Vitt

 

Brukar klaga på att det finns för få fotomotiv på vintern.  

Nog för att det blev liknande motiv på allt man fotade under förmidagen, så är det ändå ovanliga bilder. En så vit värld som mötte oss när det ljusnade, det ser man sällan. 

Behövde handla lite, så jag åkte iväg till grannsamhället, Hestra. 

Vår byväg var inte plogad, men den kör jag bara några hundra meter på.

Landsvägen, den var inte heller plogad. Man tror ju att det ska vara bättre väghållning än så på en sträcka, där det går en hel del trafik, och ganska mycket tung sådan. Antagligen så finns det färre plogbilar i drift, än vad det gjorde förr, då det ofta var en hel del snö att röja när det var vinter.

Det är en dryg mil till Hestra, på andra sidan smålandsgränsen.

En bit från samhället, så hade en personbil och en mindre lastbil krockat. Bilarna stod på var sin sida vägen, då jag passerade. Lastbilen såg intakt ut, medan personbilen hade en rejält intryckt framskärm. 

Inga personskador, som tur var. 

Och en olycka händer så snabbt och så lätt, när det är moddigt och halkigt.

I Hestra ryckte brandkåren/räddningstjänst ut, när jag var på väg in i affären. Ytterligare en olycka sannolikt. 

Känns gott att ha en stor och tung bil, när det är vinterväglag.

Hörde en lite kul grej, i morgonens lokalradio. 

Hur mår du idag? Ranka ditt mående på skala 1- 100. 

Kom direkt att tänka på när jag blivit opererad p.g. a en bruten handled. Vaknade ur narkosen och sa 

- Aj, aj!

- Hur ont har du på en skala 1-10? frågade någon av de sjukvårdande.  Jag måste ha svarat en ganska hög siffra, för jag fick morfin. Och det var inte alls dumt att få....kommer ihåg att jag kände att jag tänkte kristallklart med "drogen" i kroppen.'

- Lägg er på 80 - 85 %. Det ska kännas, men inte bli mjölksyra.  Så brukar spinningsinstruktörerna uttrycka sig. 

Nu har det inte varit gruppträningsmöjlighet sedan i oktober, tyvärr. Gillar den träningen, trots att jag är lite lat. Har ingen aning om vad 80- 85 % av min fysiks kapacitet är, trots att jag tränat en eller ett par gånger i veckan i många år.  Jag brukar ta i så att det känns bra, så att jag blir varm och lite andfådd...

De enda gångerna som jag känt att jag legat högt på skalan av fysisk förmåga, det är när jag gått - eller framförallt cyklat - i riktigt branta backar och behövt dra efter andan för att känna att syret ska räcka till . Är det då man varit på 100 %, tro? Eller i alla fall 95....

- Hur mår jag nu då, på skalan 1- 100? 

Det är jättesvårt att säga. Och naturligtvis är det personligt för var och en. 

Lite kroppsliga skavanker har man ju, när man är sextiosju. Och så är det vinter, och hur vackert det än må vara med allt det vita ( som nu f.ö. är som helt borta vad det gäller översnöade träd - det regnar ute) , så har jag svårt att förlika mig med vintern. 

Men annars mår jag bra.... Ska vi säga att jag ligger på 85 %. 

En i det närmaste optimerad spinningansträngningsnivå, borde väl duga gott för det allmänna måendet också?

Alla bilder är från närområdet, fotade innan regnet tog bort mycket av det vita.

Variation

 

Det gäller att variera promenadstråken, när man har bestämt sig för att det ska bli  en ordentlig runda varje dag. Och helst  runda  då...det är ju roligare än att gå fram och tillbaka.

Fick bli byvägen till höger idag, ut på asfaltsvägen . Efter en stunds hård, men isfri asfalt, så vek jag av på en väg som jag bara gått någon enstaka gång. 

Jag brukar tala om för maken vilken runda som jag tänker ta, men här avvek jag en bit från den normala rutten. Varvid tanke kommer : - Tänk om jag får stroke, hjärtinfarkt, ja, ligger här och dör på vägen, då ingen vet var jag är?!

Kände mig dock rätt kry, och vågade variation på den bekanta rundan. Det gick bra, den här gången också.

Mysigt att gå längs orörd skogväg.

Inga spår i snön, inte ens av djur.  

