Söndagssyssla

Söndagen före den stora provveckan har varit lugn.
Hade tänkt sitta i öronlappsfåtöljen och läsa hela dagen, men det har inte blivit så mycket med det.
Började dagen med att fixa C-Es sextioårspresent.
Tänkte att det skulle bli en överraskning, men vågade inte riktigt låta det bli det.
Så jag frågade om han var intresserad av det jag hade tänkt ut...
... och det var han förstås.
Fotboll, Sverige -Österrike i VM-kval på Friends Arena den 11 oktober.
Nog är det så, att om man vill vara på den säkra sidan, så får man vara ute i tid. Närmare bestämt sju månader.
Passade på att boka hotellrum också.
I Solna, alldeles i anslutning till arenan.
Bokade två nätter, när man åker hela vägen till Stockholm, så måste man ju passa på att besöka nationalscenen också. Dramaten alltså.
Och kanske kolla lite i affärer.
Ja det är långt dit... men tiden går fort .... fast vintern är så långsam...
Snart är den slut, och då lär det väl bli åka av tidsmässigt.
Sommartiden går ju över i ett huj.

Tog en lite längre promenad i dag, ända bort till bortersta Kroken.
Härligt att kunna gå snabbt och bli lite andfådd, utan att få ont i ryggen.
Skolarbete är absolut ryggpåfrestande, har man en rygg som är lite i olag, så blir den rött och gnällig efter alla olika böjningar den gjort under en dag och efter alla steg som den fått vara med om att ta på hårt underlag.
Men på helgen, speciellt på söndagar, då mår ryggen bra, för då har den vilat.
Var dock på väg att ringa till C-E och be honom hämta mig, halvvägs på vägen hem.
På det öppna fältet, med ansiktet mot nordost, blåste det så kallt att det värkte i ansiktet....
Lite får man tåla,ja visst, men inte den tionde mars.
Då ska det vara lite vår i luften.....

Åt soppa, som var kvar sedan tidigare i veckan, till lunch.
Diskuterade om vi skulle åka till Borås och gå på bio, det var så länge sedan sist.
Hittade ingen film som lockade.
En fotbollsmatch i TV var betydligt mer intressant, tyckte C-E.
Satte mig äntligen i fåtöljen för att läsa.
Började med ett nummer av Forskning och Framsteg som jag ännu inte hunnit kolla igenom ordentligt.
Där kunde man läsa att var femte person i Sverige sannolikt är smittad med toxoplasmer, en parasit som sprids av katter. Parasiten  lever hos de allra flesta människor ett stillsamt liv, strängt bevakat av personens immunförsvar. Men när det blir nedsatt, så kan den lilla rackaren ta sig in i hjärnan, påverka signalsubstanserna,  i första hand GABA, och göra oss okoncentrerade, deprimerande och i värsta fall självmordsbenägna.
Parasiten tros bl.a. ligga bakom många trafikolyckor, då reaktionsförmågan blir nedsatt.

Har säkert en massa toxoplasmer inom mig, efter ett liv fyllt med katter.
Säkert därför att jag är lite knäpp ibland....

C-E satte på TV och hittade en film med George Clooney på C more film.
En "trevlig" film, ersättning för det uteblivna biobesöket .... men slutet gillade jag inte.
Det gjorde att meningen med filmen blev svår att förstå...
Men det är nog toxoplasmerna som bidrar till detta oförstående.

Hörde telefonen vissla under filmen, men kollade inte, den visslar ganska så ofta.

Nu var det ett meddelande via Facebook,  från unge geocacharen Philip, att han lagt ut en ny gömma i Grimsås. En som inte var högt uppe i ett träd, utan på markplan.,
Samtidigt såg jag att jag fått ett mail från geocaching. com om det samma.
Tre och en halv kilometer bort.
OK, kunde väl åka dit. Gömman skulle ligga under en rot nära vägen.
Femtio meter från vägen visade det sig vara.
Is och snö fick jag passera.
Frös om fingrarna.
Blev glad då jag öppnade burken, en person hade redan varit där.
Det är så att jag fortfarande inte vet hur man egentligen skriver ett FTF.... först till att finna...med alla tecken rätt ... och nu slapp jag ta reda på det....
Har ju absolut inte fattat vitsen med att vara först....

Var dessutom helt överens med mig själv, om att jag inte gillar geocaching i vinterkyla.
Men jag kände ett stark längtan att åka en runda och leta burkar i ljummet vårväder.
Hoppas på ett vårlikt påsklov, tre veckor fram i tiden.
Då tänkte jag bjuda Grimsås unga geocachare att åka med på en sök-tur.

