Skolsnack i stort sett

 - Varför bloggar du? Vad är skälet?
Frågan kom från en tidgare kollega.
Jag funderade.  Svaret var inte helt enkelt att finna.
Bekräftelsebehov? Se mig... jag finns!
Fotoalbum? Också bekräftelsebehov... ? Nja...
"Skrivklåda" ? Mmmm
En kombiantion av alltihop, sannolikt. Med ganska stor betoning på fotoalbumsmöjligheten.

Skulle nog aldrig komma på att blogga med bara text....

Att sedan texten och fotona väldigt sällan hänger ihop... det är en annan femma.

Visst är höstbilder ljuvligt vackra, förresten. Speciellt ett av mina höstfavoritmotiv... tunnan nedan. Den har jag fotat på samma plats under ett antal höstar.

Men nu var det lite skola jag tänkt skiva om....

Datorer till varje elev i klassen, det är verkligen ett lyft.
Vilken arbetsglädje, vilken arbetsro, sådana bra resultat!
Eleverna har Crome Books, en dator utan hårddisk,  där man jobbar i google drive.
Var inledningsvis mycket irriterad över att eleverna inte har möjlighet att skriva ut sina arbeten, men har insett att det funkar bra att eleverna delar med mig och sedan går till min dator eller till smartboarddatorn för att skriva ut.

Anledningen till att inte utskriftmöjligheten är aktiverad hos eleverna?
Vi ska spara papper!
Det finns en FB-grupp för oss som jobbar med Crome books. Jag ställde frågan om möjlighet att skriva ut i den gruppen.
-Varför ska man skriva ut? blev ett svar.
- Jag har inte skrivit ut något i klassen på fem år, svarade en annan.

- Vojne, vojne, tänkte jag. Visst behöver man skriva ut texter och bilder ibland. Visa upp sina arbeten för varann och varandra. Göra "affischer". Kamratbedömningar är också mycket enklare via papper, än vad det är på skärm.

Många gånger är det förstås jättebra att dela med varann, för att  kunna jobba tillsamans. Eller att dela med mig... som inlämning.

Så visst tycker jag att de små behändiga datorna till 85% är toppenbra.

I måndags startade vi äntligen upp läslyftet i vårt område. Jättekul att få jobba ihop med kollegorna på den egna skolan i detta projekt.
Jätteroligt att genomföra textsamtal med eleverna i klassen, utifrån konstens alla regler ... och utifrån en gemensam text inom skolan.
Så spännande att hänga med på och fånga upp de kopplingar som eleverna gör.
Utifrån en dilemmasagas första del, så kom vi såväl in på Daniel i lejongropen, samboskap och arvsregler.
Ser fram emot fortsättningen.

Utvecklingssamtalen för terminen är i stort sett klara. Det är alltid trevligt att träffa elever och föräldrar tillsammans en stund. Under många klasser har det bara varit positiva samtal. Mn visst har det hänt att det varit jobbigt att möta negativa och ifrågasättande föräldrar. Men som sagt, det var ett bra tag sedan jag träffade på några sådana.

Lärarlöner, det är något som är på tapeten allt som oftast. Ibland blir man bara trött... irriterad... förbaskad.... då man får höra hur det går till.
I Borås slutar mängder av lärare för att de har orimligt låg lön - och dåliga reurser. Jag vet att flera i vår kommun också sagt upp sig, p.g.a. dålig lön.
Vad får man då höra?
Lärare, med ca 5 års lärarerfarenhet, som flyttat från vår kommun till Borås. får 36 000 kr i månadslön. Detta utan att vara förstelärare ... iallafall enligt ryktet. Alltså en högre lön än vad jag har efter 41 år i yrket.
Lärare som flyttar från Borås till vår kommun får en löneökning på 9000 kr. Varför i hela friden kan man inte se till att få rimliga löner utan att behöva flytta omkring på detta viset.Skulle inte det ge en tryggare tillvaro för såväl elever som kvarstannande kollegor?