Här inne låg ett hus, för inte allt för länge sedan. Jag har aldrig sett det, men jag vet att de som är infödda i byn och är i min ålder, kommer ihåg när det fanns ett torpställe här. 

Det är intressant att gå längs skogsvägarna och upptäcka. till synes helt omöjliga ställen. där  det finns ruiner av torp.  För några decennier sedan gjordes en inventering av de gamla torpen, och då markerades stenresterna med en skylt, där man kunde se torpnamnet.

Tänker ibland att jag är född i en helt annan tid, men när man tänker på hur det var att bo i ett otätt hus med begränsad tillgång till utkomst, och oftast med många barn i huset, ja, då förstår man att ens uppväxt varit väldigt bra. Materiellt har de flesta av oss som är födda från fyrtiotalet och framåt inte behövt sakna något.

Snart var jag inne på den för maken aviserade vägen igen. Det är så vackert här i grannbyn, Gumpebo.

Det är mera öppet och inte bevuxet med alls så mycket barrskog, som vi har hos oss, bara någon kilometer bort. 

Variation i vegetationen är klart tilltalande. 

I den lilla byn Gumpebo, där är numera bara en av de fem fastigheterna bebodda. 

Men vad nu,? Vilket av husen är till salu? Har även de som bor kvar gett upp?

Skyltningen fortsatte och visade  på två möjliga "till salu"-objekt. 

Detta huset såldes i somras. Men visst kunde köparen ångrat sig. Huset har inte varit bebott på många decennier, men har skötts om av ägaren. Han gick bort för något år sedan, och hans änka hade väl inte samma anknytning till huset och valde försäljning.

Jättefint hus, tycker jag.... i ordning inomhus, i alla fall för sommarboende. Men nog skulle jag kunna tänka mig att bo i detta vackra hus året runt.

Det andra möjliga huset ser inte lika roligt ut. 

Här bodde en ungkarl, tills för tio-femton år sedan. Det gick rykten om att han, som inte hade några arvingar, var god för många miljoner. Hur det var med det, det vet väl bara Arvsfonden. 

Efter hans bortgång bodde en familj här. Träffade bara på dem någon gång, då de körde runt och letade efter sin bortsprungna katt. Nu har huset stått tomt ett bra tag, och jag tycker att det förfaller mer och mer. 

Försökte leta upp vilket hus som var till salu, genom Hemnet, samt genom Fastighetsbyrån hemsida, men hittade inte något av husen. 

Båda husen behöver sin omvårdnad. Det är så tråkigt med ödehus som ingen alls ägnar sig åt att bevara.

Funderar ibland på vad det ska bli av vårt hus, då vi faller ifrån. Vem vill bo här ute på vischan, tre-fyra kilometer från samhället, ( som är halvdött). en dryg mil från kommunens centralort och fyra- sex mil från en stad....

Ibland tänker jag också att det skulle vara positivt med lite variation i tillvaron, att efter att ha bott här i mer än fyra decennier, så skulle det vara spännande att flytta till ett radhus eller ett litet hus med liten trädgård nära en sjö, nu när man blir gammal.... och innan man blir allt för gammal. 

Färgvariation piggar upp. Olika nyanser av grått i naturen. man tittar till när man ser lite färg. 

Så jag längtar tills det blir lite färg i längs skogsvägarna igen, tills gula tussilago lyser upp vägkanterna. 

Hade inga djupare funderingar under dagens vandring. Reflekterade mera omkring det jag såg och passerade. 

Hörde en djup harkling bakom mig. Hoppade högt- ja, så högt en tung tant nu kan hoppa av förskräckelse.

Det var Rickard som ville avisera att han var på väg att springa förbi mig, där på stigen mellan Gumpebo och Rörstrop.

Träffade på honom joggande/springade även förra veckan. Men han borde ju jobba. tänkte jag.... tills jag kom på att han antagligen jobbade hemifrån och kunde använda en långlunch till en joggingtur i dagsljus. Finns en hel del positiva saker med hemma-ifrån-jobbet.  Lite orolig dock,  hur det blir med den sociala biten, den behövs ju också. '

Sju kilometer ungefär, blev dagens promenad. Gott med några meter o-hal asfaltsväg innan det är dags för de sista 3-400 meterna isväg - med gångbar snöfåra i mitten . till hemmahuset.

Vad jag ville med det här inlägget, det kan man undra....  antagligen ville jag visa att ÄN har vi vinter kvar... 