Skymningen börjar så smått att falla.
Hinner nog några kapitel i "Berättelsen i Pi" .... och sedan ska jag utföra den viktigaste sysslan på söndagar, att ringa och prata med döttrarna.

( Hittade bilderna i mobilen, hade glömt att jag had efina bilder från Teide i den)

Bantning i betraktande

För den lilla flickan var det alldeles naturligt att vara tjock.
Hon hade varit sådan så länge hon kunde minnas.
- En sån tjock och grann och välmående tös, hade varit en kommentar hon hört. Den hade fällts av en  äldre herre.
- I er familj är ju alla tjocka, t.o.m hunden, hade någon annan sagt.

Att bli kallas "Tjockis", ja, det gjorde förstås lite ont, men det var ju så det var.
Det hände ju lite då och då under de tidiga skolåren.
När hon var bland de äldsta på skolan, så hade hennes storlek och hennes skolprestationer gett henne status och styrka.

Det var först när hon började högstadiet och fick höra det föraktfulla ordet "Tjocken" som hon förstod att det inte var ok att var tjock.
Men vad kunde man göra åt det?
Hemma serverades mycket mat, kaloririk mat och dessutom var ju mat gott.

Under nian så promenade hon ofta de två gånger tre kilometrarna ner till samhället för att "hänga" med de andra tonåringarna.
En dag sade någon -Oj, vad smal du blivit.
Det var så man gjorde för att inte vara så tjock längre, man rörde på sig, man åt mindre .... man började smygröka (?).

Tiden gick och tjockheten gick upp och ner.
Det var dock inte förrän ett tag efter det hon träffat sin livskamrat, som hon på allvar började tänka på det här med att banta. Inte för att han direkt påverkade, hon dög ju som hon var... men hon blev ju ännu "snyggare" genom att bli lite fastare i hullet.
Det var inte så svårt att gå ner i vikt då man var ung.
Det var bara att äta lite mindre, och då framförallt att undvika godis, och att försöka röra på sig regelbundet.

Så kom barnen.
Det var lite svårt  att komma tillbaka till ungflickskroppen efter två graviditeter.
Men det fanns ju massor av bantningsmedel.
Det annonserades flitigt i alla slags tidningar.
Hon testade medel som skulle intas med vatten före maten.
Hon gillade inte det. Det smakade äckligt.
Bättre var blandningen av olika fibrer som man skulle ta efter avslutad måltid.
De fungerade verkligen.
När man sköljt ner matskeden med fibrer med ett glas vatten, så kände man sig mätt och belåten länge.
Försäljningen av medlet fick ett abrupt slut.
Det visade sig att det som hon använt som ett fungerande bantningsmedel, det var mat för grisar.

"Mat för piggham, långa och slanka grisar" ja, det var en replik som var med i ett egethändigt skrivet nummer som hon framförde i den lokalrevy som hon var del av under ett antal år.

Något år senare kom hon i kontakt med en kvinna som sålde ett pulver som man blandade ut med filmjölk eller yoghurt och som kunde ersätta ett eller flera mål mat per dag.
Hon började använda det som lunchmat på arbetsplatsen.
Kollegorna undrade vad det var, hon berättade och snart åt hälften av alla på arbetsplatsen pulver till lunch.
Bantningsmedlet fungerade.
Ett tag så var hon återförsäljare för märket, som byggde på att man tjänade pengar på alla försäljningar som gjordes av dem som man själv värvat som säljare.
Nu var hon inte alls intresserad av detta sätt att tjäna pengar, hon bara förmedlade varorna till inköpspris.
En dag kom en man hem till henne och ville att hon skulle ha försäljningsträffar och att hon skulle värva egna säljare. Hon värvade en.
Sedan lade hon ner hela verksamheten, även inköpen av pulvret, hon gillade inte detta försäljningssätt.
Eller kanske var det så att godis och kakor lockade så mycket att effekten av pulverlunchen blev mindre och mindre.

En period var Viktväktarna makthavare på arbetsplatsen. 

Med avundsjuka såg hon hur kollegor och även andra bekanta, med hjälp av rätt sorts mat, förvandlades till oigenkännliga slankheter.

Hon hade varken orken eller viljan att vara med i klubben.

Kanske för att hon inte ville väga sig offentligt.

I stället försökte hon med olika tabletter....höll på några veckor....insåg att de inte funkade.... ställde in dem längst in i skåpet och åt lite mer ... och blev ännu lite tjockare.