Det ryktas om att vår kommun inte tänker ge oss gamlingar som är nära pensionsåldern, något av de extrapengar som ska ges till "extra duktiga lärare". Vem ska ha de pengarna om inte erfarna gamla rävar lagt ner sin själ i att utbilda barnen efter senaste forskningsrönen, under massor av år.?

Rykten ska vi väl inte tro på.... och förresten... finns d et inte något i likabehandlingsplanen om åldersdiskriminering?  Fast det kanske inte gäller lärare.....

Vackerhet och vemod

Hösten är alltid så vacker.
Åtminstone då solen lyser och låter hösten glittra i gult och rött.
Hösten ger alltid också samma känsla av vemod.
Det kanske inte alltid har varit så, men ju äldre man blir, desto mera vemod känner man.... man vet ju att en höstar blir färre och färre.

Det gäller att försöka njuta av det vackra somnaturen bjuder i hösttid, för snart är det borta.  

Höstar brukar vara njutningsbara. Så även denna. Försöker ta tillvara ljuset och färgerna genom att vara ute så mycket det går, och faktum är... det funkar att skriva blogg utomhus också.

Fredagseftermiddagen och lördagsmorgonen tillbrinagdes i vackra Hjälshammar.
C-E var redan på plats, då jag kom ner vid halv fyra tiden igår.
Det är mycket som en pensionär kan hjälpa till med, nu när huset i veckan ska fotograferas inför försäljningen.

Vi hann fixa en hel del redan förra helgen, i söndags. 

Jag är så stolt och nöjd med hur fin den här tomt-hörnan blev, efter att den fått lite ansning.

Med gemensamma krafter, och dessutom lite extra kraft från C-E, så är verkligen detta ett hus som ser inbjudande ut.
Inomhus har det blivit lite kalt, när man fotograferar inför en försäljning, så får inte huset visa någon personlighet. Så där känns det mindre inbjudande än förr... : )
Igår var husfolket ute på en övernattningstripp, och då behövdes det djurpassning. C-E kunde förena detta med trädgårdsarbete.

 Tanken med att jag skulle ta egen bil till H-hammar var att vi skulle logga Ingas senaste mystcacher, äta på Rosegarden och att jag skulle handla lite schampo, ljus, tvättmedel mm på Rusta. ( Jättebra affär tycker jag... vem behöver åka till Ullared när d en affären finns?)

Ingas mystar för augusti och september finns, som års-hjulets tidigare gömmor, utmed Källundasjön.
Det var fjärde gången i år som vi åkte på den lilla grusvägen längs sjön, för att leta burkar.
Tänkte på hur mycket som hänt under året, sedan vi letade upp den första i januari.
Medan Inga fått kämpa mot sjukdom, så har vi fått ha en fin och positiv tid.

Gömmorna hittades lätt och vi hann även åka och leta upp en "omöjlig" fobi-cache som Johanna lagt ut.

Buffén på Rosegarden, den är god.... men det blir gärna för mycket.

Vaknade efter en god natts sömn ( trots alldeles för mycket mat) av att solen sken och att C-E redan ätit frukost.
Bestämde mig för att att en promenad längs sjön, i det vackra första oktober-vädret.

Det var då som det största vemodet rullade in....

Zoomade in sjukhuset, där på andra sidan sjön.
Där var där allt började, där fanns grundorsaken till att vi gjort massor av resor till denna vackra trakt under de senaste nio åren.

Det var där Johanna fick jobb efter sin utbildning, och där fanns Martin, och ljuv musik uppstod.
I Hjälshammar hittade de en plats där både de och hästen ( på den tiden bara Tindra) kunde trivas.
En fin by, var det, och under årens lopp, så har den blivit som vår andra hemby.

 Så visst kan man få känna det lite vemodigt, nu när gård och nytt boende och hästbete är inköpt och finns en dryg halvmil bort.
Spännande känns det också, med allt  det nya som väntar därborta, nära en av värnamotraktens fina sjöar.

Promenaden längs sjön, från Hjälshammar till Nöbbele, den gick  snabbt .....nu är det inte heller så långt .... för det var mycket som rörde sig i tantens huvud.

