Vårvändning

Visst vänder det mot våren - iallafall i morgon. Kl. 18.11 i morgon, så är lutningsvinkel mot  solen som minst... från kl 18.12 i  morgon, så blir den bara större och större!
Härligt! Ljuset kommer tillbaka igen, och även om det tar tid, så är vi på rätt väg.
Hösten gick fort, men det brukar ju alla höstar och alla vårar göra. Höstterminen är några veckor kortare än vårterminen,  men  hösten känns tyngre, just för att det blir mörkare och mörkare ... och  av den anledningen att det aldrig ges tid för mental återhämtning ( om man undantar två dagar i november), medan våren bjuder på flera lov och ledigheter.

På köksbordet står en vas med blommor, julrosor, plockade direkt ur vår rabatt. Fick blomman som julblomma av Karla för massor av år sedan, minst tio, antagligen mer, hade den inomhus hela den vintern och planterade ut den när sommaren kom.
Varje senhöst har det varit många knoppar på den, men det har inte blivit av att jag tagit in stora knoppar, för innan jag tänkt den tanken färdigt, så har det blivit snö och /eller tjäle.
Så icke denna härliga långa höst som i morgon vänder mot vår. Plockade stora knoppar för ett par dagar sedan och nu är det utslagna klockor.
Få se om jag hinner plocka in flera blommor innan kylan tar över, eller om jag får vänta till våren och njuta mer av den tåliga blommans vita vackerheter.

Adventstiden har varit en rolig tid. Har hunnit med massor, både i skola och utanför skolan.
Under ett antal dagar i december har jag varit "utlånad" till en annan skola, där många legitimerade lärare varit sjukskrivna. Kul, lärorikt och intressant att se andra arbetssätt, värdefullt att möta andra elever och stärkande att få positiv bekräftelse.

Såväl luciafirande som att möta många nya elever, det har den gamla lärarinnan klarat bra. Hon har känt sig pigg och alert för det mesta.
I år höll hon på att falla ihop fullständigt ... gråtande.

Så här var det:
IKO Fritid hade bjudit in alla skolans elever att julpyssla i sin egen lokal, i "Korpstugan". Det är Grimsås äldsta hus, från början av förra seklet, då järnvägen mellan Göteborg och Alvesta stod klar, och Grimsås började befolkas. Lågt till tak och trångt, men väldigt mysigt, är det i den lilla lokalen.
Under onsdagen  och på torsdag förmiddag, så var alla de yngre elever och pysslade, på torsdagseftermiddagen var det femmans och sexans tur.
Tjugosju elever, två ledare från IKO fritid, en händig lärare ... och så jag. Barnen skulle göra strutar, fina i flera steg.. och med mycket klistrande. Efter en halvtimme så hade jag gett upp alla försök att hjälpa till, jag hade strutpapper fastkletat på händerna och ansiktet fullt med glitter. Jag var så utmattad, iallafall mentalt, att jag knappast orkade stå upp... och det fanns inte en enda ledig stol i den lilla lokalen. Gråten brände bakom ögonlocken och jag bestämde mig för att nästa år, när det är pysseldag, då ska jag sjukskriva mig. Det mår alla bra av.

Lite bättre blev det när några av eleverna valde att vara utomhus en stund, och det bara blev de som klarade pyssel på egen hand kvar.
En fin strut och en egenhändigt färgad julkula, det hade alla elever med sig hem.
Kanske kan jag ompröva beslut om "pysselskolk".

Ett supertrevligt initiativ från IKO Fritid, var det .... och tröttheten gick över när jag kom hem. Kunde istället ägna mig åt sådant som jag har handlag för ... och är tränad i... att baka. Det blev två olika sorters julbröd, och en härlig doft av tants bak.

Klockan halv åtta i morse samlades barn och lärare för att gå fackeltåg de ca 300 metrarna från skola till kyrka.
Det är alltid så fint att komma till den ljusa kyrkan i  Grimsås. Programmet tog mindre än 40 minuter och på den tiden hann prästen ställa en fråga för oss att fundera på: Vem var Jesus?
Rektorn rimmade om några speciella händelser under hösten, gitarrgrupp och flöjter spelade och så sjöng den duktiga luciakören två sånger från sitt luciaprogram.
Musiklärare André kompade idag och jag kunde äntligen få njuta av ett fantastiskt fint framträdande från skolans musikaliska äldre elever. En pampig kör på 25 11-12-åringar,  var det.

