Juli

Det var juli det!

Tycker att månaden har känts lång. 

Känns som det är ett bra tag sedan vi var i Karlstad med bror och svägerska. En av julis höjdpunkter.

Liksom resan till Småland, med vandring i kuperade marker,  med svägerska och svåger. 

Ett antal resor till Halmstad har det blivit. Med döttrar och barnbarn. Absoluta höjdpunkter.

Däremellan egna resor med bil eller cykel med batteripåslag. Samt några turer med bara benkraft.

Ja, det har varit en väldigt fin och omväxlande månad.  Fullt upp för den som vill ha det så.

Många böcker blev lästa. Ska återkomma till några av dem... 

Bad i hav och i insjöar.  Varmt och gott- och några regnskursdagar- i stort sett en jättebra julimånad- även om jag pustade ett tag...

 Dagen har bestått av två promenadrundor. 

Två orienteringskontroller letades upp på förmiddagen. Nu har vi bara två kvar. Dem ska barnbarns-killarna få gå med och leta upp i slutet av veckan. 

Därefter var det en glädjestund för alla som gillar friidrott. Härliga killar, Ståhl och Pettersson!

Testade hur det skulle kännas att gå dryga femkilometesrundan här hemma. Den som jag inte gått på flera månader. 

Funkade utmärkt! Känns som julimånaden dels gett mig artros-lindring via träning, bl.a. genom osteopat och Joint academy, och att jag också under denna månad börjat lära mig att leva med att det gör lite ont. Har ju ett val, sitta stilla och inte ha ont, men må psykiskt dåligt för att jag inte rör på mig eller att må psykiskt bra genom daglig rörelse, men samtidigt ett lite molande knä. Jag väljer det senare! ( Samt tar alvedon om det känns för mycket.... )

I morgon går vi in i augusti. Mörkare nätter. Fågelsångstystad. Skördetid i naturen, Augusti kan  vara en fin månad, även om det känns att sommaren håller på att ta slut.

Har "jobbledigt" ända fram till torsdag den nittonde. Bra att kunna jobba lite och att samtidigt kunna sköta sig själv, utan att behöva vara med på ett enda möte. Kollegorna börjar redan om dryga veckan.... 

Känner mig tacksam för fina dagar i juli!

Duga

 

Mulet, regnskurar, blåst, småkallt.  Vart tog den härliga sommaren vägen? Är väldigt nöjd och belåten med regnet som kommit. Över 50 mm har det blivit under de senaste fyra dagarna. Så nu räcker det för ett tag... önskar mig sol, bad och 23 grader.....

Förhoppningsvis så kommer sommaren tillbaka. Även om det ser höstigt ut, då jag tittar ut genom fönstret från "arbetsrummet", så har vi l en sensommarmånad kvar innan hösten drabbar oss på riktigt.

Rastlös tant behöver hitta på något att göra. Alltid. Men det är väl ett bra tecken på "friskhet", tänker jag. När det är riktigt varmt, så blir det ju bara solstol ( mest i skuggan) och en bok. Men det är ju göra det också. 

När det är inneväder, så vill jag gärna göra något "riktigt".

Har nästan dagligen lite ångest över allt som finns i hyllor och skåp. Tänker på dem som ska röja upp efter oss.  Varför då inte "hjälpa till" och börja sortera och slänga. 

Började med ett skåp i "arbetsrummet", som inte fått någon större omvårdnad de senaste tio åren.

 Det var riktigt roligt att gå igenom skåpets tre hyllor. Där fanns mycket smått och gott. Hittade flera "dagböcker"/"loggböcker" från skolan. Dem sparade jag. Ska läsas inom det snaraste.

Hittade anställningskontraktet  för lärarjobbet som skrevs på 1976.  Döttrarnas betyg. Diverse noter. Blev glad att hitta ett par av de tvåstämmiga sånger som jag letat så mycket efter. De ska användas i min sista ( tror jag det blir) musikklass.  Hittade också två musikaler som jag skrivit tillsammans med elevcr. Nej, musiken har jag/vi inte gjort. Bara satt texter till befintlig musik. Tror att jag kan återanvända  någon av de gamla musikalerna. Vore verkligen kul!