Under det att jag tog några foton av Johannas tidigare "inhysing" Korsa, hennes föl och fölkompis, fortsatte tankarna på årets geocachande.
Jag nådde  mitt"mål" för året i går, har haft ett lite fånigt mål för ögonon, lika många cacher per år som det finns dagar på året. I går loggades nummer 366 för i år,i och med att vi fann Ingas augustigömma.

Känner att geocachingen kan vara lite på nedgång, att storhetstiden för den trevliga fritidssysselsättningen är förbi. Men jag kan ha fel! Det kanske blir någon mer utflykt, runda, iår... men det känns inte nödvändigt. Tiden får utvisa....

Funderade, under det att jag lämnade Vidöstern och gick vägen uppmot byn, på om det var några geocachingutflykter från året, som jag speciellt kom ihåg,

Det fanns två som direkt kom för mig:
Fjällastigen, 12 km och 40 cacher, tillsammasn med C-E. Vi var helt slut båda två, då vi efter sex timmars vandring, letande och loggande kom tillbaka till bilen.
Virstorpsrundan med Inga. Det var den 5 (6?) aug, det var riktigt höstkallt, det haglade och åskade och temperaturen föll till endast fem plusgrader, när det värsta ovädret drog över oss. Men gömmorna var roliga, och det var roligt att leta burkar med bästa burkletarvännen.

Hästarna har nog inte insett att de också bör känna lite vemod. När våren kommer igen, så är denna fina hage inte längre deras. Kanske har den kommit i någon annan liten hästs ägo.

 Nu tror jag de blir jättenöjda, med sina nya betesmarker. Mycket bete, flera fina betesmarker, alldeles nära hus och stall. Och nya roliga ridvägar, förstås.

Vad katterna komemr att tycka, det kan man undra. Men de vänjer sig säkert, och om livet vill oss väl, så kommer det säkert bilder från nya marker här på bloggen så småningom.

I morgon blir det mera vemod- och vackerhet. Vi ska åka till Halmstad och stänga till för detta året. Alltid samma magsugande känsla av att något är avslutat för denna gång.
Förhoppningsvis blir det en fin promenad längs havet, en njutningspromenad.

Snart är det april och då är det dags att öppna upp allt igen. Något att se fram emot.

Dags att göra sig klar för kvällens begivenhet, att besöka gamla vänner.

Mässor, massor, magneter mm

Tillbaka till verkligheten här hemma igen. Ingen svår omställning, veckan i Sydtyrolen, det var faktiskt en av de allra bästa semesterresor jag någonsin haft.... men hemma har vi en alldeles underbar höst ... tror förresten att vi meterologiskt fortfarande befinner oss i sommaren....och naturen håller på att klä sig i de allra vackraste och iögonfallande färger.

Skolveckan var en annorlunda en. Mitt i veckan så hade vi de traditionella mästerskapen i friidrott i vårt rektorsområde och på torsdagen var alla kommunens elever lediga och vi lärare fick åka buss till Göteborg, och besöka bokmässan.

Friidrottstävlingen har funnits i mansåldrar. Den var en tradition långt innan jag kom till Dalstoprs rektorsområde, och det är snart fyrtio år sedan.
Många barn tycker att tävlingarna är superroliga, andra ser det mer som ett sätt att träffa kompisar från andra orter, och några tycker sannolikt att det hela är pest och pina.

Det är ju måttligt roligt att vara kass i friidrott och ändå tvingas vara med i två grenar.
Det är måttligt roligt att se ett antal killar och tjejer stiga upp på prispallen gång efter gång. Skulle det kanske vara bättre om man bara fick ställa upp i en enda gren, så att många kunde få uppleva utsikten från prispallen? Eller kanske ska vi bara inse att i är olika, att vi är bra på olika saker.

För egen del, så var jag ju helt oduglig i all idrott, då jag gick i skolan. Tänk, att jag hade inte det minsta "ont" av det. Jag accepterade detta faktum.... det fanns ju mycket i det teoretiska som jag var bra på.
Däremot  kändes det alltid i själen, då magistern bytte bilder i de tavlor som fanns i korridoren. Det var så de finaste teckningarna "ställdes ut". En enda gång fick jag vara med, då jag målat en bild av ett fruktfat.