En stund tillsammans med hela skolans personal blev det, innan vi med gott samvete kunde säga God Jul till varann och sedan gå hem var och en till sitt  julstök. För egen del så hade jag vikt denna dag till julstädning och julstämningsframkallning.  Det tog sin lilla tid, fyra-fem timmar.... ryggen blev lite trött och protesterade en stund ganska så vilt... men nu är det jul i stugan och jag känner mig ganska nöjd med mig själv.

I morgon planeras granhämtning och tillagande av ett par sorters julgodis... och det allra bästa, det som sker utan min planering ( och om jag kunnat påverka, så skulle det ha skett för länge sedan..) i morgon vänder det mot vår.

Värnamovarit

Det händer ju några gånger per år att jag (vi) får det stora förtroendet att sköta stallgöromål och mata/släppa in och ut katter i Hjälshammar. Denna luciahelg var husbondsfolket ute på resande fot och det passade bäst att jag ensam åkte till smålandsmeteropolens södra utkant.

Att se till att häst och katt har rent omkring sig och mat att äta, det tar inte så lång tid. Det blev alltså en del  ljusan dager över igår, och naturligtvis passade det bra att ta tillvara dagsljuset genom att vara utomhus så mycket som möjligt och att samtidigt försöka leta upp några geocache-gömmor.

Det fanns en del nyutlagt, bl.a. hade man lagt ut ett antal gömmor under augusti månad, då många hade som målsättning att logga en gömma per dag.

Det som är så roligt med geocaching, det är att man får se så många platser som man annars aldrig hade besökt. Som  den här naturparken i södra Skogsfållen. Ett skogsnära områden, där jag sannolikt skulle kunna trivas ganska bra.

Gömman var väl inte så kul.... en pytteliten nano-"burk" ... två cm hög och med en diameter under centimetern... ja, det är rena turen om man får tag på den lilla rackaren. Att sedan få ut och, efter påskrivning, sedan kunna få in den lilla remsan i burken igen, det är inget som jag och mina klumpiga fingrar gillar.

Men jag tänker så här: Allt och alla har väl sitt berättigande.. och det får väl gälla även nano-burkar .... även om det är gränsfall...

 Hamnade, efter en lite förflyttning med bilen, vid en annan fin naturpark, mellan hyreshusområde och villaområde. Slogs av hur  många små smultronställen som finns i Värnamo.

Här hade vännen Katrin (klokare) lagt en råtta på en strategisk plats mellan stenblocken. Råttan hade en liten loggbehållare i magen, den var inte mycket större än tidigare nämnda nano, men med sin koniska utformning, mycket enklare att hantera..

 I somras gjorde jag två olika cykelturer i området syd -ost Värnamo. C-E var med en av gångerna, på sommarens varmaste dag, i början av augusti. Denna bunker, där man enligt uppgift förvarat sprängämnen, cyklade vi förbi, trots att den låg alldeles vid sidan av vägen.
Jag hade behövt hjälp att leta burk här, för hur jag än kollade och klättrade bland stenarna, så hittade jag ingen burk. Lite snopet... men sådant händer lite då och då. Sannolikt var det någon sten som såg ut att sitta fast, men som inte gjorde det, som dolde gömman.

När det stora röda vattentornet framträdde ur dimman, så fick jag återigen en repriskänsla  av den varma sommarcyklingen. Här hittade vi inte gömman då, men efter att ha fått ett litet tips av vännen Inga var jag skulle leta, så var det bara att hämta en sten att ställa sig på och sedan plocka ut burken.