Fast rörde på sig, det gjorde hon. 

Flera gånger hade hon läst att det kunde vara bättre att vara överviktig och ha bra kondition än att vara smal och ha dålig kondition. De orden kändes tillfredsställande.

Det fanns tider då livet gjorde mer eller mindre ont.
Då hon mådde så dåligt att hon tappade aptiten.
Följden av detta blev automatikbantning.
Hellre må bra och vilja äta än att må dåligt och bli "smal", det insåg hon snart.

Gång efter annan försökte hon låta bli kakor och godis... eller att låta bli att ta mer än en portion av den mat som serverades.
Det funkade några dagar.
Konstigt att mat, godis, fikabröd och gott vin skulle smaka bättre och bättre ju äldre man blev.
Smaksinnet skulle ju försämras, det hade hon också läst om.
Detta stämde inte alls....
Att hon slutade röka kanske påverkade smaklökarna, så att allt smakade bättre....

-Nu är jag så gammal, så jag struntar i allt. Jag unnar mig livets goda. De finns inte så många glädjeämnen kvar.
Så tänkte hon ofta, under det att storlek 44 fick bytas ut mot storlek 46.
Hon fortsatte dock att kolla annonser om bantningsmedel.
Och att beställa.
Tills slut så hittade hon ett piller som hon tyckte funkade.
Det funkade på det sättet, att trots att hon åt både godis och kakor flera gånger i veckan, så blev hon iallafall  inte tjockare. Dessutom tyckte hon att hon mådde väldigt bra av de två tabletterna dagligen,Hon var nöjd med det.
Hon undrade bara varför det inte kom fler tabletter på posten, vilket hade utlovats.
Hon hade ju tänkt fortsätta med dessa kapslar ett bra tag.

Igår köpte hon Aftonbladet.
Där kunde man läsa om anmälda bantningsmedel, medel som inte höll vad de lovade...
Grismaten var inte med... men den var preskriberad.

Hon ögnade igenom den långa spalten och kunde inte komma ihåg vilka hon testat under de senaste åren.
Längst ner i spalten hittade hon ett varumärke som hon kände igen. "Chiliburner".
Hon ände sig lite lurad.
Igen.

Dags för  ganska så gammal tant, som inte varit nöjd med sin för stora kropp sedan tonårstiden, att fundera på  späkning ... eller att fortsätta vara tjockis.
De är låga odds på det senare.

(Bilderna tog på den tunga tantens promenad denna ganska så bistra lördag. De har fått lite glättade färger genom Photo Filter)

Brev till Björklund

Eleven storgrät.
Läraren hade inte sett sin adept gråta på över två år, inte sedan den  nyblivna tonåringen var ett barn i fyran.
Idrottsläraren hade redan hunnit fram till eleven och lagt  sin arm kring de av gråt, skakande axlarna.
- Vad står på? frågade idrottsläraren.
Den hade aldrig sett eleven ledsen förut, tvärtom så var eleven en glad, social och utåtriktad person. En person som hade fått betyget A om ämnet entreprenörskap, begreppet som så ofta förekommer i läroplanens vackra inledningstexter, hade betygssatts.

Läraren visste precis hur det var fatt. Läraren hade märkt att något var på tok under de sista veckorna.
Den pedagogiskt utbildade och erfarna personen hade inte kunnat hjälpa, utan tvärtom, kommit på sig att ta sig för huvudet av förtvivlan, för att inte de fina pedagogiska utläggningarna längre nådde fram till eleven.
Det var helt blockerat.
- Jag klarar aldrig de nationella proven, hulkade eleven. Jag är kass, jag kan ingenting längre. Jag vill inte leva....
Nu hade även klassläraren hunnit fram till eleven.
Klasslärare och idrottlärare utbytte förtvivlade blickar.
- Om jag bara kunde hjälpa dej att förstå att jag vet att du kan, sa klassläraren.
Klassläraren vände sig till idrottsläraren:
- Om du visste vad x utvecklat sin förståelse för matte under det senaste året. Det kändes att x kommit en bra bit på väg, men nu är allt borta.
- Och det är bara för de där hemska proven, snyftade eleven. Jag har varit nervös för matteprovet i ett helt år och nu är det alldeles nära. Jag kan knappt äta. Så fort jag gör något kul, som att vara med kompisar eller träna, så kommer tankarna på provet och då blir jag bara ledsen.
- Försök koppla bort tankarna på provet, sa idrottsläraren.
- Det går inte, de hemska tankarna finns där jämt, sa eleven tonlöst. Jag vill inte ha F i matte, matte är viktigt och om jag får F, så känner jag att jag inte duger.
- Men detta är ju inte klokt, sa klassläraren. Så ska ingen behöva ha det. Vet du, jag tycker att du skriver ett brev till Jan Björklund och talar om hur du känner. Ingen ska behöva må så dåligt som du.

