Slipprigt

Det känns slipprigt! Osäkert! Ogripbart! Vart är vi på väg?

Det är min känsla för den nya tid som vi gått in i.

Det nya coronavirusets tid.

Hallå, hallå, vad är det som händer? Ska jag ropa hjälp. eller ska jag inte bry mig?

Vem ska jag tro på,tro på?

Koronaviruset  lär vara extra farligt för mig som fyllt 65.
Eller är det bara för dem som redan är sjuka som det är farligt?
Är det farligt för alla?
Eller är det inte värre än en vanlig, inte alltför jobbig influensa?

I media så har man kunnat höra svaret ja på alla ovanstående frågor. Så vem ska man tro på?

Varför är paniken så stor överallt? Är det för det stora okända? Är det ett sätt att kontrollera oss?
Försvinner paniken och nedstängda länder, då man fått fram ett vaccin - för det är väl det vi saknar?

Jag känner mig som ett stort gapande frågetecken inför det som händer!

Visst blir man påverkad av  det som händer. Och det är väl det som är meningen. Känner mig understundom som den gamla postlådan, hängande på sniskan. Riktigt nedhängd! Finns det  någon tid efter Corona?

Det är klart det gör. Det är bara det att ingen vet när den nya tiden, post corona-tiden kommer. Är det om ett par veckor, är det månader dit, är det år?
Och vad kommer att hända under tiden?

Jag känner mig, iallafall än så länge, ganska skyddad här ute på landet.
Det ryktas om att det finns något enstaka fall av viruset i kommunen, men jag tror inte riktigt på det. Det är för många rykten som sprids.
Jag känner mig trygg i vår lilla skola. Aldrig har väl restriktionerna mot att gå till skolan när man är förkyld, varit hårdare. Fast jag är ju förkyld, har varit förkyld i hela kroppen, men nu är det på bättringsvägen.  Men jag har jobbat under min tredagarsvecka....jag hade redan förkylningsjobbat då restriktionerna kom.

Tänk, det kanske var coronan... den tycks ju ha så många skepnader.  Nej, d et var säkert bara en enkel förkylning/ svag influensa.... Förstås!
Problemet är ... vad är vad?'

Man får välja, att försöka se det ljusa eller det mörka.
Även om jag känner en viss oro, så försöker jag välja det ljusa.

Jag väljer att tro på ett snabbt stopp på det okända, slippriga, ogreppbara. 
Jag väljer att tro att det är nyttigt för världen att få sig en tankeställare, att ta en paus från den ständiga jakten på tillväxt och vinst.
Jag väljer att tro att det i slutändan kommer något gott av att länder ställs i frys-läge.

Det får bli en hemmahelg.
Det får bli ett par långpromenader.
Det får bli en bra bok i bästa fåtöljen.
Låter ganska gott, faktiskt!

Studiedag

Idag har vi haft studiedag. eller kompetensutvecklingsdag, som det så vackert heter.
Den sista för min del, vad det gäller att vara med i en storsamling, där skolmänniskor från hela vår kommun träffas. Tror jag iallafall.

Så det blir lite nostalgi att tänka tillbaka på alla studiedagar, kompetensutvecklingsdagar som man absolut inte minns.
Det är ett fåtal dagar som jag kommer ihåg:

Mannen som i början av 80-talet föreläste och sa att det var 25 % chans att världen skulle stå kvar till millenieskiftet. Uppmuntrande information för den som nyss fått sitt första barn! Tur att 25 % chans räcker ibland...

De gången man hade egna val och fick

• kompetensutveckling i skrivande av berättande texter- oj, vad mycket jag har använt det under årens lopp.
• kompetensutveckling i astronomi - har också använt den kunskapen mycket
• kompetensutveckling i musik - jag hade just gått igenom världens fyrtioårskris, och det hade hon också, den supersnygga tjejen som  gav idéer till mängder av roliga musikarbeten. Blev extra bra, då jag behövde någon "lyckad" att identifiera mig med, just då.