Hittade också en del foton, framförallt skolkort. Betraktade förvånat de gamla korten.  Men jag dög ju gott! På i princip vart enda skolkort. När man får de nytagna korten till sig, så söker (åtminstone jag)  man efter bilden på sig själv, Och tycker i 95% av gångerna, att man ser förskräcklig ut. Ful, tjock, hängig!

Varför måste man vara så självkritisk? Varför kan man inte tycka att man duger som man är?  Trots att jag snart levt i 68 år, så måste jag hela tiden bedöma mig själv på bild ( negativt) och sedan kompensera denna dåliga självbild med att vara "duktig".

Jag tror inte att jag är ensam om känslan och upplevelsen. Tror också att det är en känsla som kvinnor har i betydligt större utsträckning än män. Kanske är det så att det har skett en förändring, att även killar bedömer sig själva utifrån en negativ självbild nu för tiden. Men förr var det ju tjejerna som skulle se ut på ett visst sätt- och så är det definitivt nu också- och kunde man inte leva upp till det, så dög man inte. I alla fall inte för sig själv.

Det är så små uttryck från andra människor, som kan förstöra så mycket. Elaka kommentarer ( ofta helt omedvetna) från barn och vuxna. Uteslutande. Vilket kanske beror lika mycket på en själv, som på vänner och bekanta.

Men det är sådant som sätter spår för alltid! 

Fyra sopsäckar blev det. Fyllda så mycket att de går att hantera, då de ska slängas i brännbart på återvinningsanläggningen.

Det som blev kvar, det är sådant som jag ännu inte kan skiljas i från.  Plus en del som är bra att ha.

Nu får denna sortering duga, i alla fall för några år. 

Ska nog ta och röja i en garderob nu. Sortera ut det som jag kan skiljas ifrån. Kanske någon annan storvuxen dam kan använda det som jag känner inte  riktigt duger till mig längre....

Skavanker

 

Tittar  ut över perennrabatten, den som går runt altanen, och konstaterar.... Nu är det bara höstflox som står i blom. Samt lite rester av den insektstilldragande lavendeln. Den senare har rätt stora skavanker, många av de små välluktande kronbladen är borta.

Under våren och sommaren, så har det verkligen varit full blom i rabatten. Till stor glädje för den ( mej) som gillar när det blommar. 

Men nu är det bara fröställningar kvar. Blommor och bladverken är vissna eller på väg att vissna ner. 

Gräsmattan är full av skavanker. Mest beroende på lång torka, men också beroende på att gräsmattan är gammal....

Pelargonierna har producerat blommor under hela sommaren, speciellt som de haft sol en hel del av dagen.  De senaste dagarnas regn har gjort illa.  Visst kommer det en del nya knoppar, men den rikaste blomningen är antagligen ett minne blott.

En del perenner klarar sig bättre än andra. Fänrikshjärtana har blommat sedan i slutet av maj. Och dessutom växt till sig...

För bara någon vecka sedan stod vallmon i full blom.  Den blomningen gick snabbt,  men nog är fruktämnena/fröställningarna också vackra. 

Naturen har sin blomningstid. Sen går det "utför". Vissna blommor, det är inte så vackert. Men vackra fröställningar, de kan vara nog så fina som själva blommorna.

Tänker ( ja, nu blir det riktigt djupt och allvarligt...) på att vi människor också har en blomningsperiod. Den kan vara ganska länge, inte bara vara en kort tid i ungdomen. Men så småningom kommer skavankerna. Inser om att jag inte är ensam om att ha en del sådana. Många har någon liten skavank, redan efter fyrtio. Muskler, leder, skelett börjar göra sig påminda redan då. Och när man passerat sextio-- finns det någon som inte har lite ont eller lite besvär någonstans i kroppen, vid den åldern?