Sagt och gjort. I stället för att jobba med de repetitionshäften som den ambitiöse och välvillige läraren kopierat upp inför de förestående nationella proven, så skrev eleven ett brev.
Eleven hamrade frenetiskt på datorn tangentbord. Det tog mindre än en kvart att få brevet klart.

Hej till Jan Björklund

Jag är en elev som går i sexan.

Jag har svårt för matte och jag behöver hjälp med det! Jag har fått  förståelsen för  matten och allt, men när det väl kommer till att jag ska göra prov så försvinner alla mina mattekunskaper.

När jag gick i femman så fick vi reda på att vi skulle få betyg i sexan. Jag tänkte genast då på hur jag kommer att klara mig med matten. Jag började oroa mig jättemycket det gick knappt att släppa tanken. När jag började sexan så hade vi fått reda på att vi också skulle ha nationella prov i matte, svenska , engelska , no och so.

Då blev jag riktigt nervös och jag fick ångest och fick ont i magen för att jag skulle behöva tänka på hur det skulle bli med min matte. Så varje gång jag skulle göra något i skolan så blev det alltid att jag blev rädd och jag började tänka på det nationella provet inom matte. Jag har alltid oroat mig om hur det ska gå.

Detta lider jag av men jag vet inte vad jag ska göra åt det och det är absolut inte kul när några i klassen kan allt inom matten och dom glömmer det inte.

Men egentligen kan jag matten men när det kommer till provet så bara blir jag rädd och jag kan inte ens då vad 14+3 blir. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta, men det hjälper inte att jag gör mycket matte, många häften eller att jag repeterar gamla kapitel.

Jag fattar inte ens varför man ska ha prov man bevisar ju ändå sina kunskaper när man jobbar i skolan!

Snälla jag ska inte behöva må så här!

När brevet till Björklund kommit iväg genom cyberrymden, så blev eleven gladare.
Även om eleven fortfarande var orolig för provet, så hade den framfört sin åsikt.
Man hade ju i klassen just talat om det fina med att få tycka, säga och skriva vad man vill, när man bor i Sverige.

Läraren släppte inte tanken på vad som hade hänt.
Nej, ingen, ingen ska behöva må så dåligt som eleven gör.
I skollagen står det att elever med särskilda behov ska få den hjälp de behöver.
Eleven behöver hjälpen att inte känna sig pressad och stressad, utan att få utveckla sina kunskaper i sin takt.
Vilken den kunnat göra, ända tills för någon vecka sedan, då klassläraren började tala om och förbereda det nationella provet i matte.

Läraren kände hur det drog ihop sig av ilska i maggropen,  denne tänkte på att proven är så hemliga att de inte får lämnas ut till läraren innan provdagen.
Tänk om man ändå kunde få dem några veckor i förväg, för att hinna gå igenom sådant som kommer på provet och som man fortfarande, med tre månader kvar av året,  inte gått på djupet med. Procent och algebra, det hade man bara nosat lite på i klassen.
Tänk om man kunde få se provet och kunnat lugna de ängsliga eleverna genom att visa på enkla uppgifter som kommer på provet. För sådana måste det ju också finnas med.

Läraren tänkte tillbaka på den goda tiden, då det fanns nationella prov i åk fem. Dessa prov såg läraren som en stor hjälp att se vad eleverna hade förstått och för att förstå vad som behövde repareras. Man hade ett helt år på sig att åtgärda ev. brister, och ingen elev behövde känna sig inte godkänd, genom att få ett F i betyg.
Provet var en bra diagnos, en hjälp för både lärare och elev.
Prov som ligger långt fram i sexan är inte till någon hjälp, utan mer till stjälp, därför att de genom att poängbedömas och  bokstavsbedömas kan visa att elever inte är godkända i ämnet.
Inget bra att bygga en start i sjuan på.