Promenerade genom ett större radhusområde i ett område som jag tror hetter Vråen... eller är det Amerika? ... och hittade dagen sötaste gömma. Geocaching är fascinerande på det sättet... man kan gömma allt från platspåsar, medicinförpackningar och  glasslådor till de mest genomarbetade och kluriga gömmor. Bara de innehåller loggremsa och är registrerade på geocaching.com, så är det mesta i loggremseförpackningsväg möjligt.  Detta var en lätthittad burk, men det är roligt att hitta burkar som någon ( klokare Katrin) lagt ner lite extra arbete på.

 Efter sju hittade burkar hade jag fått nog och ville ha mat ... och kolla lite, lite i Värnamo centrum.
Kunde inte låta bli att köpa lite julklappar... fast jag tidigare bestämt att det skulle vara färdigklappat för i år. Åt sen lunch, sushibricka, på favoritstället Nankoku. Vad det är gott med sushi.... bland det godaste man kan äta, tycker jag...

Fick upp blodsockret till bra nivå igen och tyckte att jag kunde leta upp ytterligare några burkar.
Bestämde mig för att försöka hitta de två cacherna som skulle visa var de första sjukhusen i Värnamo funnits.
Det är ju trots allt så att det är p.g.a. av det nuvarande sjukhuset i staden, som jag ganska så ofta befinner mig i Apladalsstaden. När dottern var klar med sin utbildning, så skulle hon hitta en PTP-plats. På Värnamo sjukhus fanns det en sådan ledig och på samma sjukhus fanns en ung ortoped, och ljuv musik uppstod....

De gamla lasarettet är nog stans vackraste byggnad. 1923 byggdes denna delen av sjukhuset. Idag används det gamla lasarettet bl.a. till bostäder. En stor del av  byggnaderna är rivna.

 Det första sjukhuset har anor från 1860-talet. Tycker att detta ser ut att vara ett trivsamt ställe att bo på idag. Utanför den anrika byggnaden finns en stor park som sträcker sig ner mot Lagan.

Dagens sista gömma förpassade mig ännu längre,  betydligt längre, bakåt i tiden.
Vid Vidösterns norra ände har det bott människor ända sedan stenåldern. En ganska naturlig boplats, med en bra vattenväg ända ner till Kattegatt.
Dimman hade tätnat alltmer under den ljumma och vindstilla eftermiddagen, och naturen visade sig från sin mest trolska sida.

Katterna väntade utanför huset när jag i skymningen kom tillbaka. De ville gärna tillbringa resten av dygnet inomhus.
Vi sov alla gott efter en dag med massor av härligt frisk senhöstluft. Som den egoist jag är, så njuter jag verkligen av den milda väderleken och av att all snö har försvunnit. Det får så gärna bli en grön jul... och en grön vinter. Det vita, det klarar jag mig så bra utan.... och dessutom så är det roligt att geocacha när det är barmark. Att leta burkar under snö, det är inget som jag ägnar mig åt.....

Webbvisning

Dagen grydde, denna vackra luciadag. En blek sol trädde fram ur dimmorna. Det kändes mer som vår än som luciadag.

Vi har firat lucia i nästan en vecka. Först var det ju då samhällsföreningens firande, i måndag var det ett framträdande på äldreboendet, igår var det fyra olika framträdanden på eller i anslutning till samhällets storföretag, Nexans, och idag var det luciadagsfirande för skolan.
Sju framträdanden blev det allt som allt, sex av dem var av hög kvalitét, ett var väl så där....

Idag, vid det sista framträdandet, så bad jag en kollega att filma programmet. Eftersom jag glömt att ta med min egen kamera, så hade vi bara en skolkamera att tillgå, en kompaktkamera som inte tar så bra bild, men tar upp bra ljud.
Efter framrädandet, så bedömde jag detta så bra, att det fanns anledning att spara filmen för framtiden, på You Tube.



Som sagt, ljudkvalitén är bra, men inte bilden.
Under det att dagens två "normala" lektioner genomfördes, så laddades klippet upp på You Tube, och när vi nästan hunnit fram till lunchrast, så kunde vi titta på det gemensamt och stolt konstatera att vi var gravt nöjda med vårt framträdande.

