Foton

Ibland händer det att jag tar en fotopromenad. Oftast brukar jag ta en promenad, med en kamera i fickan. Idag blev det den stora kameran, med lite extra objektiv på, som fick hänga runt halsen.
Det primära var inte promenaden, avsikten var att ta bilder av den allt mer påtagliga våren.
Alltså tvärtom mot det vanliga... då promenaden är det primära och kameran är med för säkerhets skull.

Den "fina" kameran är väl inte speciellt fin lägre....  men stor och otymplig. Bilderna blir  både bra och dåliga... och halvdåliga.

Vill ju gärna ha en modern en, men kommer inte till skott.

En del av det hela, jag vet inte vad som är bra, utan att vara superdyrt. Kan tänka mig att betala  upp mot 20 000, men då ska jag ha med två eller tre olika objektiv i det priset.

Någon som har något tips?

Började och slutade min fotopromenad här hemma. Finns en hel del som blommar i och omkring trädgården. Nektartyngd humla i scillan fångade mitt intresse en bra stund. Några bilder blev bra.

Veckan som gick innehöll nationella prov i matte, och kommunal gemensamhetsrättning av de samma.
Vi var en effektiv skara rättare detta år. Vi blev klara på en dag, trots att  vi hade två dagar till vårt förfogande.
Kändes bra att återvända till skolan i fredags och redovisa provresultaten för både elever och föräldrar. En del blev glada och stolta, en del lite besvikna över resultatet. Alla blev godkända, och
det är det viktiga.

Visst är det jobbigt för eleverna med dessa centralstyrda prov, speciellt för dem som inte lyckas så bra. Men jag gillar matteproven, läsförståelseproven i svenska och proven i engelska.
Vad det gäller matteproven, så finns det lite tid att repetera och reparera utifrån varje elevs resultat. Bra, tycker jag!

Tio dagars påsklov står för dörren,
På andra sidan påsk, så finns det inte så mycket tid kvar. Trots att vi har rekordsen avslutning detta år, den 16 juni. Vi lärare jobbar ända fram till midsommar. Läslyftskompensation ger möjlighet att få ledigt på torsdagen i midsommarveckan...

Trots den sena avslutningsdagen, så är det inte så mycket tid kvar. Speciellt då man har en årskurs sex. Det är  tjejdagar och killdagar, temadagar och friluftsdagar, skolresor och studiebesök... och så ett antal helgdagar med tillhörande klämdag.

Har fått preliminärt besked om vad jag ska jobba med under de sista åren som lärare. Klasslärare. Hade hoppats på att få vara resurslärare/ämneslärare under de ett par år, men så tycks det inte bli.
Men det känns ändå bra... jag känner de elever jag ska ta hand om ganska så väl.

Första kampen mot kirskålen i perennrabatten utkämpades i går. Oj, vilket nätverk av rötter denna växt har. Fick upp en skottkärra nästan full. Att det sedan inte räcker för att bli av med den mångfasetterade växten med den skira vackra blomman, det vet jag ju. Får väl använda bladen som sallad .... eller göra chips av dem. De sägs ju var nyttiga....

Huset är påskstädat och de få tupparna/hönorna/hararna på plats. Gillar att städa när det behövs städas. Vilket det gjorde denna gång.

Ska inte människan skriva något om det otäcka som hänt? tänker säkert någon läsare.

För mig så var den hemska olyckan utanför Sveg, där tre unga människor från Skene, förolyckades, det absolut mest berörande under veckan.
Tänk, att skicka iväg sina ungdomar på en resa, och bara några timmar senare få veta att de inte kommer hem mer.
Fruktansvärt!
Man tror  ju att en resa med en buss är en trygg resa, men så var det absolut inte.

Om tidningsrubrikerna stämmer och det är så att inte bussföretaget åtgärdat det fel som blivit  påpekat med en 2a i besiktningsprotokollet två gånger, så är det ännu värre. Det påstås också att den egna verkstaden nollade påpekandet, utan att egentligen åtgärda det, och om det är så, då anser jag att de ansvariga ska straffas med ett långt frihetsberövande.
Absolut vållande till annans död.

När det handlar om hemska händelser som drabbar närbelägna platser, som i detta fallet Skene  ( ca 6 mil bort) och/eller barn, då blir jag starkt berörd,
Sen kan man ju inte på något sätt sätta sig in i hur det är för dem som är närmre, eller riktigt nära... men det måste vara så hemskt att man inte kan beskriva det.....