Läraren funderade vidare på de nationella proven.
Försökte räkna ihop hur många prov eleverna i sexan skulle utsättas för från centralt håll under tiden 5 februari till den 3 maj.
Nu var detta inte riktigt enkelt, då det hela är så hemligt, och  då lärarna inte ges något förtroende   från skolverkets sida, då man  inte får veta hur många delprov som no och so-delarna innehåller, ej heller vilka ämnen som behandlas.
Med tanke på att svenska, matte och engelska  genererar femton olika prov och att no-provet tar en heldag i anspråk och so-proven två dagar, så borde det röra sig om 21- 23 olika prov.

Men sorg i hjärtat tänkte läraren på hur mycket tid som försvinner till dessa prov, tid som skulle kunna användas till god och lustfylld undervisning. Där eleverna kunde få växa i såväl kunskap, förmågor, kreativitet och självkänsla.

Läraren kände sig ledsen långt in i själen.... och var faktiskt glad att pensionsåldern inte låg så långt bort.

Familjefoton följt av fria funderingar

Idag använder jag bloggen som ett "familjealbum" sparat i och till den offentliga framtiden.

Igår firade vi svärsonen. Han fyllde ojämna år, vilket ( per automatik) blir till ett jämt tal, om man adderar siffrorna med varann.
Kul att fira utan att det är stor firaranledning, utan bara en vanlig födelsedag, tycker jag......

Sambon hans hade sett till att pynta för vår, denna ljuvliga vårvinterdag.

Det var vårblommepremiär! Härlig känsla! Hoppas att de går en lång vår till mötes.

Inte var det läge att sitta inne denna härliga söndag.
Naturligtvis kollade vi på svenskt guldmedaljslopp i Skid-VM.... och sedan var det dags för oss att röra på benen.

Firarföremålets far hjälpte våren en smula på traven.
För egen del hade jag använt en halvtimme av söndagsförmiddagen för att njuta av solen på den egna altantrappan. Solen stekte på ordentligt och snön vid mina fötter förvandlades till vatten och vattenånga.

Vi tog vägen förbi hästhagarna.
Tycker att debatten om hästkött i maten har tagit alldeles för stora propotioner.
Nej, jag skulle inte äta hästkött om jag hittade det på en restaurangmeny, men jag har ätit hästkött, i form av hamburgerkött när jag var barn....och ungdom.
Det var gott.
Jag blev inte sjuk av hästköttet, nej,det påverkade inte min hälsa på något sätt.
Det är inte ok att blanda i hästkött i maten utan att deklarera detta, men det är inte heller ok att slänga en massa mat som det absolut inte är något fel på.
Sälj den till reducerat pris, till den som vill ha.
Sluta tjata om det hela, och se bara till att matproducenterna uppger vad deras produkter har för innehåll.

Läste idag om innehållet i vindruvor.
De är mögelkänsliga och besprutas hårt.
De går inte att tvätta bort giftet, det sitter även innanför skalaet.
Man hade hittat 26 olika bekämpningsmedel i vanliga russin.
Det är väl ändå mycket värre än det här med hästköttet.
Men det är det ingen som slår på stora trumman för.

Dissade bokbussen inför maktens människor idag.
Tycker att det är fel att lägga ut en massa kommunala pengar på en filial som bara betjänar ett antal... där den stoppar.
Eller att påstå att den är bättre än skolans bibliotek.
Man måste väl få säga vad man tycker.
Kände efteråt att det kanske inte var riktigt ok...

Bra när man vet att hemgjorda presenter uppskattas.
Gillar ju att baka, så det blev lite olika kakor ( alla med chokladinnehåll på ett eller annat sätt) och bullar.
Tårtan hade Johanna bakat och den var klart godast av allt som bjöds.

 Firarföremålets mamma är också matte till två cockerspaniels.
Den ena var ett riktigt praktexemplar till hund, jättetrevlig och jättefin.
Den andra gillade inte katter, så tyvärr fick hon vänta i bilen.... men hon  var fin hon också.
Annars är det väl bara att konstatera, det är betydligt enklare att ha katt än att ha hund.
En katt kan man lämna flera dagar, bara den får lite mat.
En katt behöver inte rastas flera gånger om dagen, för den rastar sig själv.
Trodde att jag var hundmänniska, men inser att jag mer och mer blivit kattmänniska.... kanske handlar det om bekvämlighet... eller är det för att jag  har ett antal likheter med katter, i mitt sätt att vara...?

Roligt att träffa dem som kommer från det östra Götaland.
Samtalsämnen finns det gott om, tråkigt blir det aldrig.

 Firarföremålets mor var det svårt att få bild på... hon bjuder på sig själv med yviga gester.
Det finns fina bilder på henne i riktiga tidningar... ja, hon är en riktig skönhet.....som har en intressant historia att berätta.
Retar mig på mig själv att jag aldrig tar med systemkameran.... och kan ta snygga bilder jag också.
Får bli skärpning på det!