"Förr i tiden", så kunde man söka intressanta sommarkurser och man gavs senare också tillfälle till veckolånga lärarkurser genom EU.

Även här var det superbra kompetensutvckling genom t.ex. "Tidningen i skolan" i Stockholm, eller dramakursen på grekiska Hydra.

Men... med facit i hand, så är det ändå inte mycket man kommer ihåg av alla årens kompetensutveckling.  Nästan bara sådant man själv haft möjlighet att få välja, utifrån behov och intresse.

De allra flesta dagarna, och alltfler under senare  tid, har ägnats åt sådant som hör skolvardagen till. Mycket prat blir det,  men det allra mesta rinner ut i sanden....

Idag handlade det om varför killarna når betydligt sämre skolresultat och betyg, än vad tjejerna gör.
Vilket i sin  tur gör att många killar, blir utslagna redan i unga år.

För våra elever, som har en ganska trygg tillvaro här på  landet, så brukar det ordna sig ganska bra ändå. Det finns jobb att få, man behöver inte vara toppbetygselev.
Vi är ganska medvetna om vad orsakerna till killarnas lägre resultat beror på. Det är saker som att det inte är coolt att plugga,  att papporna tycker att det ordnar sig  utan att killarna får bra betyg och så finns det de som helt enkelt inte har intellektuella resurser att nå upp till det som dagens läroplan kräver .

Det var en bra dag, dagens studiedag,  bra diskussioner... sen får de som fortsätter att jobba i skolans värld se om det med gemensamma krafter, går att ändra på den inställning till pluggande som en hel del pojkar har.

För min del, så kan jag känna mig lite laid back, och tänka... jaja, jag har gjort både bra saker och sämre saker för att uppmuntra killar att nå lika långt som tjejer. Ganska skönt att slippa bry sig så länge till... faktiskt!

Märkligt

Om ett drygt halvår, så ska det återigen bli val till ett av världens mäktigaste ämbeten.
Den tredje november är det dags att välja president i USA.
Hur valsystemet fungerar, det har jag en gång fått lära mig, men har till stor del glömt bort. Men visst är det märkligt att man väljer vilka som ska få välja president och att dessa specifika väljare har olika stor makt, utifrån vilken stat man tillhör.

Än märkligare är den ålder som presidentkandidaterna har.
Trumpen hinner fylla 74 år innan det är val, och hans utmanare, Joe Biden och Bernie Sanders,  uppvisar den respektabla åldern på 78 respektive 79 år.

Själv är jag fortfarande 66 den 3 november, och har jag förmånen att få vara med så långt, så har jag gått i pension. Jovisst, jag har "rätten" att som offentliganställd jobba ytterligare två år, men jag känner att dels så är det så mycket i skolans värld som jag reagerar starkt emot och dels så kommer det - faktiskt- att finnas övertalighet av lärare i vår kommun, så det är dags att tacka för sig.

Hur tänker de som är betydligt äldre än jag, och som vid den åldern står beredda att ta över ett presidentskap? Visst är ålder och erfarenhet underskattat, men när man kommit upp i sjuttioårsåldern, då kanske man borde ägna sin tid till att bli någon form av konsult, om man känner att man krafterna kvar.

Jag tycker det är så märkligt att de röstberättigade i ett land, överhuvudtaget supportar någon i den åldern.

Sen tycker jag också att det är märkligt att man i Sverige har valt "flicksnärtor" till partiledare.
Den ena "flicksnärtan" tycker jag har vuxit in i sin roll, medan den andra har flippat ur totalt.
För visst är det märkligt, att den som leder ett parti med kristet förtecken, allierar sig med den som står för värderingar, som ligger  helt i motsats till det kristna budskapet.

Rätt ålder, för att bli vald till ledare för ett politiskt parti, en inflytelserik post, ett land - vad skulled et kunna vara?