I morgon blir det lite variation i den lite enahanda pensionärstillvaron: Mormorstisdag. Längtar !

Solsken

 

Synd att grannhuset inte är permanent bebott. Ett fint gammalt hus, som mestadels står övergivet.

Ett sådant helt underbart väder. Turkosblå himmel. Inte ett moln i sikte. Alldeles vindstilla. En temperatur på minus 6, i skuggan.  Det är klart att det måste bli en promenad. En lång en. Helst utan för mycket skogsskugga. Det  fanns bara en väg att välja. 

Den här talgoxen skuttade från gren till gren, efter att jag skrämt upp flocken som gästade fågelbordet mitt i byn. Kanske var den gammal och sjuk, eftersom den höll sig nära marknivå.

Tänk vad solsken kan pigga upp, gladgöra, ja, blåsa liv i de gråfrusna livsandarna. 

Helt plötsligt fanns det mängder av fotomotiv. Det är man inte bortskämd med på vintern. Men solskenet, det framhäver motiven, sådana som bara känns grå och tråkiga i vanliga fall.

Lite halt i bilspåren, men bra att gå i mitten av vägen. 

Fredagskväll är tv-kväll för mig. "På spåret" och sen den nya talkshowen "Carina Bergfeldt" stod på gårdagens agenda. Rena njutningsstunden att luta sig tillbaka i öronlappsfåtöljen, med ett glas rödvin inom räckhåll och med en stickning i händerna. 

Var riktigt stolt över mig själv igår, lyckades lösa två resmål innan de som satt i burarna gjort det. Samt en musikfråga. Den gamla kemilärarn blev dock lite bekymrad över de tävlandes kunskaper i det ämnet. Det var ett par frågor kring kemi. Man diskuterade och svarade alldeles uppåt väggarna. 

Snart är det dags för semifinaler och final i På spåret. Då blir det inte lika kul längre, för då brukar frågorna vara alldeles för svåra för en gammal lärarinna, som kan lite om mycket.... men mycket om lite. Om väldigt lite.

Ett gammalt mjölkbord  kan bli en prydnad, Speciellt sommartid, då det även brukar finnas blomkrukor på bordet.

Hade höga förväntningar på talkshowen "Carina Bergfeldt". Har alltid gillat den tjejen, ända sedan hennes första tid som "korre" i USA. Hennes enkelhet, tydlighet.... och sannolikt dialekten, som liknar den jag själv har. Googlade förstås på tjejen och fann att hon är uppvuxen i den allra nordligaste delen av vårt stora västgötska landskap, medan jag hör hemma i den allra sydligaste.  Ändå liknar våra dialekter varandra mer. än vad mitt bygdemål liknar det landskapmål som talas en mil bort, på andra sidan smålandsgränsen.

Jakttorn, ja, det är de vanligast förkommande byggnaderna i byns utkanter.

Lyssnade på Carina Bergfeldts sommarprat för något år sedan ( två år ?)  och blev väldigt berörd av hennes historia. Har följt henne på Instagram sedan dess,  och verkligen fått ta del såväl hennes arbete som av hennes vardag. Det är en tjej som är i stort behov av bekräftelse, men det är ju inte konstigt med tanke på hur hennes pappa nedvärderade henne under hela hennes uppväxt.

 Järnvägen går mellan Göteborg och Kalmar. 

Talk showen gjorde mig inte besviken. Tvärtom. Det var en avslappnad och familjär stämning.  Alla fick komma till tals och Carina lockade sina gäster att bli personliga.

Jag gillade verkligen Ulla Löfven. En sådan härlig kvinna. Hon hade så vackra och finurlighetsfulla ögon. Statsministerfrun har man inte hört så mycket om, så jag fick ju googla lite igen. Ulla fyller 70 i vår,  är sex år äldre än sin make. 

Man fick höra om den beryktade julklappen. En aktivitetsklocka. Bra julklapp. Dessutom hämtade Stefan sin klocka som var inlämnad för reparation i en butik i  gallerian. Klockan åtta på morgonen, så det var inte det minsta trängsel. Snarare helt tomt. 

Kunde inte media påtalat det, istället för att slå upp stora rubriker om att Löfven var ute i julträngseln. Massmedia ska bevaka, men den ska inte förvränga sanningen!

Lite trädskugga blev det allt på andra sidan järnvägen, i storskogen. Men solen syns mellan trädstammarna.