Eftersom jag tror på självuppfyllande profetior, så var det ganska så självklart att något skulle hända i Stockholm. Det har man ju pratat om i ett antal år, i diverse tv-intervjuer, i samband med olika terrordåd i olika europiska huvudstäder ... och några andra större städer.

 Nu hände det. Antalet förolyckade och skadade är ungefär lika stort som  vid bussolyckan i söndags.
Gärningsmannen är anhållen.

Visst är det förskräckligt.... men har absolut tagit oproportionerligt stort utrymme i olika slags media. I radio och i flera tv-kanaler, så har man fortsatt att älta det som hände även idag.
Att man gjorde det igår, innan man fått tag i den som utfört dådet, det kan vara en sak.... men idag, så kunde man absolut återgått till normala förhållanden  i mediautbudet, med nyhetsuppdateringar varje timme.

Att älta det som hänt, och "gotta" sig i olika ögonvittnens bloddrypande berättelser, det tror jag inte är till något gagn.
Att redovisa, i nyhetssändningar, det som har hänt och fortlöpande vad som händer, det är nog.
Om sedan lokalradio Stockholm vill ha sina extrasändningar, så kan det väl vara för dem, och inte för hela landet.
Sverige är så mycket mer än Stockholm.
"Sverige är attackerat", sa någon prominent talare igår.
Nej, säger jag, Stockholm har äntligen fått den terrorattack som man väntat på i så många år.
Att det drabbat tjugo oskyldiga människor, ja, det är fruktansvärt och förfärligt.

Det kan tyckas att jag är en kall typ som ser Stockholmsattentatet på detta sätt.... och det må så vara. Men man berörs på olika sätt, och jag tror vi alla blir berörda av olika saker.

Världen är terrordrabbad i många avseenden. Vi är jämförelsevis förskonade. Tack och lov.

Spegling

Det har varit riktigt uselt med geocachandet under vintern. En ynka gömma uppletad under de tre månader som gått av 2017! Idag var det dags att göra något åt detta.

Det blev en runda i Svenljunga.

Ett av abern med geocachandet, det är att det förstås inte finns så många rundor "kvar" inom överkomlig körväg. Men som sagt, denna runda publicerades i somras, och har väntat på att bli anträdd, ända tills denna vackra vårdag.

Gömmorna var enkla, och vi hittade tämligen lätt alla, utom en. Dussinet fullt, ja, det får man vara nöjd med.

C-E undrade vad årets cache-hittar-målsättning var. Jag tyckte att 100 kunde räcka. Känner inte alls för så många som årets alla dagar, vilket varit målet under tidigare år. C-E  ville dock dubbelt upp.
Kan betyda lite längre resor.... och visst är det roligt att se nya vyer på  promenaderna.

Fika blev uppdukat vid Ätrans kant.... under det att fotoögat fångade spegling efter spegling...

Rödblommande alar reflekterades i vattenspegeln... under det att vi fann en plastspindel vid en björkrot....

Gömman vid bastun ville inte uppenbara sig. Vi fick ingen hjälp av mannen som stannade till på sin promenad, och undrade om i var vedtjuvar. Härlig bastuplats iallafall....
Ledtråden var under I ... och i:et hittade vi, men inget därunder. Kollade i tidigare loggar och såg att många ringt en vän. Vi hade ingen vän att ringa till....

I kopparödlans glänsande skinn  kunde man se ljusspeglingar....

... liksom i skarabeens blåskiftande skalbaggeskal...

Naturen har så sakteliga vaknat och de små krypen tar sina första vårpromenader... alla efter sin förmåga...

Ja, det var en fin runda,där utmed Ätrans strand i Svenljunga. En runda som absolut kan rekommenderas. Tolv cacher + en närliggande julcache... och en klättercache om man  hade haft den spänsten och det modet.

Som grädde på moset, så fick vi med lite fina vårväxter hem från  samhällets handelsträdgård.

Bilderna på vattenspegeln, det blir det bestående minnet av söndagspromenaden.