Jag har ju en klar idé om det. Någonstans mellan 40 och 60 år. Plus  minus några år. Naturligtvis beror det på vem man är och vilken ledande post man ska ha.
Olof Palme var 42 år då han tillträdde som partiledare, Ingvar Carlsson var 52 då han plötsligt fick ta över partiledarrollen, Fredrik Reinfeldt var 38 då han blev partiledare, 41 år gammal blev hans  statsminister.
Tre exempel - enligt mig - på väldigt goda ledare.
Kanske inte ledarskap har enbart med ålder att göra, men  jag tycker ändå att man behöver komma upp i 40-årsåldern för att ha den erfarenhet som man som ledare behöver.

En av våra partiledare reste iväg till Turkiet för att hindra flyktingar att komma till Sverige. Ett synnerligen märkligt sätt att bete sig på. "Sverige är fullt" hävdar han. Helt fel, här finns massor av space- bara det att vi, om vi ska ta emot nya flyktingar måste ta hand om dem på ett människovärdigt sätt.
Hur i hela friden kan man bete sig som Jimmy Åkesson, och hur i hela friden kan en fjärdedel av alla röstberättigade människor i Sverige säga sig vilja ha honom som vår ledare?

Åldern - enligt mitt sätt att se -har han visserligen inne, men  det är väl också allt.

Tänker mig en framtid i Sverige, där hans parti får flest röster av  alla, och där han sedan allierar sig med henne som säger sig ha kristna värderingar, men tycks fara med osanning om det. Undrar om de moderata väljarna är beredda att hoppa på de tåget - tänker att det finns en maktlysten falang i toppen- men att många moderater har högre ambitioner än att slå sig ihop med en samling lågutbildade, mindre vetande människor - de som jag inbillar mig är de som stöder  SD.

Jag säger inte att det är så - men jag tror att det är så - att SD samlar dem som inte vet bättre.
Men visst är det skrämmande, att en sådan människofientlig/främlingsfientlig svensk regering skulle kunna komma till stånd om några år....För mig känns det som rena skräckscenariot.

För egen del så anser jag att det här med migrationen inte är riktigt enkelt.
Vi har ju misslyckats så kapitalt, oberoende vilket demokratiskt parti som haft regeringsmakten, under så många år.
Jag tänker på alla de segregerade områden som finns i de flesta städer. Områden där vi inte lyckats ge de unga tillräcklig utbildning, ej heller deras föräldrar de möjligheter till arbeten, som de borde ha.

Det blir mycket frustration, det blir våld och kriminalitet, för man hittar inget bättre sätt att hantera tillvaron på.
Kontentan av det hela är att de "som inte vet bättre" drar alla invandrare över en kam. Samt försöker hindra fler att komma hit.
Visst finns det "skit" i invandrargrupper också, men de allra flesta vill bara få lugn och ro och bo i ett land där de slipper att vara rädda.

För egen del, så har jag en favoritgrupp, vad det gäller nya svenskar. Det är de som kommer från Afghanistan. De elever som jag mött under senare år, och som bara för en kort tid sedan kom från det landet, har varit helt otroliga. Otroliga i sitt bemötande, otroliga i sin vilja att lära, otroliga i sin vilja att bli en del av det svenska samhället - och samtidigt hitta ett sätt att behålla traditionerna från hemlandet.
Jag blir så heligt förbannad, då jag läser om och hör om hur välfungerande familjer och ensamkommande, vägras uppehållstillstånd i Sverige, fast de bott här så länge så att de känner sig mer som svenskar än som afghaner. Gäller förstås även asylsökande från andra länder...
Jag tycker att det är så märkligt att  myndigheter i vårt land, kan ta beslut som helt förstör livet, för den som verkligen skulle kunna bli en tillgång för oss, som medmänniska, som arbetskraft.

