Uppåt

Som vanligt, så passar inte bilderna ihop med det jag skriver om. Dock vill jag att den offentliga dagboken ska ha med relevanta vinterminnen från 2020. Det har inte kunnat bli så många snöbilder denna vinter. Bilderna är från dagens promenad, "Modsrundan". 

I veckan såg jag honom i TV igen. Det har jag gjort ett antal gånger tidigare.
Vid tidigare tillfällen, så har han framträtt i Västnytt, ibland översänt till Rapport.
Var gång jag har sett honom, så har jag själv känt mig som....  olyckad. En som inte lyckats.

Trodde att han pensionerat sig, men så  var inte fallet. I veckan var han i TV -rutan igen, som en av de största experterna, och med en av landets högsta befattningar, inom sitt område, smittskydd.
Två känslor uppstod - dels den där jag återigen kände mig lite kass och dels den som jag får då jag ser eller möter någon som arbetar efter 65, jag känner en viss samhörighet.

Jag känner  honom inte, jag är inte ens bekant- men vi delade tre års skoltid. I nian gick vi i samma klass, 9 g. Kommer inte ihåg, men det kan vara så att vi hade särskild matte och/eller engelska... och kanske t.o.m tyska....ihop under sjuan och åttan. 

Nej, han var ingen kille som man kommer ihåg, ingen kille som fick någon uppmärksamhet av oss tjejer , ingen kille man dagligen pratade med. Det enda jag vet, det är att jag på de flesta prov i nian hade bättre resultat än vad han hade. Det var några andra som jag tävlande med om att vara "bäst i klassen".

Påminner mig om att, när vi började gymnasiet, så blev han placerade i N1a, medan jag och mina båda naturvetarlinje kompisar från nian, kom i N1b. A var pluggklassen, det var dit de flesta femmor gick. (Detta var ju under den tid då betygen delades ut efter en normalfördelningskurva, det skulle vara en viss procent femmor, en viss procent ettor. ) B var klassen som hade kul...

Har förstås aldrig tänkt på denne man någongång, förrän en ganska bekant ansikte och ett väldigt bekant namn, dök upp i Västnytt, för ett antal år sedan.

Ojdå, det var en som hade lyckats. Han var smittskyddsläkare i väst-Sverige ( eller var det bara Göteborg) - jag var bara en sketen mellanstadielärare.
Och jag som var den som var nästan/ofta  bäst i klassen en gång.....

Jag har funderat mycket på den där misslyckatskänslan som jag får, då jag ser att någon som jag på något sätt kan jämföra mig med, har "lyckats" så mycket bättre.

Egentligen är det inte så konstigt att vi är där vi är. Jag härstammar från en familj som var bönder, smittskyddsläkarens föräldrar var båda tandläkare.
Min dröm, mitt mål, det var att lämna bondgårdslivet, och bli "något". För mig var "något" lärarjobbet. Jag lekte skola med mina kompisar före det att jag själv börjat skolan. Under hela min uppväxt var det en självklarhet för mig, att jag skulle bli lärare. ( Ja, utom en tid under gymnasieåren- då journalist eller präst också framstod som möjliga yrken...)

På sjuttiotalet, så var läraryrket fortfarande ett statusjobb, nästan jämfört med läkaryrket.

Kommer ihåg att närmste grannen hade uttryckt till min mor - Lärare? Anna-Lena? Det kommer hon aldrig att klara att bli...  Bönderna därhemma tyckte att läraryrket var ett så stort steg uppåt, att det var en omöjlighet för en bonnunge att uppnå.

Mitt yrkesval, det har jag aldrig ångrat.  Trots att statusen numera är så betydligt lägre än på sjuttiotalet.

Men jag tror inte att jag skulle ha valt lärarbanan, om jag varit ung idag- och varit lantbrukarbarn. Böndernas status och lärarnas status, de kan jämföras.... Inga högstatusyrken direkt... ej heller riktiga lågstatusjobb.

På något sätt, så vill man uppåt, från den status som en föräldrars yrke har.
Och ser man det så, så är det ganska självklart att tandläkarparets son blev läkare....

Om jag ser mig omkring  i min egen familj, bland vänner och bekanta, så ser jag att i de allra flesta fall, så har barnen i sina val av utbildning och arbeten, statushöjt sig jämfört med sina föräldrar.

I min egen familj, så är det tydligt- den som har universitetsexamen, har tagit steget uppåt jämfört med moderns lärarjobb.
Den som har "jobbat sig upp" inom ett företag, har vid relativt unga år, nått en betydligt högre position, än vad hennes pappa gjort vid samma ålder.

Spännande tankar, tycker jag.

Tankar som också förklarar, varför det är så många som invandrat till vårt land, som fått ta de riktiga lågstatusjobben. Det finns inte många svenskfödda som vill ha dem, de flesta strävar uppåt, utifrån vilka jobb deras föräldrar har.

Smittskyddsläkaren från Stockholm som framträdde i Aktuellt i veckan, det var en man som jag aldrig skulle känt igen, om jag inte sett det bekanta namnet.
Jag noterade att åldern tagit ut sina 66 år, även på honom. Dock var han väldigt snyggt klädd och när han uttalade sig om covid-19, så lät han kunnig och trovärdig.


Och... hans närvaro i TV-rutan... fick mig att känna olycksamheten... för en stund.

Läkare, det fanns inte med på kartan, då jag i unga år, funderade på vad jag ville göra med mitt liv. Inget vårdyrke över huvud taget, fanns med i tankarna.

Och nog valde jag ändå rätt, precis som han, min gamle skolkamrat- vi har ju båda fortsatt med våra jobb på "övertid".

Någon kanske reagerar på mitt sätt att ranka yrken i olika statusnivåer. Vi kan se olika på det där....men så tänker jag... Jag har svårt att sätta in många av de nya yrkena i min statusstege.... men för mig, idag, så är läkare och civilingenjör ( det senare lite beroende på vilken slags ingenjör man är) exempel på högstatusyrken. Lärare, lantbrukare, sjuksköterska, hantverkaryrken - det är yrken som jag lägger in i vare sig högstatus eller lågstatusyrken. Exempel på lågstatusyrken.... lokalvårdare, taxichaufför....

Kanske tänker jag fel i det senare.... men jag är ganska säker på att många av oss vill uppåt i status, jämfört med våra föräldrar. Eller åtminstone hålla oss på samma nivå....