Lurad

 - Det är full aktivitet på Esrange och på världens övriga rymdbaser, hörde jag Lisa Syrén säga, under det att jag sakta vaknade upp ur morgonslummern. Vi talade nyss med en av medarbetarna på den svenska rymdstationen, fortsatte hon, och man berättade att man omkring klockan kvart i nio förväntas nås av oidentifierade radiovågor. Det kan bli störningar i radioutsändningen vid denna tid. Kanske är det så att vi just idag för första gången kommer att nås av meddelanden från en annan civilisation, en utomjordisk bosättning.

Det är länge sedan jag kände en sådan ångestklump i magen som detta meddelande genererade, ja, det var sannolikt på åttiotalet som jag senast hade samma "jordens undergångskänsla". Var det lönt att gå upp och äta frukost, eller skulle jag ligga kvar i sängen till klockan kvart i nio och invänta "det hemska"?

Jag valde frukosten. Med klumpen kvarhängande i magen gick jag mot köket.
Det var då jag kom på det!
Det är ju första april idag.  LURAD! Grundlurad!

Förra gången jag blev ordentligt april-lurad, var jag väl bara sju-åtta år. Det var när man i Hylands hörna (?)  utlovade färg-tv, för den som spände en nylonstrumpa över tv-rutan. Mina föräldrar och morföräldrar ( ja, de kom också ner från andra våningen och tittade på underhållningsprogram i svart-vit TV) trodde inte det skulle funka. Jag fick iallafall lov att klippa sönder ett av min mammas "maskgångna" strumpor - alltså sådana som var halvtrasiga - och testa.Tror att det var för att strumporna inte var hela som det inte funkade.....

Årets aprilskämt i Borås Tidning respektive Ulricehamns Tidning, de var lättgenomskådade.
I BT informerade man om att trängselskatt skulle införas i Skene.. eller om det var Kinna..... samma sak för mig....och i UT berättade man att Charlotte Kalla bytt klubb och fortsättningsvis skulle tävla för Ulricehamns skidklubb.

Det bästa skämtet som jag kommer ihåg från lokaltidningarna, det var när konstgräsplanen på Borås Arena var ganska ny, och man konstaterade att den krympt under vintern. Man uppmanade  folk från Borås och omnejd att komma till arenan för att hjälpa till att dra ut konstgräsmattan till rätt storlek igen.
Det lär ha kommit en hel del folk! Lättlurade.

Bilderna så här långt, det är på högtalare. Riktiga högtalare faktiskt!  Ljudet från de mobiltelefoner vars ljud de är tänkta att förstärka, blir mer eller mindre volymhöjt.
Teknik heter skolämnet, som jag varken har behörighet i eller känner mig bekväm med, men som ändå står på mitt schema. För att jag är no-lärare och känner mig  som bäst i min pedagogiska gärning under dessa lektioner, så betyder det inte att jag har någon större fallenhet för det tekniska.

Vi hade personal från Navet på vår skola under några programmeringsdagar för en tid sedan, och jag framförde mitt dilemma under en lunch med dessa teknikerfarna pedagoger. Berättade att jag just skulle starta tema ljud och ljus i fysikundervisningen.
- Gör en högtalare, fick jag som råd.
Det var inget råd som jag blev lurad på..... det funkade toppenbra, med såväl mina "egna" sexor som min no-klass femman.

Får ta kontakt med mina mentorer på Navet inför "kraft och rörelse" arbetet i fysik, som vi ska genomföra i sexan framöver.

Våren blir man heller inte lurad på. Möjligen lite lurad av.
Även om vårfeelingen varit på topp under de  senaste dagarna,  så vet man att ännu så lurar det aprilväder bakom molnen.
Snöblask och blåst.... det är också en del av våren.
Och tussilagona står  pall ändå.

Igår var vi på quiz i Limmared. Vi har ju varit där ett antal gånger, tillsammans med C-Es syster och hennes man. Ett antal gånger har vi stått som kvällens segrare.
Inför gårdagens frågesport, så blev vi tillfrågade att åka med. Det var första gången i år för oss, och naturligtvis tackade vi ja.
Goda hamburgare med tillbehör serverades för dem som valt att passa på att äta fredagskvällsmaten som uppladdning inför frågesvarandet.
Det var bara en fråga av de sexton som vi inte klarade. Det gällde att ordna Vasaloppskontrollerna Smogan, Mångsbodarna, Evertsberg, Höksberg, Eldris i rätt ordning. Det fixade vi inte.....men nu vet jag ju...