Ja, det är mycket som är märkligt i världen - så även att den ständigt lögnaktige och plumpe Trumpen, får sitta kvar som president. Men det gäller väl att omge sig med rätt personen, då man kommit i en sådan position.
Och som sagt, så märkligt att så många människor som bor i vårt välmående land, inte kan dela våra tillgångar med dem som ingenting har.
Det är mycket som jag inte förstår - det är tydligt! Det vore intressant om någon kunde hjälpa mig till att komma till insikt.

Bilderna är - som så ofta - tagna på dagens promenad. Visst är det märkligt att tidig mars-natur har så mycket vackerhet i sig. Stengubbarna- de symboliserar USAs presidentkandidater.

Hyllning

Kom på det i morse, då jag kollade igenom mobilen, fortfarande kvar i varma goa sängen. SÅ ROLIGT DET ÄR ATT FÖLJA OLIKA BLOGGAR, så mycket de ger till mig och till mitt vardagsliv.
Under ett antal år så hade jag ett antal bloggvänner, som jag följde och som följde mig. Fler av dem träffade jag irl. Några av dem ansåg jag  bli mina goda vänner. Av olika anledningar försvann de från bloggarna, och plötsligt kände jag mig ganska så ensam därute i min cyberrymdsbubbla.
Utan någon att följa, utan någon att "prata med" via bloggandet så blev inläggen färre och färre.
Bekräftelse är viktigt.....
Kom så på att jag kanske skulle kolla om det fanns "nya" bloggare att följa, "nya" bloggare att "prata  med" via internet.
Det är er, alla ni som får till blogginlägg dagligen, alla ni som skickar kommentarer och svara på mina mer eller mindre tokiga kommentarer  som jag vill hylla.
Ni  är OTROLIGA i er ihärdighet på bloggen.
För egen del, så får jag vara glad om jag får till ett par inlägg per vecka.... det är så mycker annat som tar tid... även om det i själva verket handlar om prioritering.

Via er, mina härliga bloggbekanta, får jag blicka in olika individers vardagsliv, får ta del av små och stora glädjeämnen, små och stora bekymmer.
Jag känner så med den bloggbekanting som berättar om sitt saknande husdjur, jag skrattar år norrländskan som alltid lägger in en stor portion humor i sina inlägg, jag berörs av henne som känner sådan kärlek och samhörighet med sin man , att de t.o.m drömmer samma drömmar.
Vackra bilder i bloggarna, blir till ögongodis, för mig.

Kollegan där nere i sydsverige, känner jag att jag har en hel del beröringspunkter med, genom det gemensamma yrket.
Göteborskan som kan allt om böcker, fick mig i dag att - äntligen - få iväg en beställning på ABC-resan, en av mina allra första böcker. Tack vare henne, så fick jag tummen ur och skickade efter var sin bok, till mina två små barnbarn, vilka nu börjar visa intresse för bokstäver.
En relativt närboende bloggbekant visar upp bekanta platser, någon annan bloggbekant inspirerar genom att dela med sig av sina intresseområden, intressen som jag till viss del har för egen del.
Någon annan låter mig följa med ut på intressanta resor, via sin blogg.

Som sagt, ni är otroliga, ni som prioriterar bloggandet genom att få till nästan dagliga inlägg, och som låter andra ta del av era liv.  En sådan öppenhet det behövs  verkligen i denna tillknäppta tid.

Vinst

Igår var det quiz-dags igen.
Glasets hus i Limmared anordnar sina välbesökta quizkvällar sista fredagen varje månad, januari till april och september till november.
Kvällen inleds med någon form av buffé. Igår var det italiensk buffé. Supergott!

Oftast är det livemusik-underhållning under kvällen, ibland ställs frågorna i anknytning till låtarna, ibland inte. Något musik-quiz är det inte fråga om. Det brukar vara sexton frågor inom olika ämnesområden, en del lätta frågor, några svåra. Tio-tolv rätt får de flesta lag ihop, så pass allmängiltiga är frågorna.