Lite senare på dagen kom uppladdningen på You Tube på tapeten.
Varvid frågan om kommunens policy kom upp.
För egen del, så har jag inte sett någon policy vad det gäller foto/film. Däremot har alla föräldrar okejat bilder på nätet och i annan media.
Bakgrunden till diskussionen om lämplighet att lägga upp filmer på You Tube, var det inslag som fanns i TV-nyheterna i veckan, ett inslag som visade att man på vissa förskolor infört fotoförbud.

För egen del så förstår jag inte denna diskussion. Vad kan hända, då man lägger ut ett klipp på ett luciaframträdande, ett klipp som är så bra att man är stolt över det??? Naturligtvis skulle jag inte ha lagt ut detta om jag hade haft en elev med skyddad identitet. Om jag haft förälder som inte okejat mediapublicering, så hade jag kollat med den om dess barn kunde få vara med i en så stor samlig av elever som detta gäller.
Nu är allt okejat från alla, och då räcker ju det. Kommunen behöver inte ha någon policy, och helt enkelt sabba att man på ett enkelt sätt kan spara det som är värt att spara för framtiden, och som alla som vill njuta av gång efter annan, kan göra.
Är lite bekymrad  för att "problemet" med webbpublicering ska komma att "lyftas" av dem som inte är bekväma med sociala medier och webbens möjligheter. Och genast har man väckt en helt ofarlig björn, och det är då blir farligt, att publicera sig är en demokratisk rättighet.
Vad det gäller klipp på internet, så måste man naturligtvis jobba med sunt förnuft. Man ska förstå inte lägga upp vad som helst på You Tube, från skolan sida. Men sådant som är bra och som är värt att dela med sig av, det ska vi kunna göra. Jag anser inte att kommuner ska kunna bestämma över detta, ha sin egen policy, utan alla som jobbar i offentlig verksamhet ska kunna visa det man är stolt över och det som andra kan ha glädje av. Samma bestämmelser ska gälla över hela landet, tycker jag.

Flerfallet

Ute faller snön för fullt. Med en alltmer tätt fallande snö, föll planerna på att åka till Värnamo och avlägga det traditionella besöket på julmarknaden i Apladalen. 

När planeringen fallit, så tyckte att jag skulle använda ljuset till att ta en promenad.

Tog fram förra årets favoritjulklapp, den som skulle förebygga fall, broddkängorna, och gav mig iväg i tämligen rask takt. Med  broddade kängor och stavar till stöd, så kunde jag känna mig säker på den under-snön-isiga byvägen.

Trodde jag.

I ett lätt utförslut syntes snart spåren efter en fallen tant. Någon skada uppstod inte, varken på väg eller tant.

Man jag undvek att gå i översnöade hjulspår efter den vurpan.

 Målet för promenaden, det var att kolla hur Sven fått furor och granar på fall, utefter en hundra meter lång och ca fyrtio meter bred vindgata i Hultaskogen.

Nämnde Sven har fällt något enstaka träd här och där, men då han hittat fri väg över en kalhuggen höjd, hade han precis här tagit i för full kraft och orsakat samma kaos som gamla Gudrun gjorde på sin tid.

Nu finns det maskiner som tar hand om förödelsen.  Vi får hoppas att det inte finns så många fler liknande fallna överraskningar ute i skogarna, allt är inte genomkollat än. 

Gårdagens luciauppträdande föll publiken i smaken.
Jag är så stolt över de duktiga barnen som finns i vår skola, de som så gärna är med i luciatåget och tomteshowen och som sjunger så fint, och skapar sådan härlig decembermånadstämning med sina framträdanden.
Träffade mina "gamla" elever i bygdegården. Någon av dem undrade om hon inte kunde få vara med på något av våra framträdanden, så positivt upplevde hon åren i vår skolas luciatåg. Tyvärr så föll önskemålet på sin egen orimlighet....

Den fina tackblomman från Stationen i Hestra, föll luciaföljefixaren och luciakomp-klinkaren i smaken.
Visst är det ROLIGT att få snittblommor så här när naturen ligger i dvala. Blev riktigt glad!

 Var på en trevlig tjugoårsfest i går, hos ägaren till hagtornsträdet, som fallit de vackra herrarna i smaken.