Vi var tre lag på 15 rätt. Tyvärr hade vi alldeles för dåligt tilltaget på skiljefrågan... och hamnade bara trea. Hur många har blåst sitt eget glas i Glasets hus hittills i år? löd frågan. 100 tyckte jag, 77 skrev man först i vårt lag... men ändrade sedan till 37. Jag hade förstås sagt att jag inte skulle lägga mig i skiljefrågan  - för jag misslyckas alltid med att gissa rätt - men kände mig ändå lurad när vi var så nära  vinst, och hade vunnit, om ändringen från 77 inte gjorts. Rätt svar var 111 personer....

Helt oviktigt egentligen... men lite retligt ändå.....

Lurad kände jag mig dock, då det inte blev hemresa direkt efter quizet.
Den som körde bilen som skulle ta mig/oss hem, ville stanna tills "husbandet" med lokala gästartister spelat färdigt.
Jag ville åka hem, för jag har en rygg som inte fixar många timmar på raka trästolar....och så  är jag inte så mycket för lokala förmågor.....vilket är en  av mina dåliga sidor. Hade Husbandet bjudit till allsång, så hade det varit en annan sak... det är något som jag gillar.

 
Vår tidigare vaktmästare rev av några låtar. Jistandes vilken röst, den Tommy körbergs-kroppsliknande, mannen har.

Den dagliga promenaden ( iallafall när det är helg) tänkte jag först lura mig själv på idag, efter förmiddagens energiska inomhusstökande. Men så kom solen, och jag måste bara ut och se hur långt våren kommit. Den har kommit en bra bit på väg trots att det bara är den förste april.

Att vi hade vacker, men ack så giftig, tibast alldeles bakom vårt hus, det hade jag ingen aning om. Sannolikt  hade den blivit planterad av något som kommit flygande för några år sedan.
Det tycks ha blivit ytterligare en dag utan kontakt med någon utomjordisk civilisation. Det tackar jag för.....det är inget vidare att ha en ångestklump lurande i magen. Det räcker till med det jordiska, tycker jag.

Men en långsam halvmilslång lantlig promenad under njutning av vårblommor, fågelkör, koltrastsolo och transkrän, den skulle jag vilja lura på alla att göra någon gång.

Dansen

- Där ser du en lyckad renovering, sa busschauffören och pekade på ett hus i utkanten av ett av kommunens samhällen.
- Är det ett riktigt gammalt hus? undrade jag. Jag har aldrig registrerat huset förr, det enda som jag känner till från detta samhället, det är det gamla dansstället....

Det var så vi kom att prata om våra ungdomtider, busschauffören och jag, medan mina sexor underhöll sig själva en bit bak i bussen.

Det var på danser man träffades förr i tiden.... och vad vi kallade förr i tiden, det var 1970-tal. Det fanns dansställen lite varstans, även om det långt ifrån var så tätt mellan dansbanorna, som det varit en generation tidigare. Under 1930-1940-talet, ja kanske ännu senare, så hade ju varje samhälle sin egen "festplats".

På sjuttiotalet så fanns det ett antal kända dansställen i trakten, Grand och Nittorps sporthall på vintern, Sandsjön och Nittorps loge på sommaren. Ville man åka långt bort, så fanns Bokskogen i Burseryd... och på åttiotalet kom Sigges loge.

Under förra århundradet, i allafall under de första 80-90 åren, så var det på danser som man träffades... för egen del så får jag tacka/skylla på ett besök ( av många) i Nittorps sporthall för det mesta blev som det blev.

Dansställena var mötesplatser för de unga, en viktig social arena. En del dansade , andra socialiserade runt omkring. Naturligtvis fanns det mycket alkohol med i bilden, det var så det var under helgerna, framförallt för att inge den manliga delen av danslokalsbesökarna lite extra mod. Sen var det vi som körde... och det gick bra det också.
Dansandet, det var det väl lite si och så med, mest ett travande runt på dansgolvet, i  takt eller otakt med musiken.

Sen fanns det "riktig" dans också. Buggkurser och gammaldanskurser. Det var riktigt roligt, för det var dans på riktigt,,,med olika steg och turer. Får skryta lite... jag har diplom i bugg och instruktörsbevis i gammaldans...men utgångsdatum är sannolikt passerat, de är från sista delen av sjuttiotalet och från mitten av åttiotalet.

Men roligt var det, jag skulle gärna återuppta gammaldansen igen... synd bara att den man träffade på dansen i början av sjuttiotalet, inte är alls intresserad... eller har den riktiga rytmen i blodet....