Benjamin Ingrosso. Vem kan inte låta bli att tycka om den killen?

Tänk, så olika syskon kan vara. Tänker på systern... heter hon Bianca... som jag inte alls gillar. Har inte 

på "Wahlgrens värld" mer än någon liten filmsnutt, men vad jag kan utläsa av olika medier, så förespråkar hon ett ganska destruktivt liv- droger, fester, tillfälliga sexpartners.... Eller är det också något som media hittar på... ?

Flygplan! Två stycken. Som just lyft från Jönköping/Axamo. Visste faktiskt inte att det fortfarande går plan i luften... och inte med så täta starter.

Benjamin verkar så godhjärtad och så empatisk. 

Dessutom kan han både sjunga, spela och skriva egna texter, där han ofta berättar om sin egen sårbarhet.

Visst har han exponerats ofta och mycket i tv-rutan... men han är så välkommen in i vardagsrummet. Man blir varm och glad av hans satt att vara och av hans musik.  Låten som han framförde i gårdagens program var så fin. 

Tycker jag!

Sol på snö. Så vackert! Så vintrigt!

Passade på att se programmet om Lasse Berghagen igår, då TVn var ledig.... och så även jag.

Även det en man som man bara måste tycka om. God, mjuk, godhjärtad - och en mästare på att  få till enkla melodier och texter som fastnar. 

Skogsväg och jakttorn. Typiskt för vår trakt.

Vi har många duktiga estradörer i vårt land. 

Jag saknar så att inte kunna gå på konserter, musikaler, teater, revyer,  talk shows. Det ska väl komma nya möjligheter. Kanske fram mot hösten. Antar att det blir ett ordentligt sug efter biljetter då. 

Men, åh, vad roligt det ska kännas när man får göra sig lite fin, kanske äta något gott på en restaurang och sedan få sätta sig ner och uppleva underhållning live. Längtar!

Här bor jag sedan 41 år tillbaka. 

Dryga åtta kilometer blev dagens promenad. Hade orkat en bit till, men plötsligt så var jag ju framme vid hemma-huset. Och då fick det bli slutmålet för nästan två timmar i behaglig takt, genom ett vinterlandskap i solsken.

Jobbdag

 

Uppskattar att vi bara har några centimeter snö. Skogsvägarna och stigarna är lättframkomliga. 

Det är ju lite knäppt; trots att man jobbat med samma jobb i fyrtiofem år, så känner man sig lite spänd inför terminens första dag.  Man tänker igenom planeringen flera gånger om, ändrar lite och kollar så att man har koll på precis allt. 

Det gör man förstås, mer eller mindre inför varje skoldag, men aldrig så mycket som inför terminens första arbetsdag.  Jag har varit undervisningsfri i fyra veckor... nästan som ett halvt sommarlov... och äldre blir man ju, så det är ju inte så konstigt att man funderar lite extra på hur det ska gå att starta upp igen.

Det var märkligt, kollegorna fanns inte i personalrummet denna morgon. Nej, dom fanns i ett klassrum. Märkligt, tyckte jag. avstånd, tyckte dom. Det blir för trångt med 8-9 personer i vårt personalrum. Jaha, tänkte jag, kommenterade inte på direkten.............men.... i klassrummet, så funkar det inte med avstånd... varför denna åtgärd då.... ?  

När jag gick upp till personalrummet med den tomma kaffekoppen, så hade kock och vaktmästare och ytterligare någon, inalles fyra personer, slagit sig ner tätt, tätt vid ett av personalrumsborden med sin frukostmat.....  

Om det finns något som den här pandemin har fört med sig, så är det avsaknad av logik. På alla plan...

'

Tolv gitarrer och lika många ukulele stämde jag förra torsdagen. Det var bara ett par gitarrer som hade stämt om sig efter en vecka,. det tackar vi för. Det låter bättre om alla ackord består av samma toner.

Min huvudsakliga uppgift under min arbetstorsdag, det är ju att ha musik med de olika klasserna.

Före jul blir det mycket sång- alla gillar ju att sjunga julsånger. Nu är det dags för en period med komp-instrument. Var i grannskolan och hämtade ett gäng gitarrer, och ett ännu större gäng ukulele, under förra torsdagens planeringsdag.