Tjugoårig tjej med pojkvän,  visade stor fallenhet för att fixa go´fika... hembakade snacks, makroner, kanelbullar.... Att tjugoårig tjejmamma gör god mat och bakar god tårta det vet jag ju sedan länge. Kul att dottern har samma fallenhet och samma intresse.

Roligt att träffa pojkvännens familj och se hur allt kan falla sig.... att jag t.ex träffade min brors kompis och att det finns ett antal kopplingar mellan olika personer i bekantskapskretsen och pojkvännen familj.

Efter en hektisk lördag föll det sig alltså så ,att det blev en helledig söndag. Inte helt fel det heller, även om det varit roligare att besöka julmarknad i Apladalen,  än att sitta här och se såväl snö som skymning falla utanför fönstret.

Vedervärdiga vinter

Sven kom igår. Gillar inte Sven. Avskyr den vinter som han kom dragandes med.
Vet att jag varje år tjatar om hur mycket jag avskyr det vita som fälls ut från molnen när nära-marken-temperaturen är noll eller där under, men faktum är att det är en känsla som återkommer varje år, under den tid som är vit. Ett undantag finns, soliga vindstilla dagar som ger möjlighet till mosskidåknng. Det är en positiv vinterupplevelse.
I övrigt försöker jag tänka positivt och försöka hitta något som kan ge vintern lite högre status, från min synvinkel sett. Men jag kan inte hitta något: det är kallt, det är mörkt, det är halkigt, det går inte att ta sig runt på alla vägar för det är för mycket snö i vägen, katterna sköter sina toalettbestyr inomhus, fåglarna hittar inte tillräckligt mycket mat.... nä, det är bara skit med vintern. Någon kanske invänder och säger att det blir ljust och fint med snön. Det blir det om man använder ficklampa/pannlampa också.

Tanten med kamera ständigt (nästan) närvarande har inte ens några bra fotomotiv när det är vinter.
Hur kul blir en snöbild???? Ja, den blir bra den där dagen som jag uttryckte min positivism kring i förra stycket. Julkortsbilden med snögnister. Idag har det minsann inte varit något gnister i snön. Närmare klister i så fall. Tog nästan en och en halv timme att få ren veranda, husingångsväg och garageuppfart. Snön klistrade sig såväl mot mark som mot snöskottningssläde. Ont i ryggen gav den tunga snön också.....
Det enda positiva med vintern det är i så fall att den följs av en vår.... även om den fortfarande känns väldigt avlägsen.
Bokade upp mig på vårens spinnmix-träning och såg att vårträningen slutade omkring den 25 april. Jag fick nästan ont i magen av vårlängtan.

Finns det inget positivt då?
Jo, jag kände nästan lyckokänsla när jag kom hem på tidig eftermiddag och insåg att den strömförande kontakt som Sven drog med sig under natten, hade blivit isatt igen.
Bakade lite pepparkakor efter snöskottningen. De blev ganska ok, och det bästa med pepparkaksbak, det är att hela huset luktar jul i flera dagar.
I morgon är det luciafirande i Grimsås bygdegård. Sedan ett antal år tillbaka, så är det skolans elever som står för mysfaktorn. Hade genrep idag. Som vanligt, så lätt det jättebra.

För att sluta i samma negativism som inlägget startade i, så tycks det inte bli något besök på julmarknaden i Apladalen i år. Den vedervärdiga vintern lär sätta stopp för detta. Man åker inte 12-13 mil ( tur och retur) när det är snöstorm/underkylt regn. Inte om man inte måste. Och måste det måste vi inte.... men jag behövde faktiskt spy lite galla över den årstid vi lever i ... även om det vita, trots mental uppkastning,  fortfarande är lika vedervärdigt.

Elevelände

Nu har kvarnen fått vatten på sig!
Den kvarn som ständigt mal på vad det gäller elevelände och skoldito.
PISA- undersökning, en undersökning som utförs på statistiskt utvalda niondeklassare i världens rikaste länder vart tredje år, redovisades igår.
Man mäter mattekunskaper, läsförståelse och naturkunskaps-kunskaper. Eftersom olika länder har olika skrivningar i sina läroplaner, så följer de inte dessa, utan ska testa om eleverna har tillräckligt vardagsnära kunskaper.
Sverige kom trea från slutet. Vi hade rasat nedåt som en jättesten med hög densitet.