Idag är det långt mellan dansställena.
Det är absolut inget vanligt ställe att träffa sin livspartner på.
Många träffas genom sina arbeten/arbetsplatser, andra genom gemensamma bekanta.... och väldigt många genom datingssighter.

Tiderna förändras, det var vi överens om jag och busschauffören. Jag tyckte väl detta är mera OK än vad min nostalgiske samtalspartner tyckte.

Men visst var det kul att åka på fredags/lördagsdansen, när man var ung. Ett ställe att mötas... och kanske möta någon ny bekantskap som man gärna ville känna lite mer.

Det är inte utan att man tänker på hur det ska bli med dansen i framtiden. Är det något som den här lille killen får uppleva, eller är all kontakt visa nätet i hans framtid....? Troligen kommer det att finnas helt annorlunda sätt att umgås när det blir dags för honom att hitta någon att dejta med/leva sitt liv/del av sitt liv med.

Och dansa det kan han ju göra om bara något år, det är ju bara att sätta på lite fartfylld musik och röra på sig. Behöver han idéer på lite schyssta moves, ja då är det bara att kolla på you tube.

Bilderna har ju inte så mycket med dans att göra.... även om promenaden till Hindsen gick som en dans igår, i det fantastiska vårvädret.

Ansvar

Ansvar.
Ett ord som jag funderat en del på under de senaste dagarnas vårpromenader.¨

En del av oss tar mycket ansvar.

Som eleven som skulle repetera olika delar av det matematiska mellanstadieläroutbudet inför det förestående nationella provet.
Jag tittade över elevens axel och tyckte att det här med bråk, det kunde han.
- Du kan det här ser jag, sa jag. Du kan gå vidare till procent nu.
- Nä, lite mer vill jag träna, så jag kan det riktigt bra, sa eleven.
En elev som tar ansvar för sitt eget lärande, det är målsättningen för skolans arbete. Tycker jag.

I skolans värld finns inga betyg för ansvarstagande.  Det borde det finnas. Om man som arbetsgivare någon gång skulle vara intresserad av att ta del av en arbetssökandes skolbetyg, så skulle ansvarsbetyg vara av betydligt större intresse än vad matematikbetyget ( eller något annat kunskapsbetyg) är.

Vem tar ansvar för skolan? Skolsystemet befinner sig på ett gungfly, anser jag. Det gungar oroväckande vad det gäller lärartillgång, resurser, ojämlikhet skolor emellan, "knägående" ansvarsfyllda lärare kontra lönehöjningssökande mindre ansvarstagande hoppjerkor....
Kompetent lärarpersonal och skolledningar måste ägna dyrbar tid, tid som man skulle ägnat åt elever, för att svara på skolinspektionens anmälningar.  Anmälningar som kommit till skolinspektionen för att denna instans lagt ansvaret för barnen på skolan, istället för på föräldrarna.
Det är sorgligt. och oansvarligt.

I större städers ytterområden är det bråk allt som oftast. Bråk som, genom knivar eller eldvapen, leder till unga människor död. Vem bär ansvaret för detta?  Ungdomarna? Förstås, de är gamla nog att veta bättre. Deras föräldrar? Ja, de har absolut misslyckats med att uppfostra sina barn ( pojkar) till goda samhällsmedborgare. Den lokala skolan? Kanske.... men jag är ganska så säker på att man slitit sitt hår för att komma tillrätta med dessa tidigare elever, men inte fått det stöd och den hjälp som behövts.
Nä, jag anser att samhället bär det största ansvaret för hur dessa unga män mår och hur de agerar.  Många andra generationens invandrare. Välkomna till Sverige! Men sen.... arbetslöshet, segregering, utanförskap.... jag duger inget till.... skit samma om jag lever eller dör.
Samhället bär ansvaret. Vad är samhället? Vem är samhället? Politiker som vänder kappan efter vinden, makthavarna som är vinden... eller alla vi andra?  Eller vi alla.... ?  Sannolikt det sista...tror att det skulle bli annorlunda om alla tänkte lite mindre på sig själva, vågade se en bit längre bort än till sin egen stugknut, vågade reagera på det som är fel, säga ifrån..... och inte få skit för det. Vilket är risk att man får, för tänk om man kränker någon.