Idag var det dags för eleverna i åk 4- 6 att spela på instrumenten. Vi började med gitarrerna. Kanske hade varit enklare att börja med de små stränginstrumenten- som dessutom bara har fyra strängar- men gitarr det har jag spelat ( klinkat på) sedan jag var barn, så det kändes enklare så.  Ukulele har jag bara varit bekant med en vecka, men det funkar bra att få till några ackord på dem också,. Nackdelen är att jag har för stora fingrar för att riktigt få plats på en smala halsen.

Så snyggt med den gamla räfsan som en "utsmyckning" i grannens trädgård.

Jag tänkte att vi skulle spela Gubbe Noak. På två ackord.  Trodde att de flesta barn skulle lära sig två ackordsgrepp och att byta mellan dem, under en lektion. Men det var svårt. Så i stället så fick eleverna hålla antingen D eller A7 hela tiden, så fick jag "spela" på dem. Det gick bra! Och barnen försökte verkligen. Nästa vecka kör vi igen, målet är att de ska kunna byta tre ackord på gitarr före sportlovet, så får vi ta lite ukulele efter det.

Och närkontakt med barnen, det bir det verkligen, då man ska gå runt och kolla fingersättning och ibland flytta på svettiga små fingrar, så att de hamnar rätt.

Roligt var det, och trots att det var betydligt mera jobb för lärarinnan än att kompa julsånger, så kände /känner jag mig ovanligt pigg och glad efter jobbdagen.

Energi föder energi!

Fast det vete sjutton om jag bryr mig om att ta rast med kollegorna mer, om det är i ett stort och ödsligt klassrum vi ska ta vår kaffetår. 

Solen sa tack och adjö, då jag hann med en liten promenad efter jobbdagen.

Blev bara en kort, knappa halvtimmespromenad, efter skoldagen.  Solen lyste igenom molnen precis när jag kom hem. När jag hunnit ut igen, bara några minuter senare, så var den på väg att säga tack för idag. 

Har svårt att fördra mörkret. Trots att dagsljuset numera stannar 45 minuter längre än vad det gjorde när dagarna var som kortast, så är det mörkt alldeles för länge. Blev riktigt förvånad i morse, det var ju helt kolsvart, då jag åkte vid kvart över sju. En pensionär ju normalt inte upp och utomhus vid den tiden, så jag hade glömt hur mörkt mörkret kunde vara.

Solsken över gårdagens lång-promenadrunda.

En större budbil stannade utanför huset, då jag kommit tillbaka från kort-promenaden. En man klev ur bilen och jag tänkte att han ska nog fråga efter vägen. För jag/vi har inte beställt något större gods, typ möbler eller så. Men han hade en leverans till mig.... en fotobok, som jag  beställt via Facebook. Alla årets Instagram/facebooksbilder  fanns med i den över 100 sidor tjocka boken. 

Beställde en foto-årsbok även förra året. Roligt att bläddra i och att minnas. Jag var absolut nöjd med förra årets bok ( 2019), men boken för 2020 den var ännu bättre. Stora rejäla foton på tjockt papper. Past book heter företaget som tryckt boken. Försöker kolla var företaget finns, hamnar i USA.... skulle ändå tro att den är tryckt i Europa, då leveransen gick tämligen snabbt och då jag betalade i Euro.

Pryder sin plats, trots att det är visset ris och några vanlig stenar av kvarts.

Fick ett meddelande på Kivra idag. från pensionsmyndigheten. Hade fått påökt med 750 kronor i månaden.  Inte illa, tänkte jag.... som fortfarande tror och tycker att jag får pensionen som en gåva. Men så är det ju inte, jag har ju faktiskt  jobbat in pensions-lönen genom alla mina jobbdagar. 

Utstick

Världen var fortfarande vit, då det var dags att sticka ut näsan i vintervädret och ta dagens promenad. 

Det snöade  en del, och det vita fylldes på ännu mer.

Tre -fyra timmar senare finns det inte någon snö kvar på trädens grenar. Det regnar. Det blåser en del. 

Marksnön kommer att smälta ihop, men sannolikt inte försvinna. Framåt morgonen ska det bli minusgrader. Då blir det halt. Dubbkängorna är framställda. De behövs sannolikt om man ska våga sej ut i morgon. 

Jag tänkte sticka ut hakan i detta inlägg. Mer än vanligt.

Har funderat på det här med vaccinering för covid-19, en hel del. Jag har inte kommit fram till samma slutsatser som förståsigpåarna. 