Man få vara riktigt glad så länge skavankerna är sådana som man kan leva med. Utan alltför stora handikapp.

Maken tyckte att det var dags att leta upp några av de resterande kontrollerna i Ljungsarpsskogarna. Absolut! Superbra initiativ! Hade ändå tänkt försöka mig på en lite längre vandring ( 5 km), och utmana skavanken i högerknäet.

Vilken skillnad det var, sedan vi var ute på första "rundan" i Ljungsarpsskogarna. Den gången gjorde varje steg riktigt ont. Idag var det bara lite stelt.  Så visst går det att reparera en del av ålders-skvankerna. 

Men man  behöver ge det tid, och man behöver man träna.

Bloggvännen walkaboutsweden  har i flera inlägg och i flera kommentarer berättat om hur otroligt viktig träning är för att hennes kropp ska må bra. Jag är helt inne på samma linje. De kroppsliga skavankerna finns där. De försvinner inte helt. Men träning hjälper till att återuppbygga, och framförallt behöver musklerna kring de åldersslitna områdena hållas så starka som möjligt.

Inte bara kroppen behöver träning då man åldras. Hjärnan behöver också sin gymnastik. Korsord, sudoku, läsa, formulera sig.

Blev ett konstigt inlägg det här. 

Men vad jag ville säga, det var att skavanker det får vi alla under tidens gång. Det gäller bara att lära sig leva med dem, och att hjälpa sig själv genom att röra på sig och engagera sig, så mycket som man kan och orkar.

Och när man inte längre orkar....ja, hur det blir då, den tanken ger mig lite ångest.....

Veckovill.....

 

Hur fixar man tillvaron som heltidspensionär? Hur håller man reda på dagar, helger, vardagar?

Jag är helt "lost in days", så här i sommartider.  Ska bli gott att få lite mer ordning på tillvaron igen, då när vardagslunken sätter igång igen. Mormorstisdag, jobbtorsdag.  Ett par veckohållpunkter att förhålla sig till.

Samtidigt kan jag känna hur det stora vemodet rullar in.  Bara en vecka kvar av juli. I augusti börjar man känna av mörkret igen. Det går mot höst, med stormsteg.

I morgon lär regnet komma. Otroligt välkommet. Bara det att  prognoserna förutspår regn och svalare väder under en längre tid. Visst klagar jag på värmen ibland, men innerst inne njuter jag av de långa varma dagarna, som ger så mycket möjlighet till utevistelse.

Önskar förstås att det blir 22- 25 grader även i augusti. Skulle vilja övernatta i Halmstadsstugan en gång till, inande mygg till trots. När det är regn och under tjugo grader, så är det inte aktuellt....

Inser att både jag och maken hör till dem som är rätt rastlösa.

Halmstad i torsdags. Med killarna och deras mamma. Härligt i vattnet. Lite blåsigt på stranden.

Cykelrunda här hemmakring, ensam, på vanlig cykel, i fredags. 

Bokläsning. Ska skriva ett inlägg om sommarens bästa böcker, så småningom.

I går kom Ava och hennes lilla familj. De var ute på sin årliga road trip till släkt och vänner. Första övernattningen var hos mormor och morfar. Kusin Milla var med också. Hon ville också se något mer än Skåne under sitt sommarlov..... och träffa faster och andra släktingar under trippens gång. 

Så roligt med liv och rörelse i huset .

Idag drog de vidare till Värnamo, till moster och kusiner. På måndag skulle de köra ytterligare norrut, till Örebro och till Nyköping.

Kände vemodsklumpen i magen, då den lilla familjen och Milla åkte iväg.

Men sådant är livet, mötas och skiljas... och mötas i gen.

Elcykeln är en riktig höjdare. Maken föreslog en tur till Mossebo, och sommar-cafeet där. 

Bra sätt att få bort vemodsklumpen i magen, tyckte jag.

Våfflan var årets näst bästa. Något distanserad av den otroligt goda våfflan som jag åt i Vänersborg för snart två veckor sedan. Klart bättre än måndagens stora, ganska kompakta våffla i Dannäs.