Tranan som stod så stilla på åkern, tycktes bara ha ett ben, då den rusade iväg för att få luft under vingarna. Vid närmare koll på gårdagens kameraskjutningar, ser jag att så är fallet.
Bilden gör mig lite lätt illamående i magen. Tycker så synd om den stora fågeln, som sannolikt inte kan ställas till ansvar för sitt handikapp. En olyckshändelse..... ?

Hur stort ansvar har vi människor för vår hälsa? För att förebygga att vi blir sjuka, i den mån man kan det. Tar en rökare ansvar för sin hälsa?  ( vilket jag då inte gjorde i fyrtio år...) Tar soffpotatisen mindre ansvar för sin hälsa, än vad den som försöker röra sig dagligen gör. Tar den (jag) som är kroniskt överviktig mindre ansvar för sin hälsa, än den som understundom lever på svältkost, för att få bort överflödskilon?
Ska sjukvården behandla den som tar ansvar för sin hälsa bättre än den som inte gör? Sannolikt inte. Vem har ansvar för alla felbehandlingar som görs p.g,a av stressad, underbemannad, adminsitrationspålagd sjukvårdspersonal? Samhället igen....

Ansvar måste tas av dem som är folkvalda, ansvar ( och inte bara för att få så stor tillväxt som möjligt) måste tas av dem som har makten, ansvar för sina barn måste ges tillbaka till föräldrarna, ansvar måste få en högre status, ansvar måste stå högt upp på agendan, även för den enskilde. Ansvar för sig själv och för andras väl.

- Jag vet att du kan vad du behöver inför provet, sa jag till en annan elev. Du behöver inte läsa på mer över helgen.
- Men jag vill, jag kan säkert hitta fakta om något som vi inte har tagit upp, sa eleven.
Elever som tar ansvar för sitt eget lärande, det gör en gammal lärarinna glad ... och framtidshoppfull.

Tidspress

Förvirrat, kunde också bli en bra rubrik.... för det kommer det att vara i veckans blogginlägg. Eller nedgång..... för det tycker jag det här med bloggande och bloggintresse är.  Lite tokigt, eftersom jag under förra veckans IKT-studiedag, berättade för intresserade kommunkollegor om hur bra det är att blogga i skolan.
För det är det ju. Man publicerar sig, visar vad man gör och bild och text finns kvar... så länge det mailkonto som bloggen är registrerad på, finns kvar. Här kan jag känna lite tidspress. Vad det gäller mina skolbloggar, vilka är kopplade till min jobb-mail, så finns det  inte så mycket tid kvar där.
Om livet vill mig väl, så tänker jag jobba i två år till. Om livet fortfarande vill mig väl, så vill jag gärna jobba som vikarie därefter. Då slipper man det tråkiga i skoljobbet.... det där med bedömningar och betyg och annat administrativt tråk-arbete.  Jobb-mailkontot lär man sannolikt bli av med... och därmed försvinner alla mina skolbloggar bort i den icke virtuella cyberrymden.

Instagram-konton för skolklasser, det är det som är inne nu. Slutna konton för barn och föräldrar.Ett Instagramkonto kan också komma bort, det har jag blivit varse om i helgen. Plötsligt kunde jag inte logga in på annalena53-kontot. Fick i stället ett konto annalena7510...kopplat till facebookkontot. När jag begärde nytt lösenord till mitt konto, så fick jag svaret att det var skickat till en adress, delvis dold bakom asterisker.... men med slutbokstäver .ru. Rumänien?
Nyss fick jag från en vän meddelande att mitt gamla konto, med bilder och allt finns under namnet manku1184. Stämmer! Kan någon förklara???? Jag helt förvirrad... förstår inget.
Fick riktigt kalla fötter, då jag skulle byta googlekonto, från jobbkonto, ( nummer 2), till mitt hotmailkonto, för att komma in på denna bloggen. Mitt lösenord var bytt för två dagar sedan. Man frågade samtidigt om det var jag som bytt detta. När jag svarade nej, fick jag ange mitt gamla lösenord, och blev insläppt.
Mitt nya Instagramkonto är redan kopplat till Facebook....Snacka om förvirring!