Sökte efter exempel på uppgifter som ingår i testet och hittade ett antal "frisläppta" på Skolverkets hemsida.
Nu var det ju ett tag sedan jag slutade nian med superbra betyg, men jag borde ju inte som gammal mellanstadielärare tappat så mycket av dessa kunskaper. Samt färdigheter att läsa tabeller och olika texter. Matten var inte så svår. Kanske berodde det på att jag var trött när klockan blivit senkväll, men jag tyckte att såväl läsförståelsens som naturvetenskapens frågeställningar var ganska så svåra.
Som jag ser det kommer det alltid att finnas människor som inte klarar sådana uppgifter, om man inte specialtränar.

Nu låg Asien  i topp i undersökningen. Som jag förstår det så är det korvstoppningsskola i dessa länder, och detta många timmar per dygn. Sannolikt är ungdomarna där mera vana vid den typen av uppgifter som finns i provet. Med största säkerhet har de betydligt högre kunskaper i alla ämnen, jämfört med våra elever.
 Jag kan ändå inte låta bli att fundera över en sak; ger man eleverna i toppresultatländerna möjlighet att utveckla den kreativitet som ligger till grunden för naturvetenskaplig/teknisk/entreprenöriell framåtskridande? En utveckling som även kommer att ske i ett av de länder som hittills alltid legat i topp med den kreativa topplandslistan, Sverige. Åtminstone om ingen snart stoppar den konformitet och kontroll som nya läroplanen/skollagen ger uttryck för.

Det är inte bra att vi ligger på plats 38 av 41 möjliga, men att kalla det katastrof är lite väl överdrivet. Som sagt, jag anser kreativitet och entreprenörskap samt förmåga att arbeta flexibelt, vara mera viktigt än ren kunskap. Det har jag sett väldigt många exempel på, vad det gäller elever som jag mött under 38 år i skolans värld.

Skolan behöver dock bli viktig och tas på största allvar igen, och inte vara den slagpåse som den varit i många år. I "lyckade " länder, som exempelvis Finland ( trea i undersökningen) så har såväl skola som lärare hög status. Samhällsstyret har dessutom tilltro till lärarnas kompetens och utsätter dem inte för ständiga kontroller, olika nationella prov eller statliga inspektionsbesök.
I Sverige så är skolan och lärarna ständigt utsatta på pajkastning och ständigt kontrollerade och har en skolinspektion i bakhasorna som väser "bättre kan ni", "inte gott nog", " in med nya rapporter/åtgärdprogram". Jag tror på den självuppfyllande profetian; Får man ständigt höra att man inte duger, så ser man till att inte göra det. Omedvetet!

En annan orsak till det elevelände som PISA-rapporten visar på är med största sannolikhet kommunaliseringen 1989. Innan dess var skolan statligt styrd, med statlig ekonomi/budget. Idag är den statligt styrd, men med kommunal budget. Det blir ingen likvärdig skola, det blir det inte ens inom kommunerna. Många elever får inte sina behov tillgodosedda, trots att det i skollagen står att varje elev ska få den hjälp de behöver. Men i fattiga skattehöjarrädda kommuner med många små enheter, så räcker inte pengarna till. Friskoleeländet har också gjort att likvärdigheten försämrats, både på så sätt att en del friskolor kunnat ta emot enbart högpresterande elever och på så sätt att vissa skolor bjudit eleverna undermålig  undervisning.

Ytterligare  orsaker till den låga placeringen är att vi inte får tid att undervisa den tid som eleverna ska undervisas: det är musikskola som tar elever, vaccinationer, tandkontroller, åka iväg till simning och språkval samt andra resor. Låter inte så mycket, men med många små bäckar av annat, blir det snart stora floder av "annat- än -skola-göranden".Visst är en del av detta bra, men man kan förlägga det till efter skoltid, om inte annat för att visa att man är rädd om den tid som eleverna befinner sig i skolan.
Kanske inser då föräldrar att man inte kan ta ledigt för sina barn för att åka både på solsemester, på skidsemester, på konserter och till Ullared ... vilket en hel del föräldrar gör.