Jag tycker att det är heltokigt att börja vaccinera dem som redan är sjuka och sköra. De har ju i sig en begränsad tid kvar. Ja, jag vet, det låter förskräckligt, men visst är det så. Tänker på min egen mor och på min svärmor. De var djupt inne i sina demenssjukdomar och deras livskvalitet var starkt begränsad. Jag hade tyckt att det skulle varit helt befängt att ge dem vaccin, under sin sista tid. Tror jag ... 

Nej, de som allra först borde vaccineras, det är ju vårdpersonalen. Först de som jobbar med äldrevård och med intensivvård, sedan alla andra vårdanställda. Naturligtvis så önskar jag inte att de gamla och redan sjuka ska insjukna i covid, men jag tänker att är alla de som vårdar dem vaccinerade, så sprider de ju heller ingen smitta.

Besök av anhöriga får anstå några månader till. På det sättet borde de gamla och sköra vara skyddade, utan att  bli vaccinerade först av alla.

En annan grupp som borde stå långt fram i kön, det är lärarna. Visst, jag pratar i egen sak. Och visst, är jag nu rädd för att bli smittad i skolan, så får jag väl låta någon av de ordinarie lärarna  ta mina torsdagslektioner ett tag framöver.

Nu är jag inte så orolig för att gå till skolan på torsdag, Vi har bra koll på hur det ser ut med covid i vårt lilla samhälle. Just nu är det ganska lugnt på smitta i hela kommunen.  

Men nog är lärarna en väldigt oskyddad yrkesgrupp. Inget snack om skydd i form av visir eller munskydd. Och hålla avstånd, det funkar inte i ett klassrum. I affärer ska var och en ha tio kvadratmeter egen yta. Det skulle betyda en lärare och sex -sju elever i varje klassrum.

Det märkliga är att i ett land som absolut inte ses som något föredöme, vad det gäller det allra mesta, Ryssland- där är lärarna med i den grupp som vaccineras först. Vårdpersonal, lärare och äldre. 

Jag anser att lärargruppen är en yrkesgrupp som än en gång glöms bort och sviks av dem som makten har. 

Naturligtvis ska man se till att de personer som har underliggande sjukdomar, men kan leva ganska normalt ändå. ska vara prioriterade. Gällande alla åldrar. Och de åldersgrupper som man ser drabbas av de flesta dödsfallen, men som fortfarande bor hemma och klarar sig bra, dem är det också viktigt att så snabbt som möjligt ge ett skydd. 

Förhoppningsvis så har vi alla fått vaccin om ett halvår. Hoppas att inte alltför många, som med vaccinering i tid skulle kunnat leva i många år till, blir allvarligt sjuka och avlider. 

Ingen lätt fråga  det här, och det finns säkert "läkareder" och regelverk som styr att man prioriterar vaccinet som man gör.

Nu har jag stuckit ut hakan rätt ordentligt.  Finns det någon som är beredd att hålla med mig...?

Minnet

 

Såg  faktiskt solen bakom molnen igår. Idag har den hållit sig undan.

Har blivit en liten tur på sparkstötting varje dag, sedan den kom ut i fredags. Inga långa turer, ett par kilometer bara, ryggen gillar inte riktigt att stå böjd över sparken. Den protesterar, och då får jag väl kompromissa. kort tur och ha lite ont.... Har förresten fått träningsvärk i ljumskarna av sparkandet. Nyttigt för overksamma muskler att få jobba lite.

Inte riktigt läge för sparkåkning på skogsvägen. Men rätt halt i spåren. Tant höll sig i mittenfåran.

Alldeles utanför vårt hus, så finns en liten nerförsbacke. Så pass backe att man kan ta några sparktag och sedan ställa sig på medarna och åka med. Vad händer då? Jo, höger häl åker genast ner i marken. Helt automatiskt. Jag blev jätteförvånad, för jag hade inte tänkt bromsa. Med det hade muskelminnet, för det har tydligen varit med förr. och minns hur man bär sig åt när man åker spark. Går det nerför, så behöver en feg och försiktig tant ha bromsberedskap.

En jägare befann sig utmed vanligaste rundan, på dagens promenad. Känns lite otäckt att upptäcka en man med kamouflagekläder och bärandes på ett gevär. Nu var han ute i fredliga avsikter. Ja, om man inte var älgkalv eller vildsvin, förstås.