Undrar, hinner vi med några fler våffelcafeer innan sommaren är slut? Äter annars bara våfflor vid "våffeldagen" i mars. Våffelcafeer, det är verkligen sommar för mig.

Ajaj. nostagiklumpen kändes igen..... inte  långt kvar för de sommaröppna kulturbyggnads-cafeerna....

 Tog en liten runda i den vackra trädgården. Nostalgi! Vemod! 

Initiativet till att öppna det gamla ödehuset, prästbostället, Stommen- det kom från den unga prästfrun Agneta. Hon var barnbibliotekarie i kommunen, så jag hade en hel del att göra med henne genom skolan. 

Agneta var också den som rustade upp trädgården och planterade växter i de gamla utdöda rabatterna. 

Den fina unga tjejen hade tillsammans med sin make som jobbade som präst i Tranemo pastorat, en son. Efter lång väntan på ett andra barn, så blev hon gravid, men miste sitt barn sent i graviditeten. Ett par år senare så diagnostiserades hon för tarmcancer, och avled bara något år efter det att hon fyllt fyrtio.

Jag tänker alltid på den vackra kvinnan, hon som hade så många idéer och som alltid var så go och glad. då jag besöker Mossebo Stom. 

Varför ska de bästa försvinna så tidigt i livet? 

Mina egna skavanker känns rätt futtiga i sammanhanget.

Faktum är också att jag blivit mycket bättre i både rygg och knä. Osteopatens tre-övningars träningsprogram är toppenbra. Han är den första av alla som jag anlitat,  som gett mig övningar som utgår från roten till besvären- en  för svag vänstersida av ryggen....

Önskar att medicinsk kompetens och kompetens som ser en helhet av kroppen, kunde jobba mer hand i hand. Båda är nödvändiga!

Mormorstisdag behövdes inte denna vecka.  Men det kunde gott bli en mormorsmåndag i stället.

Så får det bh, för dem som är rastlösa som vi....

Och när det som normalt sker på en tisdag, bli flyttat till måndag i stället, då blir man ännu mer veckovill.....

Roadtrip- igen

 ... eller  Man klarar mer än man tror....

Svägerskan, C-Es syster, ringde i måndags och frågade om vi ville åka med på en runda till trakten av Växjö. Hon hade sett ut fyra ställen som skulle vara intressanta att besöka.

Jättekul initiativ! Klart vi ville hänga med. Onsdagen- mellan inbokad tisdag och torsdag- var "ledig".

Det första resmålet, det var Singoallas grotta. Jag googlade på "resmålet" och fick klart kalla fötter.

Från parkeringen, långt inne i skogarna mellan Lammhult och Växjö, så finns en knapp kilometer lång vandringsled. Den leder till utsiktspunkten Hultaklint och vidare till Singoallas grotta.

"Pigga ben och god balans" behövdes enligt Växjö kommuns sida. Stigen skulle vara brant och stenig! Röd markering på leden.

Hm... en tant med artrosknän. Och dålig balans. Skulle det funka?

Stavar till balansen förstås...

Nåja, det är väl bara att bita ihop. 

Även om svägerskan är tio år yngre än oss andra tre, så är hon ju ingen bergsget...

Uppåt går det ju alltid att ta sig. 

Klinten bjöd på en vid utsikt, en utsikt som man inte kan återge i bild.

Nerfarten från klinten funkade bra. Man får ta det lite långsamt. Vilket jag gjort vad det gäller nerförsbackar de senaste tio åren... 

Bland de första upp. Absolut sist ner...

 

Ner mot grottan, så var det gott att ha stavar. Är så avundsjuk på dem som känner sig bekväma att gå över stock och sten och känna att balansen funkar.

 Allra sista biten ner till grottan var  en brant natursten-"trappa". Herrarna tog sig ner. 