Okoncentrerade, bortskämda, uttröttade och  dåligt uppfostrade elever får vi allt fler av. Enstaka barn i klasser kan störa sina kamrater så mycket att arbetsro och koncentration blir lidande. Vi lärare har inget att "sätta emot" dessa elever, vi får inte ens i elevomdömen nämna deras dåliga sätt att sköta sig i skolan. Föräldrarna har rätten på sin sida, och kan anmäla skolan för att man tycker att eleven blir "orättvist" behandlad, medan lärare/skola inte kan anmäla elev/förälder för att de inte tar det ansvar och visar den respekt som behövs för att skola och undervisning ska fungera för alla.

Jag är bara rädd att det elevelände som PISA-undersökningen visar på får alldeles för stora konsekvenser i våra skolor, genom ännu större kontroller, tidigare betyg och mera lärararbete. När man i stället borde börja i en helt annan ända; förstatliga skolan, gör den likvärdig - ekonomiskt och resursmässigt,  höja status på läraryrket och se till att skolan blir viktig för samhället och att den får positiv reklam i media. Ta bort nationella prov i no och so och ge elever och lärare utrymme för att jobba kreativt och entreprenöriellt, i stället för att bara tänka "mål" och höga resultat på olika tester.

Så tänker jag, men jag är ju bara en sketen mellanstadielärare som blir pensionär om fem år, om jag får förmånen att leva så länge.................

På plus, positivt

 En hel vecka på plus. Sextio plus alltså.
Har varit positivt. Var lite nojig inför födelsedagen, jag är sån, men när den var över så kände jag mig starkare och lugnare än på väldigt länge.
Veckan har varit alldeles utmärkt.
Två träningstillfällen, då jag upptäckte att man på sextio plus klarar att avverka ett pyramidpass på spinningcykeln utan större problem.
Åsas funktionella träning är också otroligt bra. Det programmet kan jag nu, och skulle egentligen kunna köra det hemma. Gör nog det på tisdag, då det är en annan tränare, som inte alls ger samma energi som Åsa....

Det har varit tre dagar utan vare sig träning eller promenad, så idag skrek hela den stora kroppen efter frisk luft och rörelse. Blev en ordentlig promenad, 5-6 km. Upptäckte att det är skillnad om temperaturen ligger på plus eller inte. Halkade på isig asfalt och isig grusväg.  Bitvis var det helt ohalkigt, där hade temperaturen nått över den magiska (  ja, är den inte det???) nollpunkten.

Besökte Navet en eftermiddag i veckan. Är omåttligt stolt att vara katalysatorn till deras nya satsning, där man får låna undervisningsmaterial till olika områden inom naturvetenskapen. Tjatade länge om att vi skulle ansluta oss till NTA och dess undervisningsmaterial. Det var för dyrt, tyckte man... och kontentan av det hela blev en satsning på  gratis lånematerial för Navetanslutna kommuner. Hittills har man/håller man på att utveckla tre områden; Vatten, Materia och Energi. I torsdags handlade det om materia,och arbetet med diverse färdigställda försök fick min gamla hjärna att fundera i tema "Koppar".
Koppartråd är en av Nexans, Grimsås stora livsnerver. Sannolikt borde vi kunna samarbeta något med företaget, framförallt ha möjlighet att få lite kopparbitar samt att ställa ut färdigt arbete i företagets stora och centrala "läsrum".
Tema koppar skulle kunna innehålla historia, geografi, samhällskunskap, hemkunskap .... och så no-ämnena, svenska och bild förstås.
Spännande är det när hjärnan börjar jobba för egen maskin, det händer inte så ofta numera.