Förvirring rådde även igår, då vi skulle träffa denna lilla familj.
Vi skulle träffas hos min bror ( pappa, farfar, svärfar till de tre på bilden) och hans fru klockan tre.
Döm om vår förvåning, då det stod mat framdukat på bordet då vi kom. Jag tog det som självklart  att vi skulle få eftermiddagsfika vid den tiden, så vi hade redan ätit lunch....
Den lilla familjen dök inte upp förrän vi var i tidspress för att hinna till Jonas Gardells framträdande i Borås, och då vi/jag gärna ville prata med både vuxna och baby, så glömde vi kvar såväl extraskor som solglasögon, i ren förvirring.
Lilla Elvira har "Jonsson-ögon", definitivt. Också förvirrade, det efternamnet som mina föräldrar bar, och min farfar dessförinnan, finns inte kvar i vår del av släkten. Alla har bytt till "fina" efternamn.... och jag heter Larsson. Men det är kul att generna fortsätter sin vandring genom generationerna.

Jonas Gardell levererade, som alltid. Han är  en mästare på att växla från de mest hissnande skämt, till djupaste allvar och tillbaka igen.  Olika trådar som han lägger ut allt eftersom föreställningen fortlöper, tas upp igen och försvinner lika fort. Skrattsalvor utbryter oftast.
Skulle gärna vilja läsa de djupa delarna av manuset till föreställningen, för där fanns mycket tänkvärt. Åh, vad jag gillar den fule lille "riksbögens" föreställningar.

 Om vi skulle ta och närma oss inläggsrubriken? Tidspress.
Ja, det är ju något som de här små vårglädjespridarna borde känna.

Bara några meter bort står de här, med tussilagoögon sett, dödliga vidundren. I morgon är de små solarnas saga sannolikt all,  då blir de uppgrävda och nedgrävda igen tillsammans med rör för  snabbfiber.
Jag har funderat en del på det där med allena saliggörande "fiber". Utvecklingen går ju så snabbt, att när alla fått sitt fiber, dyrt nedgrävt med hjälp av privatpengar och skattepengar, så finns det något annat... ännu bättre... Vad händer då?
Och hur kan det hända att Telia (?) monterar ner sitt fungerande ( väl fungerande skulle jag vilja säga) kopparnät, innan alla har fått annan möjlighet till internetuppkoppling? Någon tidspress att ta bort befintligt fungerande, ska man väl inte behöva ha...

I en tråd på Facebook, diskuterades i början av helgen rättningen av nationella prov. Det handlade om det prov som våra sexor hade i svenska, för en och en halv månad sedan. Vi har rättat våra prov för länge sedan, men tydligen finns det sådana som fortfarande håller på med det.
Uppsatsdelen handlade om att skriva en berättelse som på något sätt hade med en inbillad planet, dömd till undergång, att göra. Jag tror att det var en tid på 70 minuter avsatt till detta. Man diskuterade om elever som inte hunnit skriva färdigt skulle ha F, eller ej.
Fundamentalister framhärdade, F, var vad som gällde. Andra, mera förnuftiga, flexibilitetsbenägna människor ansåg inte detta.
Jag, och flera med mig, gjorde så att vi töjde på tiden. Visst måste vi ha begränsningar i tid i skolan, och eleverna måste absolut ta tillvara den avsatta tiden i skolan.... men att skriva en "uppsats" med inledning, handling och avslutning utifrån ett ämne som eleven får veta i början av den avsatta tiden, det är en omöjlighet. Vi jobbar inte så i skolan. Skrivandet är en process, där man först måste fundera ut vad berättelsen ska handla om, få tid att beskriva personer och miljöer, få tid att utveckla handlingen, att göra ett bra avslut och sedan få möjlighet att läsa igenom, göra rättningar och ändringar. Klart att det tar tid! Två timmar skulle vara lagom, då skulle ALLA hinna!
Tidspress kommer våra barn att utsättas för tids nog. Tidspress som är så stark, att några kommer att hamna i den berömda väggen.... och kanske aldrig ta sig där ifrån.
I sexan, så ska alla få möjlighet att bli klara med något som de jobbar fokuserat på. Man kan inte bara bryta, för  att tiden är ute.  Tid finns det gott om... hela tiden.... det är ju bara fråga vad vi använder den till.
Orättvis bedömning, framhärdar fundamentalisten. Nej, säger jag. det blir orättvis bedömning, om vi inte låter den fokuserade eleven få göra klart och bli bedömd där efter. Att bli underkänd, för att  man gjorde sitt bästa, men inte hann komma till slut.... det kommer inte att hända med de elever som jag kommer att möta i min ganska ihoppressade återstående lärartid.