När även svägerskan valde att stanna på platån ovanför och bara titta ner på grottan, så kände jag att jag inte heller behövde tänja på mina gränser och försöka ta mig ner den allra sista biten.

Viktor Rydberg skrev boken  Singoalla. Om zigenarflickan och  riddaren Erland Månesköld.

På Hultaklint hade man sina hemliga möten och i Singoallas grotta, där gömde sig den unga flickan under dagarna.

Damerna väntade på avsatsen ovanför, medan den minsta av herrarna kröp igenom hela grottan. Dock utan att finna spår av något som kunde tas som ett gömsle. 

Jodå, det gick jättebra att gå. Både upp och ner. Och jag som hade mått lite illa nästan, inför att ta mig längs en rödmarkerad ( om än bara knappa kilometern lång) vandringsled. 

Man klarar mer än man tror. 

Dags för lunch. Helena hade tidigare besökt Krogen på Logen i Tolg. Långt ut på landet, dryga tre mil nordöst om Växjö.

Det var en ríktig liten pärla. 

Matsedeln var kanske lite fattig, men det som erbjöds, det smakade superbra.

För egen del valde jag en vegetarisk pastarätt, med svartkål och valnötter. Och parmersan...

Älgisterband, smakade också bra, tyckte de som valde den rätten.

Helena hade kollat upp en speciell park i Växjö, en park som hade gett dess kände designer, ett fint pris.

Fråga mig inte vem eller vilket pris.... 

Hon hade inte riktigt koll på var parken hette... men trodde att den låg vid Teleborgs slott.

När vi parkerat vi slottet, så visade det sig att det var över en kilometer att gå till parken.

Bara att bita ihop och trava i väg. Funkade bra.

Det var en fin promenad längs Tummern- sjön.

Parken? Tja... liten - men naggande god. Kanske. 

Den var i alla fall ovanlig.

Och vi passerade ett nybyggt område med intressant arkitektur längs vägen.

Visst ville vi kolla slottet också. 

Här har ju flera av "Stjärnorna på slottet"-produktionerna spelats in. 

Slottet används som hotell. 

Måste kolla vad det kostar att bo där en natt.... Vore ju lite spännande....

Sista delmålet, det var platsen där eftermiddagsfikat skulle intas.

Toftastrands konditori. Ytterligare en pärla vid en av alla vattendrag som finns i trakten av Växjö.

Jag har lite svårt för ordet "gofika". Här passade beskrivningen på fikautbudet!

Vägen hem... tre trötta pensionärer och en trött semesterfirare.

En trevlig dag var det.

Instagrambilden sammanfattar dagen ganska så bra.

Hur det känns i knäet/knäna?  Absolut ingenting då jag sitter ner. När jag strax ska resa mig upp, lär det vara stelt. Men stelhet efter mera påfrestande rörelse, det får jag nog leva med.

I morgon bär det av till Halmstad. Jag ska inte göra några längre vandringar än den på 3-400 meter ner till havet. Och så minst 50 meter ut i vattnet  för att kunna ta ett ordentligt dopp. 

Nöjd

 

Eller i alla fall nästan nöjd. Det bara en eller ett par regnnätter - eller dagar - som jag saknar.  Visst har det kommit några millimeter nederbörd då och då, men det skulle behövas betydligt mer för att naturen skulle må riktigt bra.

Vi har faktiskt en björk, alldeles utanför tomten, som står höstgul. Vad som hänt är svårt att förstå, varför just den björken mår dåligt, då de som står alldeles bredvid är helt normala i sin färg. 

Jämför man med sommaren 2018, så var det betydligt värre. Då torkade skördarna bort. Det gör de inte i år. Och blommorna ser ut att trivas i solskenet. för att inte tala om hur mycket insekter som rör sig bland allt som blommar.

Det talas och skrivs mycket om bristen på insekter, bristen på pollinerare, i media. I år finns det fler nektarsugna fjärilar och humlor än någonsin. 

Något man absolut kan känna sig nöjd med.

Om man undantar bristen på regn, så är jag väldigt nöjd med vädret. 