 Har funderat på det vid tidigare tillfällen: oj, vilket bra minne som musklerna har. Jag är absolut ingen bra pianist eller gitarrist, men klarar mig i skolsammanhang. En del sånger återkommer varje år, vid jul, lucia, vår och sommar. Det har ofta slagit mig att fingrarna bara rör sig, utan jag egentligen behöver anstränga mig, då det gäller de kända melodierna. Noterna måste jag ha framför mig, men sedan går det av bara farten. Mycket märkligt, tycker jag.

Det är bara några centimeter snö, och på de områden som stod under vatten när snön föll, där är det is.

Halka eller isunderlag, det gör att jag tar pingvinsteg- långsamma sådana. Utan att först reflektera. Muskelminnet vet hur ont det kan göra att ramla....

Muskelminnet vet ganska väl, var tangenterna på datorn finns. Även om de är ännu mer säkra på pianotangenterna.

Blir alltid lite glad när jag ser den vackra dubbelgranen. Den klarade sig från avverkningen i höstas.

Smakcentra bär också på minnen. Ofta blir man lite besviken när man serveras mat som var vanlig när man var barn. Det smakar inte likadant som då. Mammas skysås till fläskkotletter, den har jag inte kunnat efterlikna. Smaken av violtabletter, den  vill jag också gärna återuppleva. Det finns ju violtabletter i gammaldags förpackning att köpa, men de smakar inte som smakminnet minns dem.

Hästar i snöfall. alltid vackert med djur på bild.

Doftminnet säga vara ännu starkare. Den doft som gett mest minnen, det är den lukt som finns i en skola som stått ovädrad över sommaren. När jag känt den, så har jag direkt återkopplat till min barndoms skola, med tre klassrum, en korridor och en lång trappa ner till matsal och ut till skolgård och toaletter.

 En väldigt bekant vy på en av de vanligaste rundorna. Soldattorpet ladugård, den står nog pall ett tag till.

Tror ändå att det är muskelminnet som är mitt bästa sinnesminnesorgan. 

Har inte åkt skridskor på många år. Det gjorde  man ju mycket som barn. Undrar om det skulle funka om man försökte. Eller skulle fegheten och muskelminnet, som varnar för att ramla och slå sig, ta över.

Miljön

 

Man tänker mycket när man är ute på promenad. Förr har mängder av lyckade lektioner blivit planerade under de dagliga vandringarna. Numera så är planeringen snabbt gjord och andra funderingar dyker helt oväntat upp i skallen. 

Det blev en runda på skogsvägar idag igen. Det gäller att passa på innan det blir för mycket snö.

För ett antal år sedan, en sensommareftermiddag, promenerade grannkvinnan och jag denna runda. Precis här fick vi syn på något ovanligt. En ung man höll på att byta registreringsskyltar på en bil. 

Man blir lite förvånad av att komma på någon, mitt under pågående brottsgärning. Kommer ihåg att jag bytte sida på vägen, så att väninnans hund kom att gå närmast biltjuven. Man blir lite rädd....

- Hej, sa jag. - Hej, svarade den unge mannen. För jag kände ju igen honom. det var en kille som jag haft i min klass under en kort tid, kanske en termin. När han och hans familj flyttade in i ett gammalt hus i utkanten av samhället, så visste ju alla att det var en småkriminell familj som bosatt sig i byn. Man var känd för bilstölder och bedrägerier. 

Den enda gång som en stöld förkommit i skolan, det var när pojken fanns i där. En hundralapp som låg på ett bord försvann. Naturligtvis var pojken misstänkt. Naturligtvis erkände han inte. KANSKE var det inte han....

Åtta-tio år efter att han gått i min tidigare skola, i min sexa, så ägnade han sig åt att stjäla bilar. Inget konstigt alls egentligen, det var ju den miljö som pojken vuxit upp i. Det var så man levde, det var hans vardag.

Väninnans man tog bilen och kollade upp platsen där vi träffat på pojken. Naturligtvis var han försvunnen. antagligen hade han blivit mer rädd för oss, än vad vi blivit för honom. Även om vi båda tyckte att det var obehagligt.

Numera är den unge mannen medelålders, och har kanske egna barn. Undrar om de också kommit att bli småtjuvar?

Sommaren 2018, den glömmer vi inte i första taget. Helt underbart varm och solig, men så fruktansvärt otäckt torrt i skog och mark. 

En morgon då jag skulle hämta tidningen, så tyckte jag att det luktade brandrök. Tittade  mig omkring, men såg varken rök eller eld.