Konstigt att jag kunde acceptera att jag var kass på idrott, men att det var så svårt att inse att jag inte hade så mycket till talang och handlag för att framställa vackra bilder.

Tror också att det är därför som jag blivit fotonörd. Ibland lyckas man ju med en bild, trots att det motoriska inte är så mycket att hurra för.

Tänker på de elever, och de är ganska många, som inte är bra på något, vad det gäller skolämnen.
Hoppas att de bara står ut genom skoltiden, för oftast är det de som "lyckas" riktigt bra i vuxenåldern, bara de hittar sin egen nisch, där det inte krävs att man ska utvärdera, reflektera och uttrycka sig skriftligt på bästa journalistvis.

 

På bokmässan var det massor av folk och massor av intryck. Dålig luft och dålig ljudmiljö, gjorde att de flesta av oss lantisar var ganska så slut efter att ha tillbringat skoldagen på mässan.

Handlade lite böcker, och det var roligt att göra det tillsammans med kollegorna. Riktigt roligt kändes det att lämna rekvisitioner till andra företag/förlag än de som hör till kommunens upphandlingar.

Kommunal upphandling.... inte är det mycket demokratitänk i det... ?

Man blir lite yr i huvudet av alla intryck och all påverkan från olika håll, som man får i vårt jobb. Det är säkert likadant för alla, för det är en sådan tid vi lever i.

Vi ska läsa med våra elever och vi ska samtala om texterna, vi ska skriva i olika genrer, vi ska matteprata och diskutera och hinna med ett digert innehåll, vi ska exprimentera och göra egna påhittade experiment, vi ska reflektera lite till, vi ska programmera, vi ska grej of the daya,  vi ska hitta tekniska lösningar, vi ska laga mat och prata värdegrund, vi ska bedöma och betygsätta......

Ibland vet jag inte var jag ska börja för att få med allt.... men så tänker jag att jag gör så gott jag kan, och om jag inte bär hand på någon ( vilket jag inte kommer att göra) så kommer ingen att avsätta en gammal erfaren lärarinna för att hon inte fick med allt som står i den digra skolplanen. Det finns alldeles för få lärare att ersätta henne med.

I Borås var det det massuppsägning på en skola. Tolv lärare på samma skola sade upp  sig i veckan som gick. Någon hade fått jobb i vår kommun, med en löneökning på 9000 kr.
Jag tycker så synd om rektorn ( min gamla gymnasiekamrat) som ska hitta ersättare till alla efter jul.
( tre månaders uppsägningstid gäller ju) Jag tycker så synd om alla elever, som riskerar att få helt obehöriga/oerfarna "lärare". Eller, i värsta fall, ingen alls...

Tacka vet jag den gamla goda tiden, då vi alla var lika mycket värda, vi lärare. Var vi än jobbade, så avlönades  vi efter samma lönetrappa. Som det är nu, så har det blivit helt sjukt. Den som är trogen sin skola/kommun "straffas" genom att inte kunna ha alls samma löneutveckling, som den som
( ganska ansvarslöst) byter skola och kommun vart och varannat år.

Äpplen är det gott om i år, det finns i massor.
T.o.m vårt dåliga träd, har burit mycket och fin frukt. Idag blev det en hel gryta äpplemos av en del av äpplena. I vår matkällare har vi nu en sådan massa burkar och flaskor, innehållande olika inläggningar och insyltningar, att dess like aldrig funnits.
Det har varit goda skördeår, under de senaste somrarna.
När man är så gammal som en annan är, så har man med sig det där med att ta tillvara det som naturen och trädgården ger. Tror att många i yngre generationer är sämre på det...
( Äppelbilderna är f.ö. från Karlas trädgård, fotade på eftermiddagspromenaden)

I Grimsås bygdegård var det minimässa idag. En jättetrevlig liten mässa, som dels skulle visa att Grimsås fortfarande lever och dels skulle ge möjlighet för grimsåsbor och de nya invånarna från andra delar av världen att träffas.
De flesta besökare drogs på ett magnetiskt vis till den del av lokalen, där mat från Sverige, Vietnam, Syrien och Afghanistan serverades.
Naturligtvis kunde jag inte heller motstå dragningskraften, och bestämde mig för att smaka på maten från Syrien och Afghanistan, då jag har elever i min sexa som kommer från dessa länder.