Helgen gick snabbt, som vanligt! Som sagt, kul att träffa alla.....

Måndagsmorgonen är alltid seg, både för mig och för eleverna.
Speciellt för mig.
Hjärnan är segstartad, efter att ha fått vila lite från det snabba skoltänket.
Men det brukar fixa till sig framåt eftermiddagen och gjorde så idag också.
Strax dags för spinn-mix.
Bra för rygg och för knä..... och för gammal halvskraltig tant.

Många måste vara helskraltiga i dessa dagar, konstaterade att vi bara blir sju på kvällens träning. Av femton möjliga.

Dagens blogg länkar jag inte till Facebook, idag blev det lite för mycket familj för det.

Fredagsfunderat

 Redan fredag igen.
Slut på sport/vinterlovet för de flesta.... bara Norrland som har sitt kvar.
Har jobbat med diskrimineringsgrunder den senaste veckan och kom just att fundera på om det är diskriminering att tycka att sprotloven är över för de svenska skolorna, fast hela/stor del av Norrland har sitt lov vecka 10.
Visst är det tokigt att vi sydlänningar tycker att Sverige tar slut någonstans vid gränserna Dalarna/Härjedalen - Uppland/ Gästrikland.....
Visst är norra delen av landet Sverige också... men det är väldigt-långt-bort-Sverige.
Visst har vi varit i Härjedalen/Jämtland ett antal gånger ( utmed kusten och norrut, norr Uppland en enda gång) men denna del av Sverige känns faktiskt långt mer exotiskt än Medelhabsområdet eller t.ex Storbritannien....

Två veckor sedan vi hade våra sista härliga dagar på paradisön ( varifrån bilderna är hämtade).
Känns faktiskt längre sedan....
Igår reste våra vänner från Jönköping hem igen, de skulle stanna två veckor...

- Solbrännan börjar försvinna, sa C-E i morse.
Jo, det gör den...men vad gör det?
Även om jag trivs väldigt mycket bättre med mig själv då jag är lite brunare i hyn, så var det inte det viktigaste med resan.
Det var att få känna sol och värme.

På fredagar brukar vi kolla på torsdagens kvartslånga sänding av "Lilla Aktuellt" på Svtplay i klassen.
Idag pratade man om vikten att tillföra kroppen tillräckligt med D-vitamin.
Solen är en bra källa för detta tillskott av livsviktiga nyttigheter.
Intog massor av D-vitamin under vecka 7.
Det lever jag på än, känner mig superpigg under dagarna....
( ....fast ganska så kvällstrött...)

 Lite D-vitamin från solen kan man få sig till livs här hemma också.
Mer lär det bli, under det att dagarna blir längre.
Ett antal plusgrader var det idag, då jag efter skoldagens slut, tog en promenad tur och retur "Krokakullen" och efter det tvättade bilen.
Skönt att vara ute och njuta vårvinter.
Funderade under promenaden på att vi just nu går in i den bästa tiden.... tiden mellan mars och oktober.
Hela långa, fina, D-vitaminrika tiden har vi framför oss.
Kändes nästan som jag ville sakta ner tiden lite.... men så kom jag på att än så är det faktiskt vinter... så den nedsaktningen skulle jag nog vilja ha i maj månad...
Men det känns gott att veta att vi är på väg mot vår, sommar .... och dessutom, som den goda tiden efterrätt... härlig höst....
Efter det kommer den tråkiga vintern... men tanken på den behöver jag inte älta just nu, den första dagen i mars.

När man har en sexa, så handlar det mesta i skolan om nationella prov.
Är just klar med alla delar av  provet i svenska.
Tre delar innehåller provet - tala, läsa, skriva.
Min toppenklass fixade alla delar med briljans och jag är så stolt över mina elever och så glad att få ha haft dem som " mina" under tre (korta) år.
Nu är det mycket med högstadiet som hägrar.
En naturlig utveckling.
Det kommer att komma toppenelever från Grimsås till Tranemo.

Näst-nästa vecka.... den vecka då ALLA sportlov är slut... är det dags för matteprov.
Har påbörjat repetition av olika områden med sexorna.
Tycker att nationella prov är helt ok, men att de borde ligga  femman i stället ( då hinner man reparera ev. brister) och så tycker jag inte att proven skulle påverka betygen. ( Eller rättare sagt, inga betyg skulle finnas i sexan)
Nu känns det lite för hysteriskt och stressande, både för eleverna och för oss lärare.