Gårdagens musikunderhållning, den var inte alls i min smak. Det var en soul-grupp från Borås som spelade. De var säkert ganska duktiga, både vad det gäller instrument och sång, men jag tycker att all soulmusik låter likadan, att den är aggressiv och upprepande och att låtarna man spelar är alldeles för långa.

Hörde att några i den ca hundratalet stora publiken tyckte att det var den bästa musik som framförts på quiz-kvällarna. De har säkert rätt! Utifrån vad de tycker om soul-musik.

Förra månaden, så vann jag en vas på en extratävling, den om intron.  På quizet hade vårt lag - bestående av maken, hans syster och hennes man - två fel. Igår var vi enda lag med alla rätt.

Det blev en ny glasbuckla - nej, det är inga vasar, för det finns ingen botten på dem - att ställa hemma i prishyllan hos svägerska och svåger. Vi har faktiskt en blå buckla hos oss också, det blåa året vann vi två gånger.

Så redan andra gången är årets målsättning nådd, den att ta hem någon av de sju bucklor som delas ut varje år, sedan tre år tillbaka. Tidigare år har det varit andra priser, mest glasföremål förstås,  och visst har vårt lag vunnit lite då och då, även under dessa år.

Har funderat lite på vad det är som gör att vi nästan alltid lyckas vara bland de tre bästa lagen.Kommer fram till att det är lite som hos de imponerande, "På spåret" finalisterna.
Vi kan helt enkelt olika saker.  Tänker på dem som vann "På spåret" finalen igår, Gunnar och Parisa. Lunda-Gunanr kan ju väldigt mycket om det mesta, men är rätt kass på musik, film och kändisar. Parisa är ju också synnerligt allmänbildad, men expert på de tre ämnesområden som Gunnar inte är hemma i.

Mina kunskaper är väldigt begränsade vad det gäller nyare musik, kändisar, TV, politik och sport. Svägerskan är expert på de tre första områdena, maken är superbra på sport och politik och svåger kan allt om musik och teknik.

Nu ser vi fram emot mars-quizet. Vinsten är klar, så vi känner ingen press. ( Fast det gör vi nog aldrig... )  Musiken kommer ett lokalt "rock-band" att stå för. Det kommer att bli mycket mera lättillgänglig musik, för denna tanten. Musik att tralla med i....

Att skicka efter den här boken, samt att följa Fredrik Nylén på Instagram, det har varit en riktig vinst för mig.
Genom Fredriks fika, så har jag hittat superbra recept på framförallt matbröd, men även på kakor, tårtor och lunchmat.
Fredrik har gett ut fler bakböcker. Jag får se till att skaffa dem också. Även om jag lätt hittar de goda recepten via nätet, så är det härligt att bläddra bland alla fina bilder i boken.
Favoritbrödreceptet fanns dock inte med i boken. Men nu har jag skrivit in det på en sida, som hade mycket space. Och här är det, om någon vill testa godaste matbrödet som jag någonsin bakat/ ätit.
https://fredriksfika.allas.se/mjukbulla-ett-riktigt-gott-brod/






Semlebullarna som jag bakade utifrån Fredriksfika recept, tillsammans med en liten grupp SvA- elever i torsdags, de blev också supergoda. Har aldrig tidigare fått till så här luftiga och smakrika bullar.

Dagens promenad blev avklarad tidigt på förmiddagen. En ren vinst det också, för både kropp och själ, att få sex kilometers "naturbad" i ett härligt promenadväder.

Uppåt

Som vanligt, så passar inte bilderna ihop med det jag skriver om. Dock vill jag att den offentliga dagboken ska ha med relevanta vinterminnen från 2020. Det har inte kunnat bli så många snöbilder denna vinter. Bilderna är från dagens promenad, "Modsrundan". 

I veckan såg jag honom i TV igen. Det har jag gjort ett antal gånger tidigare.
Vid tidigare tillfällen, så har han framträtt i Västnytt, ibland översänt till Rapport.
Var gång jag har sett honom, så har jag själv känt mig som....  olyckad. En som inte lyckats.