Barnens föräldrar blev så glada att se deras barns lärare, det var nästan så jag skämdes över den uppmärksamhet de gav mig. De var så glada och stolta över all den mat de lagat, den mat som var deras egen.

Efter en tallrik med syrianska läckerheter och en annan, lite mindre, med mat från Afghanistan, så var jag proppmätt.

Det var då min syrianske elev kom med tallriken ovan.
- Jag är mätt, sa jag
- Men du måste ha, framhärdade han.
Maten var god, jag var mätt. Jag tog med hela härligheten hem, och får avnjuta det goda i kväll.
Tallriken lovar jag återbörda till bygdegården.



Tror att många av våra nya svenskar är mycket mera givmilda och omtänksamma än vad vi är, i vår svenska kultur.
Ofta frågar mina nya elever om jag vill ha hjälp.... en del svenska gör det också, men långt ifrån alla.
Och vankas det godsaker, så är det mer fråga om hur mycket man får ta, om man får ta mer, istället för att se att det ska räcka till alla.




I en av mässans montrar fanns en kvinna som är stresstearpeut. Diplomerad.
Hon sälde bl.a. magnetinlägg till skor. Om man går omkring på dessa små magnetupphöjningar, så stimuleras  en massa nervpunker i foten + att man får mer energi och bättre blodflöde genom såväl fotmasage som jordenergi.

Tyckte det kunde vara spännande att testa, så jag köpte ett par inläggssulor.
Klippte till dem, lade dem i bästa gympadojorna och gick på en dryg halvmilspromenad.
Kändes jättebra i fötter, kropp och kroppsenergi... men det var ett aber.; eftersom foten låg en halv centimeter högre upp i skorna än normalt, så fick jag skoskav.
Blåsor på båda hälarna.

Så nu får murmeldjurssalvan från Österrike upp till bevis. Den ska vara bra för allt, fick vi veta. Värk och sår iallafall. Får nog bli plåster på imorgon iallafall, då det ska bli trädgårdsarbete i Hjälshammar, är det tänkt.
Ska ju bli härligt väder i morgon också. Skönt att ha utomhusarbete att göra då.

Plommon har vi verkligen haft massor av i år. Tur att det finns många som vill smaka, så att det funnits avsättning för dem.
Tomaterna har satt rekord i växthuset, både i antal och i kvalitét.
Sommaren har varit lång i år, och för en gångs skull, så känner jag ingen negativism mot höst och vinter.
Nästan så jag önskar lite snö och längdåkningsskidtillfällen.
Undrar om det är magnetismen som gått mig åt huvudet? Bra investering i såfall, för visst är det massor av gånger bättre att se postivt på det liv man har, än att bara leta dåligheter.

Vackerhetsvandringar i vykortmiljö

En helt otrolig vecka blev det, vandringsveckan i Dolomiterna.
En vecka som bjöd på vandringar och upplevelser i en miljö som nästan hela tiden såg ut som ett vykort.
Massor av bilder blev det förstås. Jag försöker välja ut några och berätta om veckan i dagsboksform.

Lördag 10 sept
Tidigt flyg till Frankfurt.
Tre timmars väntan innan till propellerplanet till Innsbruck lyfte.

Buss till Andalo i Italien. En resa som tog över fyra timmar, mycket beroende på att det var långa köer till betalstationerna längs motorvägen.

Fyrstjärnigt hotell, fräscht rum.... bara ett aber....  det var tvåmannalakan och tvåmannatäcke. Inte alltid lätt att samsas om ett sådant....

Femrättersmiddag väntade. Italienarna är bra på mat.