Skolveckan har varit bra, det tyckte även mina elever.
Efter luciaövningen i fredags före skolslut ställde jag den fråga som jag ibland brukar ställa: "Vad har varit bra i veckan?" Eleverna i min sexa började räkna upp det ena efter det andra och till slut bestämde man sig för att allt varit bra. Härligt med elever som tycker så!
Har satt de flesta betygen, skrivit en hel del omdömen.... och så fick vi sent omsider veta att vi inte behövde skriva några omdömen, bara markera  med "rätt" färg i databasen. Underlättar en hel del...och borde ju vara en naturlig följd av att man i den 19 nov, högt över våra vanliga huvuden, däruppe i riksdagen i Stockholm, fastslog att man skulle minska ner på det administrativa arbetet för oss lärare, och låta oss slippa ifrån en hel del av IUP-skrivandet.

Tog promenad på delar av Älmåsrundan och sedan mot Mods- Sannelund idag.Noterade att det fanns en del bilar parkerade lite varstans. Visste att det igår varit älgjakt.... var det detsamma idag, månne?
Kände mig lite orolig, där jag tog mig fram i den för mig annars så trygga skogen.... djur är jag inte rädd för, men tokiga jägare är inte att lita på.
Hjärtat fick racerfart en stund, då jag upptäckte en individ med skjutvapen. Denne någon kunde jag inte identifiera, han satt helt inne i sin egen värld utan att ta någon notis om mig.
Skyndade mig att skjuta snapshotet innan han vände sig om och siktade mot mig.

När jag lite senare kom ut på länsvägen, så blev även jag informerad om vad som försiggick inne  i skogarna.
Förstår ärligt talat inte hur man kan hålla på med jakt. Skulle vilja se vad som hände med djurstammarna om jägarna tog uppehåll några år. Innan det är bevisat för mig att de skulle orsaka problem i trafik och för odling, så  kan jag inte på något sätt förstå behovet av att döda friska djur.

Det jag allra minst kan förstå är hur någon människa kan njuta av/glädjas åt att skjuta ett djur. Och t.o.m bli gratulerad för det av sina kumpaner.
Nu är vi olika, inget mer med det. Många kan inte fatta hur jag kan tycka att det är roligt att gå runt/åka runt i skog och mark och leta gömda burkar.....

Igår kom damerna i byn och uppvaktade mig. 

De hade med sig vin, tårta och en härlig varukorg från Skänstadsboa.

Jag hade bakat bröd och gjort en av mina favorriträtter, paella.

Tårtan kom från Gûnters i Ulricehamn och kalldes Åsundens pärla. 

Den bestod av en laktrits/hallonbotten och där ovan på passionsfruktsmousse och hallonmousse.

Gott!

Så roligt att så många ville och hade möjlighet att komma.
Många av oss började träffas för mer än trettio år sedan, och hade då regelbundna träffar- symöten och byfester.

Under åren som gått, så har det mesta runnit ut i sanden och när man försökt få till en träff, så har det varit svårt att få till det.
Man har mycket för sig, man är upptagen med annat. Så är det i vår tid....

Ser att jag missat Ingegerd på bilden, annars fick jag med alla. Fyra av oss ligger på plussidan då det gäller sextio år, fyra har plussat på mer eller mindre från de femtio... och så har vi unga Marika, som nyss passerat tiotalsåldern nedanför alla andra.
Kul var det att få prata och skratta med alla gamla vänner.
En positiv plusnyhet meddelade en av sextioplussarna. Hon hade precis bytt jobb.... man kan söka och få nya jobb efter sextio också. Känns lite trösterikt för en annan, som inte alls känner för det där med pensionärstänket ännu....

Två helger i rad har mormors gamla koppar och farmors glasassietter kommit fram. Roligt att använda gamla, fina saker.

Bullbak blev det efter promenaden.Är inte så bra på att få till formen på lussekatterna. Goda blev de i alla fall.
I morgon åker några av bullarna med till cache-presentstället i Småland. Har koll på mina tre fina presenter i smålandsskogen utmed E4. Fick  just mail om att de varit hittade idag. Och ett grattis i efterskott dessutom. Undrar hur länge man blir grattad? Bilder på presentcacherna kommer i morgon, förhoppningsvis.

Livet på plus, ja, med en veckas erfarenhet så är det bara att rekommendera att fylla sextio!