Trodde att han pensionerat sig, men så  var inte fallet. I veckan var han i TV -rutan igen, som en av de största experterna, och med en av landets högsta befattningar, inom sitt område, smittskydd.
Två känslor uppstod - dels den där jag återigen kände mig lite kass och dels den som jag får då jag ser eller möter någon som arbetar efter 65, jag känner en viss samhörighet.

Jag känner  honom inte, jag är inte ens bekant- men vi delade tre års skoltid. I nian gick vi i samma klass, 9 g. Kommer inte ihåg, men det kan vara så att vi hade särskild matte och/eller engelska... och kanske t.o.m tyska....ihop under sjuan och åttan. 

Nej, han var ingen kille som man kommer ihåg, ingen kille som fick någon uppmärksamhet av oss tjejer , ingen kille man dagligen pratade med. Det enda jag vet, det är att jag på de flesta prov i nian hade bättre resultat än vad han hade. Det var några andra som jag tävlande med om att vara "bäst i klassen".

Påminner mig om att, när vi började gymnasiet, så blev han placerade i N1a, medan jag och mina båda naturvetarlinje kompisar från nian, kom i N1b. A var pluggklassen, det var dit de flesta femmor gick. (Detta var ju under den tid då betygen delades ut efter en normalfördelningskurva, det skulle vara en viss procent femmor, en viss procent ettor. ) B var klassen som hade kul...

Har förstås aldrig tänkt på denne man någongång, förrän en ganska bekant ansikte och ett väldigt bekant namn, dök upp i Västnytt, för ett antal år sedan.

Ojdå, det var en som hade lyckats. Han var smittskyddsläkare i väst-Sverige ( eller var det bara Göteborg) - jag var bara en sketen mellanstadielärare.
Och jag som var den som var nästan/ofta  bäst i klassen en gång.....

Jag har funderat mycket på den där misslyckatskänslan som jag får, då jag ser att någon som jag på något sätt kan jämföra mig med, har "lyckats" så mycket bättre.

Egentligen är det inte så konstigt att vi är där vi är. Jag härstammar från en familj som var bönder, smittskyddsläkarens föräldrar var båda tandläkare.
Min dröm, mitt mål, det var att lämna bondgårdslivet, och bli "något". För mig var "något" lärarjobbet. Jag lekte skola med mina kompisar före det att jag själv börjat skolan. Under hela min uppväxt var det en självklarhet för mig, att jag skulle bli lärare. ( Ja, utom en tid under gymnasieåren- då journalist eller präst också framstod som möjliga yrken...)

På sjuttiotalet, så var läraryrket fortfarande ett statusjobb, nästan jämfört med läkaryrket.

Kommer ihåg att närmste grannen hade uttryckt till min mor - Lärare? Anna-Lena? Det kommer hon aldrig att klara att bli...  Bönderna därhemma tyckte att läraryrket var ett så stort steg uppåt, att det var en omöjlighet för en bonnunge att uppnå.

Mitt yrkesval, det har jag aldrig ångrat.  Trots att statusen numera är så betydligt lägre än på sjuttiotalet.

Men jag tror inte att jag skulle ha valt lärarbanan, om jag varit ung idag- och varit lantbrukarbarn. Böndernas status och lärarnas status, de kan jämföras.... Inga högstatusyrken direkt... ej heller riktiga lågstatusjobb.

På något sätt, så vill man uppåt, från den status som en föräldrars yrke har.
Och ser man det så, så är det ganska självklart att tandläkarparets son blev läkare....

Om jag ser mig omkring  i min egen familj, bland vänner och bekanta, så ser jag att i de allra flesta fall, så har barnen i sina val av utbildning och arbeten, statushöjt sig jämfört med sina föräldrar.