Söndag den 11 sept

28 gravt medelålders gruppresenärer, en likaålders guide med assistentmake samt en yngre medelålders vandringsguide från orten gjorde den ca 12 km långa vandringen runt Molvenosjön.

Lite väl snabbt tog sig ledaren fram, jag ville ha mer möjlighet att njuta av det vykortsom jag befann sig i.

Vandringen gick understundom genom bokskog... och se där....

.... där fanns det mängder av likadana små cyklamen som vi planterar ut i krukor på hösten.
Ljuvligt!

Lite nivåskillnader fanns det på vår väg, och på högsta punken fanns en av alla de små restauranger som är så vanliga i alpområdena. En öl smakade särdeles bra.

Lunch åt vi nära den breda stranden...

... och sedan tog  tanten ett svalkande bad.

Måndag den 12 sept
Samling för avmarsch mot Andalos kabinbana och vandring upp på de höga höjderna.

Ja, jag var lite orolig för stigningen.  Kändes bra att det fanns kristenhetssymbolen som coachade en.

Uppåt bar det, med den smidige vandringsguiden i täten.  En grupp hade valt en lite lättare vandring, men jag ville ju visa för mig själv att jag skulle klara den tuffa vägen upp.

 Jag ville titta på blommor,

 ... men det var guiden Simone ( mansnamn) inte så intresserad av...

Äntligen paus .... är det dit upp vi ska?

 Inte då.  Vi skulle byta berg... och fick först gå neråt ... vilket är minst lika jobbigt som att gå uppåt... fast inte lika flåsigt...

 .. och sedan gå uppåt igen, för att komma till ....

... platsen  med utsikt ända till Gardasjön...

 ... ett riktigt scary ställe för en höjdrädd tant.

Örnnästet kallades platsen, en plats där tokiga bergklättarare kan ta sig över från en bergssida till en annan.

Nädå, än är inte vandringen slut. Men vi ser målet, högt däruppe.

Det gällde för trött tant att kolla var hon satte sina fötter, för överallt fanns det massor av illsinta rötter.

Den sista branten upp till toppstationen, 2125 möh, den var jobbig.
Men vi klarade det!

Medhavd matsäck smakade väl så där. när man är halvutmattad, då är man inte så hungrig.

Toppstugan såg ganska så inbjudande ut..

... och visst var vi värda något gott att dricka.

Vandringen neråt gick till allra största delen på riktig väg.

Lite för fort gick det förstås, jag ville ju stanna, titta, njuta, fota var tionde meter.

Klart att jag var sist ner till kabinbanan. Några vackra bilder kunde jag få till på det sättet.

Tisdag 13 sept

En stor del av sällskapet  åkte på tur till staden Trento.
Vi valde att stanna kvar i vykortet och ta några egna små promenader.

En geocache fann vi på vägen...

... som ledde till vägen runt Andalosjön.... vilken visade sig vara i stort sett sommaruttorkad.

 Blommorna stod i full blom runt den ickevarade sjön,

... ja, det var nästan som den vackraste sommaräng.

Höstfärgerna började visa sig. även i de italienska skogarna....

... medan pelagonlådorna blommade som bäst och mest.

 Efter promenaden kring den ickevarande sjön, tog vi kabinbanan upp på bergsidan igen, fann gentiania...

... och ytterligare en geocache.

Humlan hade funnit den vackra alptisteln...

... det vackra och varma vädret gjorde att vi bestämde oss för att åka till Molveno och njuta av Dolomitutsikt och härligt bad.

 Skrämflygarna hade sitt eldorado i luftrummet ovanför sjön. Som mest såg vi tretton flygare uppe i luften samtidigt.

Efter middagen var det vinprovning,  med viner från en vingård som ägdes av en...

... av en berömd cyklist, som bl.a.  vunnit giro di Italia en gång. Tanten har glömt namnet på mannen och hans viner. Vinerna smakade ganska så ok.

Onsdagen den 14 sept

Buss till Molveno, och kabinbana upp i Brentamassivet.

Utsikt över vår badsjö, och gå- runt-sjö-sjö.

Skräckfylld vandring längs klippkanten.

Mäktigt landskap, skiträdd tant.