Dryga 20 grader, lite vind, små, lätta moln.

Ett väder som passar mig alldeles utmärkt.

Man orkar göra något, både utomhus och inomhus.

När det är 30 grader, så sitter jag bara.... I skuggan.... eller vid vatten...

Igår blev det bullbak. Var alldeles slut på den varan i frysen. Alltid bra att ha lite, speciellt om man får besök av två små killar. 

Och skulle någon annan titta förbi, så tycker jag att det är perfekt att bjuda på kaffe och bullar...

Gick min mest vanliga runda. En fyra-kilometersrunda. För första gången på två och en halv månad.

Det funkade bra. Bara lite stelt i knäet. 

Känner mig nöjd och glad över att det har blivit bättre och bättre under de senaste veckorna.

Tror ( man måste ju tro) att osteopaten har sin del i detta. Samt att jag genomför hans lilla träningsprogram minste en gång varje dag.

Idag fick rabatterna en makeover. 

Det behövdes verkligen en hel del bortröjning av vissnade blommor.  Vissa fröställningar är vackra, och får stå kvar ett tag. När de blivit torra och fula, så vill jag ha bort dem.

Tog promenaden ( en km enkel väg ungefär) fram till byn efter lunch.

Det blev en social promenad, då vi träffade flera grannar som också tyckte att väderleken passar för promenader. Vi bllev dessutom bjudna på kaffe hos dem som vi också hade ett ärende till.

Trevliga pratstunder.

Betydelsen av sådana ska absolut inte underskattas...'

I morgon blir det mormorstisdag igen. Svärsonen har börjat jobba efter semestern och dottern hade också lite extrajobb att ta sig an. Perfekt att anropa "mormor" och "morfar". Som gärna kommer. 

"Ta med badkläder" messade dottern. Ett bad i deras närbelägna sjö, fint och ljummet vatten- ja, det ger ju bra förutsättningar till att fortsätta att vara nöjd.

Och  vackerheten i  vår trädgård och alldeles utanför staketet, den blir man verkligen nöjd och glad av.

Svalka!

 Det var det som maken efterlyste. SVALKA!

En tur med elcykel svalkar. En sådan tur tog vi igår. Till vårt närmaste fikaställe- knappt en och en halv mil bort, i skogarna mellan Västergötland och Småland, Erikson Cottage. 

Idag fick det bli en biltur. 20 grader i bilen. Närmare 30 ute. Maken tycker att temperaturen i bilen är perfekt. För egen del, så börjar jag vänja mig vid lite högre temperaturer, och tycker att det är rätt OK, bara jag slipper vara i direkt sol.  I bilen känns det på gränsen till för kallt, sommarklädd som man är.

Maken hade bestämt målet. Jag fick i uppgift att bestämma några stopp på vägen.

Fika på förmiddagen är väldigt viktigt för maken. 

Jag klarar mig gott utan.

Men visst fikar även jag, om det bjuds på sådan.

I Dannäs, söder om Värnamo, så har man gjort den gamla skolan till ett våffelcafe, som drar folk från när och fjärran. 

Det fick bli dagens första stopp. 

Jättemysigt att sitta under ett parasoll i den stora trädgården, i det närmaste i total stillhet. 

När man befinner sig i den här delen av Småland, så är man långt från allfarvägarna. 

De vägar som leder till den gamla byn, de är smala och slingrande.

Idag blödde asfalten på sina ställen.'

Det finns hur många våfflor som helst att välja bland på  Dannäs våffelcafe. 

Våfflor med bär, sylt, grädde, glass- och matiga våfflor. lunchvåfflor.

Med tanke på att makens mål var en fiskrestaurang, som vi skulle komma till om ett par timmar, så fick det bli en helt vanlig våffla. Med hjortronsylt.

En sådan här service gillar jag. Ihop plock av olika kaffekoppar. Skulle dock sett att det fanns muggar också. I de små kopparna blev det både påtår och tretår. Och i makens fall - jag sa ju att han är tokig i sitt förmiddagskaffe- fyrtår.

