelande om att någon är ute på Hjälshammarrundan, så tyckte jag att det var läge att lägga ut ett nytt rör. Cachegömma HBML #5:2, Max.

Mor och dotter begav sig ut för att söka ny cachegömmeplats, med anknytning till deras adopterade gammelkatts tidigare hem. Det lyckades ganska så enkelt.

Hade tagit med ytterligare ett magnetinfattat rör, om vi skulle hitta en bra plats att sätta detta. Så att det var lite lönt för den som gillar att komma först i geocachingsammanhang att ge sig ut, tänkte jag. Nära hästhagen fanns en bra plats... och eftersom jag inte satte ut en självklar hint, så vållade denna gömma så pass mycket besvär för norra Smålands förstahittarcachemästare, att jag efter hemkomst till Grimsås fick ett samtal från honom, och fick ge honom den hint han behövde.
Nej, jag lägger aldrig gömmor i stenmurar. ( Har i och för sig en, men det var den andra burken jag lade ut...) Avskyr såväl stenmurscacher som grangrenscacher för egen del....
.

Lite stalledrängsjobb kunde jag hjälpa till med, efter det att cacheutläggandet var klart.
Väl inomhus igen, kunde man konstatera att det syntes att jag hade stallsysslat. Håret var fullt av sågspån. Tror att det kom sig av att jag varit behjälplig med box-spånandet .... eller också hade det kommit utramlande ur huvet.....Helt säker kan man inte vara.

Träffade alla Johannas och Martins katter, och så denna stallekatt, som hör till stallägarna. 

God värme från "öppna spisen", godisfrossa ( nä, jag klarar inte att inte äta sådant...) och räkfrossa bjöds i Dalsgård, innan vi återvände till Västergötland igen.

Tog en promenad med både hängslen och livrem idag på förmiddagen. Broddkängor och stavar.  Det gick bra att gå i tillräckligt snabb takt för att bli lite varm, när man kände sig säker på att inte ramla.
Såg att någon med stavar hade gått före mig på väg mot Hallåsen.  Strax innan min planerade vändplats, mötte jag personen i fråga. Gjorde då en helvändning några hundra meter före uttänkt vändplats, och fick en trevlig pratstund med föregångaren, under det att vi gjorde sällskap på tillbakavägen.

I eftermiddag har jag varit på Musikcafé i Grimsås Bygdegård.
För andra året i rad, så anordnar mannen till höger, Gustav Fridolins svärfar, ( Jerry) , tillsammans med Göran Björk ( tyvärr inte med på bild) och Bygdegårdföreningen  en eftermiddagsunderhållning till förmån för något välgörande. I år gick alla pengarna till Cancerfonden.
Ett antal ungdomar, med eller utan anknytning till Grimsås,  underhöll med musik och sång. Robban berättade om den cancersjukdom han numera är friskförklarad från, det bjöds på god fika med bullar och kakor och som avslutning så bjöd Jerry och Göran på ett musikquiz.
Mycket folk hade kommit till Bygdegården, roligt att träffa folk och byta några ord.
Ja, det var en trevlig stund... ett antal riktigt bra sångare/musiker .... och Robbans tänkvärda ord.