I min egen familj, så är det tydligt- den som har universitetsexamen, har tagit steget uppåt jämfört med moderns lärarjobb.
Den som har "jobbat sig upp" inom ett företag, har vid relativt unga år, nått en betydligt högre position, än vad hennes pappa gjort vid samma ålder.

Spännande tankar, tycker jag.

Tankar som också förklarar, varför det är så många som invandrat till vårt land, som fått ta de riktiga lågstatusjobben. Det finns inte många svenskfödda som vill ha dem, de flesta strävar uppåt, utifrån vilka jobb deras föräldrar har.

Smittskyddsläkaren från Stockholm som framträdde i Aktuellt i veckan, det var en man som jag aldrig skulle känt igen, om jag inte sett det bekanta namnet.
Jag noterade att åldern tagit ut sina 66 år, även på honom. Dock var han väldigt snyggt klädd och när han uttalade sig om covid-19, så lät han kunnig och trovärdig.


Och... hans närvaro i TV-rutan... fick mig att känna olycksamheten... för en stund.

Läkare, det fanns inte med på kartan, då jag i unga år, funderade på vad jag ville göra med mitt liv. Inget vårdyrke över huvud taget, fanns med i tankarna.

Och nog valde jag ändå rätt, precis som han, min gamle skolkamrat- vi har ju båda fortsatt med våra jobb på "övertid".

Någon kanske reagerar på mitt sätt att ranka yrken i olika statusnivåer. Vi kan se olika på det där....men så tänker jag... Jag har svårt att sätta in många av de nya yrkena i min statusstege.... men för mig, idag, så är läkare och civilingenjör ( det senare lite beroende på vilken slags ingenjör man är) exempel på högstatusyrken. Lärare, lantbrukare, sjuksköterska, hantverkaryrken - det är yrken som jag lägger in i vare sig högstatus eller lågstatusyrken. Exempel på lågstatusyrken.... lokalvårdare, taxichaufför....

Kanske tänker jag fel i det senare.... men jag är ganska säker på att många av oss vill uppåt i status, jämfört med våra föräldrar. Eller åtminstone hålla oss på samma nivå....

Veckan

Oj, vad en vecka går snabbt. Det slog mig, då jag kom hem vid halv fyratiden idag, och bytte om till "mjukiskläder"/hemmakläder, att jag inte använt dem på hela veckan.

Det har helt enkelt varit något extra varje dag.

I måndags var jag på årskontroll hos kiropraktorn.  Dennis ( konstigt namn på en kiropraktor- brukar ju vara ett typiskt buspojksnamn....fast han kanske är en sådan  utanför sin yrkesroll ... : ) )
drog och slet i alla tentakler. Huvudet drog han i, så att kände mig som den besatta tjejen i "Exorcisten" - och det var absolut ingen trevlig känsla.

- Det är bra för den här gången, sa han sen. Vi ses om ett år. 600 kr, tack!

Öm i muskler och skelett ( fast mest muskler) åkte jag hem.... och faktum är, jag känner mig mycket bättre i kroppen än på länge.
Så det var nog väl investerade pengar.

Tisdagar, det innebär en heldag, med dessa ljuvliga två.

Lite jobbigt, inte helt konfliktfritt - och oerhört roligt. Läste någonstans att mor/farföräldrar som träffar barnbarnen ofta mår bättre och lever längre, och att barnbarnen mår mycket väl av en god kontakt sina mor/farföräldrar.

Den store killen, han säger mycket klokt - sådant där som barn helt öppet säger, ur hjärtat- eller för att det är logiskt för dem.

I tisdags så kom mammans ridkompis/ridlärling - en tjej på 14 år, in till pojkarna, efter ridningen. De rusade i vanlig ordning rakt in i hennes öppna famn.

- Vi är allt bästa kompisar, vi tre, sa tjejen.

- Mormor och morfar är också mina bästa kompisar, genmälde Konrad.

En replik som jag gömmer i hjärtat.