Tiden rusar, proven upptar en massa tid... och snart går vi mot påsk.
Innan dess ska v  hinna med födelsedagskalas i Värnamo, Galenskaparna i Göteborg och "Sommarnattens leende" i Malmö.
Roligt att man har roliga saker att se fram emot, men allt detta gör ju att tiden går ännu fortare....
Nu är det som det är....
Hittade ett bra tankeord på FB: Trivs du med mig själv, så trivs omgivningen med dej också.
Det är en fördel med att bli gammal, man förlikar sig alltmer med en person man är.
Bra för alla!
Så funderade jag denna fredag, denna första dagen i mars.

Måste medge motsatsen

 Gnällde ju ordentligt över vintern i helgen.
Idag tycker jag att vintern var helt underbart fin.
Tur att man kan ändra sig.
Och att man får tycka som man vill.
Visst var det lite kallt i morse, men vad gör det, när solen kommer fram och värmer den vita världen, så att vit snö förångas och ger vårdoftande luft som är lätt att andas.
Kom hem vid halv fyra och fortfarande fanns det ljus tid att ta 40-minuterspromenaden och efter att hämta kameran och bara vara utanför huset och njuta av de sista solstrålarna för idag.

 Till och med den överblommade papegojblomman som vi hade med i resväskan från paradisön, tycktes få ett sista glädjeryck och slösa lite extra med sina färger.... ( eller kanske Photo Filter hjälpte till lite.... tycker iallafall att den ser fin ut)

 Fransson fick  glädjefnatt av det fina solskenet och klättrade tre-fyra meter upp i sälgen.
Han hade tydligen glömt av det här med trädklättring under den långa vintern, för han verkade helt förvirrad och jamade efter min hjälp.

 Visst hade han klarat ett hopp ner i snödrivan, men det vågade han inte.
Och visst är det bättre att vara på den säkra sidan och göra en kontrollerad nedstigning, i stället för att göra ett våghalsigt hopp.

Det tog några vändor fram och tillbaka på grenen innan aha-upplevelsen kom till honom, och han fattade att han skulle ta sig ner med bakändan först.

En fin vårvinterdag, det blev det för både folk och fä.

Vi hoppas på flera sådana ... 

Människomöten

Mötte inte en människa, då jag tog dagens promenad på tidig förmiddag.
Folk håller sig inne då det är grått och kallt.
Annat är det på sommaren, då brukar man alltid kunna byta några ord med någon av grannarna. Om inte annat är de ute i trädgården.
Eller på soliga vårvinterdagar, då kan ingen motstå solens lockelse, och så möts man på byvägen.
Under många år, så möttes många av oss halvgamla tanter på väg till träning i Dalstorp. Numera har jag bytt step up mot spinning. Men jag saknar de forna mötena på väg till och från träningen.
Numera möts man "aldrig".

En positiv sak med att göra en resa, det är att man nästan alltid träffar nya människor.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Sista strofen på Gullbergsdikten passar mig nog väldigt bra.

Jag tycker att det är extremt roligt att träffa nya människor och höra deras berättelser.

Samtidigt är jag ganska dålig på att hålla uppe gamla kontakter, när mötena blir slentrianmässiga, så är de inte lika roliga längre. Tror att många tänker så, för det känns trots allt som om det finns ett stort kontaktnät, om man behöver någon. Trots att man sällan träffas i riktiga livet, så har man kontakt, via sociala medier eller via telefon.

Träffade några härliga människor även på resan till Teneriffa.

Där var paret i min egen ålder som hade med sig sin gravt handikappade vuxne son, sina söner med fruar/sambos och ett litet barnbarn. Trots att alla måste hjälpas åt med den store tunge sonen under flygresan, så visade alla på ett fantastiskt positivt humör. Skratt och glädje var nära.

Redan första dagen träffade vi det medelålders paret från Falköping. Frun var hushållslärare och jobbade på en alldeles nybyggd skola i Tidaholm. Trots att det var ett nybygge, så var inte eleverna utrustade med datorer till alla. Men det finns datavagnar och de flesta klassrum med samma dåliga interaktiva tavla-alternativ som vi har, den där bilden visas direkt på whiteboarden.
Jag nämnde att jag  tagit med alldeles för mycket kläder och packat en ren del i resväskan och en del med smutstvätt, när i skulle åka hem.
-Men allt som man haft med behöver tvättas, tyckte hushållsläraren. Det är många kryp som kan komma med hem.