Några i gruppen vände och gick tillbaka.
Men skam den som ger sig, rädslor som är måttligt farliga, är till för att övervinnas.

En kopp gott kaffe vid stigen slut... jodå, körvägar finns det också...

... och sedan skräckvägen tillbaka. Här, vid tunneln kändes det tryggt en stund. Dessutom hade jag för säkerhets skull, tagit rygg på guiden.

Efter sju kilometers vandring, var det gott att kunna ta sittliften till toppen.

Härliga guiden Karin gav oss en timmes rast...

... så att man kunde äta av de medhavda picknickmackorna, köpa en öl i den lilla resturangen...

.... och bli fotad med mäktig bakgrund.




Snabb bussresa tur och retur... vi hann med några timmars bad även denna vackra dag.

Vi kunde, under kvällens middag, konstatera att italienarna är så förtjusta i Zlatan, så att han fått bli motiv på deras tallrikar.

Torsdag den 15 sept

Utflykt till Gardasjön.
Först kabinbanan upp till 1700 möh.
Första gången man hade anvädning för fleecetröjan.

Vi vandrade längs den breda vägen på platån,

kollade på våghalsarna som tog skärmen ner....

 ... beundrade den något dimhöljda utsikten ... och  njöt av kaffe och apfelstrudel på ett litet alpcafé.

Alla kor som fanns på platån bar bjällra,

.. och visst fans det lite mat, trots att det var höst.

Åkte med kabinbanan ner till staden, vars namn jag glömt.
Åt pasta ... och sedan en underbart god glass... ( ska aldrig mer äta GB-glass) efter att ha smakat den italienska..

Hann med lite shopping och stadspromenad, innan det var dags för samling.
Precis då kom resans enda regn, och det var ett ljummet vatten som sköljde över oss.

 Tog oss ner till hamnen,

 .. för en stunds båttur på Gardasjön.

Dagen avslutades med vinprovning på en mindre vingård.

Tyckte väl inte att vinerna var speciellt goda...

... men skinkan smakade himmelskt..

.... och de mogna vindruvorna var söta och smakrika.

Fredagen den 16 september

Tänk, solen sken över Brentamassivet, även denna dag. Trots att man hotat med regn.

Lite kyligare var det, jämfört med tidgare vandringsdagar.
Fleecetröja på alltså... sedan mot Andalos kabinbana...

... och upp mot numera välbekant vy... denna dag inbäddad i mjuka moln.

Vandringen denna dag, hade som mål, en liten restuarang sex kilometer bort... lite upp och ner skulle det gå... men inte skulle d t bli någon jättjobbig vandring denna dag, om man inte valde att ta den smala stigen förstås.
Det gjorde inte vi.

Hallonmellanmål, kunde man ta sig utmed vägen.

Den bjällerklingande koskocken hördes på långt håll.....

 ...och vid vägkorsningen fanns ett kors.

 Nere i dalen syntes Gardasjön...

... och snart kom vi fram till den välkomnade lilla alprestaurangen och kunde avnjuta picknickspåsens innehåll, samt ett inköpt glas öl.

Vågen tillbaka var den samma som vi kom.

Till vår stora glädje, så lyckades vi komma i närkontakt med detta alpdjur...

...murmeldjuret.

Vi lyckades obemärkta smyga efter det vackra djuret.

Vi

Rätt som det var, så dök det ner i en håla. men kom nästan lika snabbt upp igen.

Häftigt att komma så nära djuret att det bara var på ett par meters avstånd.

Vägen tillbaka till kabinbanan, det blev en botaisk vandring.

 Edelweiss,

 ... oidentifierat bär...



... gentiana...

... jätterot...

... rosa rölleka..

... ej identifierad...

... smällglim...

... gul "krage"...

En aporol smakade utmärkt före den sista femrättersmiddagen...

En superrolig vecka, med vandringar i vykortvackerhet. Tack till härliga guiden Karin och till alla på hotellet som fixade god mat och dryck... till trevliga medresenärer...och för att denna tanten får vara med om så roliga och energigivande upplevelser.