En gång hade jag en riktigt god vän, Inga. Vi träffades via våra respektive bloggar, 2009.Vi träffades ett antal gånger, då hon bodde i Forsheda, bara 5-6 mil från Grimsås. 

Den första gången jag var hemma hos Inga, så hade hon en "kurs" i betongtillverkning. Ja, ni vet sådana där krukor och skålar som man kan göra av finbetong.  När vi var klara med gjutandet så tog hon med sig till ett av sina smultronställen, Slättö Sand.

Slättö Sand, det är det närmaste en öken man kan komma. Numera är det ett naturreservat.

Inga var den som lockade mig att börja geocacha.

Hon var helt såld, då hon började med den, för tio år sedan väldigt populära,  fritidsaktiviteten. Jag hängde på hennes geocachingrundor ibland, Riktigt kul att åka ut med henne, för hon hittade nästan alltid de gömda burkarna. Vilket jag inte alltid gjorde/gör.

När man är "geocachare" så lägger man också ut egna cacher. 

Det finns många olika typer av cacher, men det ska jag inte gå in på.

Här på Slättö Sand lade Inga ut en s.k. Earth Cache 2011.

Tyvärr finns inte Inga med oss längre. Hon fick blodcancer, myelom. Inga  genomgick cytostaikabehandlingar. De hjälpt inte. Stamcellsbyte gjorde heller ingen nytta. I september 2017 gick hon bort. Sista gången som jag var ute på en geocachingrunda med henne, det var i juni för fyya år sedan. Då var hon ordentligt märkt av sin sjukdom.

Jag saknar henne fortfarande Trots att vår vänskap bara blev en vänskapstid på 7-8 år.....

Idag loggade denna tanten Ingas cache, däruppe på "öknens" sanddyn.

Nostalgi! Tillbakablick! Insikt om att ett stelt knä inte är så mycket att gnälla över. ( Selfien tog jag för att man (helst)  ska bifoga en bild på sig själv då man loggar en Earth Cache. )

Maken ser ni i bakgrunden. Hade längtade efter svalka i den angränsande tallskogen- och allra mest till 20 grader i bilen. 

Makens "bestämda" mål, det var att vi skulle äta lunch på Tiraholms fiskrestaurang. 

Om vi befann oss långt från allfarvägarna då vi var vid våffelcafeet och då vi var vid Slättö Sand, så var det inget mot hur man känner sig då man fortsätter färden söderut. längs Bolmen västsida, till Tiraholm.

Några få byar,  lite sjöutsikt, krokiga vägar och skog, skog skog.

Nä, Tiraholm är inte nära. Men folk hittar dit ändå!  Färsk insjöfisk lockar. Samt läget vid Bolmen.

Vad som avses, det är att restaurangen ligger precis vid Bolmen. och i Bolmen fångas all den fisk som restaurangen bjuder på.

Vi har blivit bjudna på julbord på Tiraholm en gång. Den gången fanns all möjlig slags fisk i olika anrättningar, även "skräpfisk" som braxen och mört. 

I restaurangen erbjuds gös, gädda och regnbågslax. 

Samt en delikatesstallrik där bl.a. ål ingår.

Regnbågslaxen odlas i "bassängerna" en bit ute i sjön.

Idag valde både jag och maken stekt gös. Jättegott! Dyrt, förstås. Men god mat får man betala för.

I anslutning till restaurangen finns en liten affär. Ibland är det ganska urplockat, men idag fanns både fryst gör och fryst gädda, Och rökt regnbåge. Vi hade med oss kylväska, och faktum är att vi lyckade få med det inköpta, den knappa timslånga resan hem, utan att fisken alls börjat tina.

En rolig dag blev det! Fick ta en promenad fram till byn i den trettiogradiga värmen, för att få upp temperaturen lite efter den svalkande bilfärden. 

Nu ska jag ta mig upp till husets tv-rum, på andra våning. Där är det sannolikt allt annat än svalt.