Men visst brann det. Precis här, där bilden är tagen. 

Skogsägaren hade sin vana trogen, tagit en tur på på fyrhjulingen... och trodde inte sina ögon, när han kom hit och såg att det brann för fullt. Ett ganska så stort område skadades innan branden kunde släckas. Av den anledningen så avverkades den brandskadade skogen under 2019. 

Branden var anlagd. Flera andra skogsbränder blossade upp i trakterna under samma period. Någon "roade" sig alltså med att tända eld på de torra markerna. 

Kändes otäckt, var och när skulle det brinna igen?

Det  lugnade sig dock med bränder, men under åren efter 2018, så har det dels varit några oförklarliga radhusbränder i grannsamhället och dels har två obebodda hus brunnit ner till grunden. Mordbrand/ Anlagd brand är konstaterad.

Någonstans i närområdet finns en pyroman. Inget man tänker på dagligdags..... men på promenaden så kom jag att tänka på honom ( för det är väl en man????) och undrade om det är en sjukdom som personen har - eller om det är något i hans uppväxtmiljö som gör att han/hon känner ett sug av att anlägga bränder. Som tur är, så har ingen blivit skadad. Än så länge....

För några veckor sedan, så fick vår bil en ordentlig repa i bakskärmen, när den stod parkerad utanför ICA. Det var ett djupt jack, rakt in i plåten ( som sedan visade sig vara av plast. )  Skadan ska åtgärdas så småningom och självrisk, ja, den är inte billig.... nåja, det kunde varit mycket värre....

Men ändå, så blir man förbannad.  Bara köra på, och sedan köra iväg, utan att ge sig tillkänna. För visst märkte personen som körde det något högre fordonet, att han körde  in i bilen bredvid...?

En gång för länge sedan, ja, i min ungdom, så var jag och min mamma i stan ( Borås) och handlade. Som jag kommer ihåg det, så var det när jag hade min röda Saab, tvåtaktaren. Då när jag gick på lärarhögskolan i Jönköping, och var hemma i Rångedala på helger och ledigheter. Alltså var jag vuxen, tjugo fyllda...

När jag skulle backa ut från parkeringsrutan, så kom jag för nära bilen bredvid, och körde in i den med min framskärm. 

- Kör fort härifrån! Skynda dej, så att ingen ser oss! sa min mamma, medan hon oroligt tittade sig omkring. 

Jag körde i väg, utan att bry mig om skadan på bilen bredvid. 

Jag har också smitit! Begått ett brott! På min egen mors inrådan! 

Hur jag åtgärdade bucklor och rispor på min bil, det kommer jag inte ihåg. Vet i alla fall att bilen fortsatte att leva ett tag till, att en väninnan tog över den innan den skrotades.

Miljön påverkar i allra högsta grad vem man blir. 

I min uppväxt, som präglades av mammas uppfostran, där var det ok att smita från något, bara man inte blev upptäckt. 

Kom att fundera på en mycket svår fråga, utifrån att vår bil fått en skada. En fråga som gör fysiskt ont att tänka på: 

Hur skulle jag göra idag,  om jag backade på en bil och orsakade en plåtskada? En liten en, som inte syns så tydligt, men ändå måste åtgärdas då bilen jag kört på är av senare årsmodell.

Svaret är riktigt otäckt... men ärligt.... Det är stor risk att jag skulle smitit! Om ingen såg mig, och om skadan på min egen bil är så liten att den skulle kunna förklaras på annat sätt för maken... för han skulle aldrig tillåta denna smitning!

Så ... det där att döma, det ska i alla fall jag akta mig för. Jag vet förstås vad som är rätt, men i ryggmärgen finns  uppväxtsmiljöns flyktmöjlighet. 

.... Eller skulle jag ändå inte ...... kanske skulle jag stanna .... jag VET faktiskt inte. Hoppas att det inte händer igen.... det var dock  närmare femtio år sedan jag senast skadade ett annat fordon. 

Att jag bucklat på våra bilar lite då och nu, det är en helt annan sak. Även om det också kostat en del självrisk...

Det var sparkföre på byvägen idag. Riktigt åtkört i bilspåren.  Detta fordon har inte varit ute på många år. Ej heller orsakat någon  skada, vad jag vet. Kul att sparka sig fram, under det att stora snöflingor föll. 

Någon decimeter till, så är det dags för skidorna att ge sig ut också...