Några dagar innan vi reste hem kom det glada paret, 70 plussarna,  med torsdagsflyget från Göteborg.

Vi hamnade på solstolarna bredvid varann och fick höra stora delar av deras livshistoria. Kvinnan  var rädd för vatten, därför att hennes bror och systerson drunknat då hon var ung. 

Hennes egen dotter var gift med en stormrik fransman och bodde i Paris. De var dottern som bjöd sin mamma och hennes sambo på resan. Det hade blivit många tackresor både för mamma och pappa och deras nya respektive, som tack för att föräldrarna kostat på sin dotter utbildning på den internationella buisness-skolan i London.

Även sonen hade fått gå den påkostade utbildningen och hade idag ett jobb där han pendlade mellan London och Dubai. Han hade vid trettiofem års ålder insett att om han skulle träffa någon att dela sitt liv med, så fick han söka sig ett annat jobb.

Fick namn och adress till Friddes och Gun-Alice hem i Jönköping och inbjudan att hälsa på. 

Träffade danskar som tyckte att vi skulle bilda en nordisk union ( kunde inte annat än att håla med) och den tyske krögaren som på sjuttiotalet köpt en restarang i Playa de las Americas och som fortfarande lagade all mat, tillsammans med sin fru.

Härliga människor var det allihop....

Så fanns det en som jag inte alls klickade med. 

Kände det redan när han tog emot oss utanför bussen, då  vi skulle åka till Teide.

En guide ska vara lyssnande, serviceminded och vänlig.

Ingen av dessa förmågor visade denne man. Han var otrevlig, spydig och var direkt kränkande mot de personer som inte kom i tid till bussen eller på något annat sätt behövde hans hjälp.

Gissa om vi blev glada( inte) när samme man var vår guide på heldagsresan....

Fick en utvärdering att fylla i från Vingresor då vi kom hem, och då passade jag på att kritisera denne mans sätt att sköta sitt arbete. Hoppas att man lyssnar....

 Vi människor är ju så olika och reagerar så olika i möten oss emellan.
Jag simmade mina 10 längder i poolen ett antal gånger per dag ( ok, det var två eller tre gånger...)
När jag mötte någon så försökte jag fånga blicken och le mot den jag mötte. I 75%  av fallen, så fick jag ett leende tillbaka.... medan ett antal vände bort blicken....
Ja vi är olika, en del av oss är utåtriktade och nyfikna på nya människor, andra vill hålla sig till sin invanda krets och vågar inte möta någon främmande människans nyfikna ögon.

I Playa de las Americas ligger den svenska rehabiliteringskliniken Vintersol. Många rullstolsburna syntes i närheten av kliniken. Måste vara helt underbart för värkande kroppar att få tina upp och få lindring i den härligt ljumna luften. Det blev många möten ( utan  direkt kommunikation) med människor som på något sätt hade svårt att röra sig, på ute på "stan" och på hotellet.

Funderar ofta på hur möten med olika människor gjort mig till den jag är ..... och alla andra till dem de är, förstås.

Ett viktigt möte var mötet med den unga tjej som Tranemo kommun anställde som EU-samordnare för sex-sju år sedan. De var hon som fick mig att sätta i gång med e-twinning och som gjorde att jag träffade Marie Andersson, öpedagogen, som visade mig vägar inom sociala medier. Båda dessa möten har gjort att jag har ett stort pedagogiskt nätverk, både nationellt och internationellt idag.
Mina bloggvänner, både dem jag träffat och dem jag bara pratar med på blogg och facebook, dem får jag tacka Karin och Marie för. 

Hade jag mött någon som seriöst trott på mig, och gett mig självkänsla, så kanske jag vågat gå vidare i karriären.... inte fortsatt vara lärare i hela mitt liv.

Kanske handlar detta om möten redan i barn/ungdom, de möten som stärker eller trycker ner ... eller är det bara en fråga om personlighet... vad vet jag.

Människomöten är något jag uppskattar och tycker är intressant.

Snart ska jag åka och hälsa på Svea, och möta den enda som finns kvar från den äldre generationen. 

De är viktigt att ta vara på de möten man kan, medan möjligheten finns.

Ibland tror jag att vi människor låter en del möten bero, därför att de är lite besvärliga att få till eller känns obekväma.... 

Så borde det inte behöva vara. Vi ska vara rädda om varann så länge vi har varann, såväl om vi möts kort och snart skiljs igen eller om vi är gamla vänner som gjort mycket roligt tillsammans.