Onsdag, det betyder lång dag i skolan. Tills kvart i fem. Denna onsdag behövde inte fritids mina tjänster, så jag kunde vara med på konferensen. Känns bra att få vara delaktig, även om man är på utfasning.

På kvällen visades filmen "Catwalk" på biografen i Tranemo.  Hade hört mycket positivt om filmen och ville gärna se den.

Superbra, superintressant. Filmen handlar om en en tjej från Gislaved som skriver ett mail till Per Johansson ( Glada Hudiksteatern) och talar om att hon vill bli modell och gå på en catwalk. Någon har talat om för henne att hon har sådan utstrålning, så att det skulle passa henne.  Kunde Per månne hjälpa henne?

Det kunde han! Tillsammans med ytterligare två tjejer och två killar började man planera och träna inför en modevisning, någonstans. Det blev New York! Och med vilka kläder - det var verkligen specialsydda glamourkläder som de fem fick visa upp.

Det var en film som alla borde se, och speciellt ungdomar från åk 6 och uppåt. Även om man inte har samma intellektuella resurser som andra, så kan man ha drömmar, och man kan lära sig mycket, bara någon tror på en och ställer krav på en. 

Ungdomarna i filmen har under åren fått utstå mycket spott och spe och hån, men fick genom filmen visa att funktionsnedsatta kan utvecklas, precis som alla andra, men efter deras egna förutsättningar. Alla är lika mycket värda, ingen får nedvärderas utifrån utseende eller intellektuell förmåga....

I går stod spinmix på schemat. Härligt att få röra på sig, ännu bättre att få använda musklerna.

Synd att jag bara får till ett träningspass i veckan, utifrån att jag gärna vill träna på hemmaplan... ja, tre-fyra km bort, i Grimsås samhälle.  Nu blir det ju i stort sett dagliga promenader också, så jag sköter mig väl ganska så bra. När jag blir pensionär till hösten, så ska jag se till att jag får styrketräna minst en gång till per vecka. Det ska säkert funka, om hälsan står bi. 

På lediga  fredagens agenda, så stod ett sjukhusbesök överst på listan.

Jag är fascinerad av sjukhus, dessa stora byggnader som innehåller så mycket glädje och så mycket sorg. Platsen där nya liv kommer till världen, platsen där gamla liv ( och tyvärr en del alldeles för unga liv) lämnar denna världen. 

Inrättningen där så många blir av med sina sjukdomar och krämpor, medan andra får besked: Det finns inget att göra.

Anledningen till mitt sjukhusbesök, det var en remiss till hudavdelningen, där två solskadefläckar i ansiktet akinisk keratos) skulle avlägsnas. Vilket gjordes, med hjälp av kylspray. Så nu så har jag två röda, vätskande fläckar i ansiktet istället. Om 3 -6 veckor, ska det röda fnasiga ha ersatts med normal hud.

Inte nog med att man tog bort solskadorna, jag fick klä av mig och vända både fram och baksida till, för att man skulle kolla att det inte fanns några fler otrevliga märken på kroppen. Det gjorde det inte...

När vi ändå var i området kring Borås, så ville jag gärna ta dagens promenad i barndomens trakter, i Finnekumla by, Rångedala. Vi parkerade vid broderns hus och gick sedan ner till Viskan och följde den en bit. Därav alla vattenbilder. Visst har jag sett översvämningar här under tidigare år, men jag skulle vilja säga att det just nu är rekord. De odlade områdena utmed floden har tidigare legat under vatten, varit en sjöbotten, och sannolikt har sjösänkningen gjort att det lätt blir översvämningar.

En härlig promenad blev det... trots att det visade sig att de fordrade stövlarna inte längre var helt täta.

Strumpbyte och sedan lunch på Jenny´s thai i Ulricehamn... andra fredagen i rad som jag äter lunch där. Bästa matstället i trakten!

Det var den veckan det! Kan inte klaga på vare sig variation eller innehåll.